Halva sanningar är också lögner..
I tisdags visade TV 4-nyheterna ett inslag som handlade om "nyfriskjobben". Regeringens ambition - att få fler förtidspensionärer tillbaka i arbete - hade floppat. Bara 269 av 369 000 (fråga mig inte var den siffran kom ifrån, antalet förtidspensionärer uppgår till drygt en halv miljon) hade fått jobb.
Nu skulle man i och för sig kunna invända att det är en bedrift att få tillbaka några alls ur den grupp som faktiskt varit längst bort från arbetsmarknaden, ofta ganska länge, och därtill med en sjukidentitet som i sig försvårar återgång. Men visst. Jag kan hålla med. 269 ser tunt ut.
Efter sifferexercisen följde det numera närmast obligatoriska inslaget med det "fall" som ska illustrera nyheten. Den kvinna som denna gång figurerar som typexempel är - som så ofta - inte särskilt typisk alls. Hon är ung, rullstolsburen, utan fötter och man får intrycket av att hon överhuvudtaget inte varit ute på arbetsmarknaden. En mer typisk bild hade varit en offentliganställd kvinna i övre medelåldern med ont från axlar och nacke eller möjligen med psykiska besvär. Incitamenten för den med värk eller ångest och ett par år kvar till ålderspension skiljer sig förstås från den med ett kanske medfött funktionshinder och hela arbetslivet framför sig.
Men värre än detta är det batteri av infantila frågor - och därmed svar - som sedan följer. Vi får veta att den unga kvinnan vill ha ett arbete, att hon vill ha det för att träffa människor att diskutera med och slippa vara hänvisad till katterna hemma för meningsutbyte. Vi får veta att kvinnan anser att de 269 som kommit ut i arbete är "pinsamt få" och att statsministern - när journalisten spelar upp ett tal - är "retoriskt skicklig" men att det är "ord och inget mer".
Det vi däremot inte får veta är vad regeringen, enligt kvinnan, borde ha gjort i stället. Varför hon inte hade fått något arbete, och vad hon trodde skulle ha kunnat hjälpa henne. Inte heller får vi reda på vilken utbildning hon har, om hon gått nio år i skolan eller kanske läst någon linje på universitetet. Inte heller vilka arbeten hon bedömer sig kunna utföra och i vilken grad hennes funktionshinder begränsar henne.
I stället får vi alltså veta att det för en ung människa är förfärligt att sitta hemma hela dagarna. Oh yeah, vilket scoop!
"offer" så slår det ofta slint i journalisthjärnan. Sådana När medierna presenteraruppgifter som är självklara att ta med i andra sammanhang, som att man exempelvis redovisar både plus och minus när man granskar ekonomiskt haveri, skonas offren närmast regelmässigt ifrån. Vi kan få reda på att unga "inte har råd att gå till tandläkaren" men inte vad detta med att "inte ha råd" verkligen betyder. Har de inga pengar eller väljer de att använda dem för annat? Vi får möta människor som säger sig inte ha råd med endera medicin eller behandling utan att journalisten frågar hur det i så fall kommer sig att de har råd med nya Volvon utanför huset. Det är inte att informera, komplicera eller att visa på sammanhang. Det är att infantilisera och att desinformera.
FÖR ÖVRIGT ...
... anser jag, apropå "kriget" mellan KG Bergström och Lars Adaktusson, att båda har sin plats på SVT. Den sistnämnde finns inte längre i min ruta. Jag saknar honom.