Äktheten och energin lockar oss tittare..
Ibland fastnar jag i tv-soffan och stirrar bara på fenomenet teve. En femtedel av livet går åt till "Uppdrag granskning", bildoktorn, nyhetsprogram, sporten, serier som "24", "Lost", "Prison break", "Cleo", "Nile City", "Macken", gör om-
program samt gamla Humle och Dumle.
Tänker att detta kanske inte behöver vara så fel. Jag menar, vi borstar ju tänderna fem minuter om dagen multiplicerat med 90 år, vilket motsvarar ett helt levnadsår, 365 arbetsdagar, med en plastgrej i munnen, fram och tillbaka, och lödder i mungipan.
Jag funderar över varför vi tittar och hur. Komikern Jerry Seinfeld har till exempel hävdat att könsskillnaderna startar redan med fjärrkontrollen. Kvinnor hittar snabbt ett program och bosätter sig - "nesting". Män kollar allt, jagar fram och åter - "hunting". Är det så?
Och varför väljer vi bort att titta på en dvd-film vi redan äger, men ser gärna samma film, med reklamavbrott, när den visas på tv? Vad handlar det om? Att slippa välja, att bara följa strömmen? Jag tror att det har att göra med att vi vill dela upplevelsen med hundratusentals andra samt, kanske allra viktigast, att filmen sänds nu.
Äktheten (direktsändningen) och energin (utstrålningen) är långt viktigare än att allt blir rätt. Det är som med musik, vem är intresserad av att varje ton sitter? Det viktiga är känslan. Ingen tv-händelse eller tv-personlighet har personifierat det mer än Lennart Hyland. När "Hylands hörna" sändes på 60-talet och 70-talet var landet hypnotiserat redan vid signaturmelodin. Det kunde gå till så här: Hyland bara står rätt upp och ner och så kommer en osäker flicka in på scen som säger: "Jag heter Marie, från Norrköping." Hyland intervjuar henne men håller inte reda på vad hon heter, och kallar henne olika namn - aldrig Marie. Hyland ställer frågor. Marie kan vinna en cykel om hon svarar rätt. Hon svarar inte ett jota rätt. Hyland vänder sig till publiken. Han ropar rätt ut. "Vad säger ni? Får hon cykeln?" Det är nästan för mycket för oss tittare. Publiken svarar ett rungande "Jaaa". Hyland vänder sig till flickan, drar fram cykeln och utbrister generöst, rätt in kameran och mot publiken: "Hon får cykeln." "Lisa får cykeln."
Och sedan till Marie: "Lisa, nu kan du cykla till Fagersta." Signaturmelodin krämar på igen. Så cyklar hon ut genom studion. Lisa eller Marie, Fagersta eller Norrköping? Känslan av att allt är möjligt är så påtaglig att den går att ta på.
Det närmaste vi kan komma något sådant nu för tiden är Ernst. Alla har sina Ernst-favoriter. Själv kan jag aldrig glömma när han gjorde om en köksfarstu och satte fram ett litet bad med stenar i och en stol framför att mysa i. Otroligt rolig tv-underhållning. En kombinerad algodling och möbel mitt i en entré. Ernst är snällare, men han har något av Hylands energi och autenticitet. Och precis som Hyland stämmer det inte riktigt, men just därför strålar det ut till oss i tv-soffan.
För övrigt . . .
. . . tycker jag det är orättvist att Melker inte fick en egen tv-serie efter "Vi på Saltkråkan" precis som "Benson" fick efter tv-serien "Lödder" eller som "Frasier" fick efter "Skål".