Utlandet och kvinnan förlorare i tv-bruset..
När jag gick på journalisthögskolan fick vi en gång se en halvtimmes Rapport-sändning. Sedan svarade vi på frågor om det vi sett. Jag minns att jag kunde de flesta, men generellt var nyhetssändningen som ett töcken och flera misslyckades helt. Vi skrev också ut allt som hade sagts på nyheterna, till och med harklingarna. Att tyst läsa sändningen tog fem minuter. Så om det nu är så att vi inte kommer ihåg det vi ser och att de där 30 minuterna skulle kunna tillgodoses med några minuters läsning, varför har Rapport, Nyheterna och Aktuellt så ininorden många tittare?
En kollega till mig, som tidigare jobbade på ett stort nyhetsprogram, brukar säga att DN är bra på att ta fram nyheter men att det är tv som paketerar dem. Även kassa reportage, sökta arkivbilder, två studiopersoner som intervjuar varandra eller en innantill-läsande programledare pratar direkt till mig. Ja, jag får ett slags paket där i tv-soffan.
Men vad är det då för bilder som förmedlas? På samma journalisthögskola fick vi lära oss att grunden i all journalistik är att intervjupersoner ska behandlas neutralt, att bägge parter får komma fram med sina bästa argument. Det här bryter man konsekvent mot i tv-sändningar. I säkert 20 år har vi tittare sett på eländespaket från Mellanöstern utan att alla parter har fått höras. I tv kan man referera till amerikanska underrättelsetjänsten, irakiska motståndsrörelsen, muslimska brödraskapet eller Israels arméledning. Men det är bara i P 1:s "Konflikt" som det går att höra en CIA-chef lägga ut texten eller vad en självmordsbombare tänker. Kopplar tittaren däremot över till BBC kan de ha en studiointervju direkt med libanesiska Hizbullahs informationskontor i Beirut. Jag tror det kallas telefon. Man slår noll, noll och några nuffror och så hamnar man söder om Medelhavet. Magisk och bra journalistik blir det också.
I senaste debattpaketet från "Agenda" visades en annan snedvriden bild i medielandet. Varför avkrävs kvinnor en högre moral än män? Sammanlagt fem exempel lyftes fram där kvinnliga felande statsråd fått avgå när manliga diton med samma misstag bakom sig fått sitta kvar. Margot Wallström, Gudrun Schyman och Maud Olofsson gav också en samstämmig och beklämmande bild av hur deras klädstil, sminkning, ögonfransar och hårfärg ofta får större fokus än sakargument. "När jag valdes till partiledare 1993 tog det ett år innan medierna faktiskt började förmedla det jag hade att säga", hävdade Gudrun Schyman.
Andra som alltid får sin tv-bild solkad, helst nerdoppad i relationsträsket, är historiskt betydande personer. När jag sitter med en 14-åring och ser sista dramapaketet om August Strindbergs liv, utbrister hon: "Det här är ju som Skilda världar fast i kostym."
För övrigt . . .
. . . undrar jag över hur mycket den svarta amerikanska presidentens framfart i actionserien 24 betytt för den verklige Barack Obamas chanser att bli USA:s näste president?