Övermätt på Pride? Jodå, visst är det fint att folk är glada och hyllar kärlek och tolerans. Men efter en vecka kan man vara stinn av livsbejakande. Då kan det passa att det inom filmen snarast är säsong för tillknäppta råskinn, män som på alla sätt lever efter mottot "Min garderob är min borg".

Endimensionellt är tillbaka.

Ett intressant fenomen är en växande Steve McQueen-kult. ­McQueen, bara femtio år när han cancersjuk dog i en hjärtattack 1980, var enormt stor på 1960- och 70-talen. Men han var mer intressant som företeelse än som skåde­spelare. Han gjorde egentligen ingen­ting, men från ögonblicket då han klev in framför kameran och teg och tittade med de där isblå ögonen var filmen hans.

Krigsfångefilmen "Den stora flykten" (1963) var genombrottet; andra stora filmer var "Bullitt" (1968), snutfilmen med biljakt ­genom San Francisco, och "Papillon" (1973), byggd på franske hallicken Charrières skildring av fängelse­tiden på Djävulsön.

De är bra underhållning alla tre, fast det är inte precis så att man känner att McQueen har stora djup man måste loda. Men böckerna om honom väller nu fram. Framförallt tycks de frossa­ i den bil- och motorcykel­tokige McQueens stil.

"McQueen's Machines. The Cars and Bikes of a Hollywood Icon" är en typisk titel från förra året; ny för i år är till exempel "Unforgettable Steve McQueen".

Det tycks finnas ett intresse för en mansroll som må vara antikverad men gör sig väldigt bra på film.

Ta exempelvis en titt på "No country for old men" och "There will be blood", två av årets starkaste filmer, som nu släppts på dvd.
Båda är förlagda till den amerikanska västern, klassisk mark för filmare som vill koncentrera sina rollfigurer till några få hård­tuggade karaktärsdrag, och de handlar om besatt jakt på pengar.

I bröderna Coens "No country for old men" hittar jägaren Llewelyn ute i öknen ett mindre slagfält: ett antal döda män, ett lass heroin och en väska full med dollar. En knarkaffär har gått snett.

Llewelyn rafsar åt sig ett par miljoner dollar, men har inte räknat med torpeden Anton Chigurh som sänds ut för att ta dem tillbaka.
Man räknar inte med sådant som Anton Chigurh, Javier Bardem i dalmasfrisyren Gud glömde och beväpnad med någon sorts högtrycksvapen som kan göra hål i det mesta. Ett brett blodspår följer Chigurh på hans väg efter Llewelyn. Tommy Lee Jones spelar en gammal sheriff, vars raspande funderingar hörs på ljudbandet, medan han försöker få stopp på Chigurh innan staten helt ­avfolkats.

Paul Thomas Andersons "There will be blood" är en "Citizen Kane"-liknande historia om uppbyggnaden av en stor förmögenhet vid förra seklets början. Daniel Day-Lewis gör oljeletaren Daniel Plain­view, som älskar olja men mer och mer tycks hata människor. Många stöttes bort av entonigheten i ­Andersons över två och en halv timmar långa film. Jag fann mig till sist besegrad av Day-Lewis fantastiska, Oscarsbelönade gestaltning av Plainview, en man som förvandlas till något omänskligt med bara ett mål kvar: MER OLJA!

Bägge filmerna, som hade premiär nästan samtidigt, var själva en sorts monster. De var långa, massiva, malande. Filmerna var skapta­ som huvudpersonerna: det var själva enkelspårigheten i jakten på dollar och olja som var både otäck och svår att slita blicken ifrån. I mina ögon finns det samband med ett nyväckt intresse för Steve McQueens arrogant ­uttryckslösa stil.

När det gäller "No country for old men" måste för övrigt påpekas hur mycket den ser ut som en förstorad version av bröderna Coens lysande debut "Blood simple" från 1984. Missa inte den, om ni gillade "No country…".

Bröderna Coens och Andersons storsatsningar följdes på bio av en västern, som överraskade med att vara ovanligt mycket klassisk västern. Russell Crowe spelade banditledare som skulle sättas på tåget till häktet av Christian Bales farmare i nyinspelningen av "3.10 till Yuma". Regissören James Mangold hade lagt till en del psykologiserande, men i grunden var det något man inte sett på länge: en västern gjord för grabbar mer än för uppsats­skrivande filmvetare. Om någon vecka blir den tillgänglig på dvd för alla pangpang-fantaster.

Om nu grabbar är grabbar-trenden ska hålla i sig, glöm inte att fransmännen alltid hållit sig väl framme i genren. I början av sommaren kom några Truffautfilmer på dvd, däribland en mindre känd pärla: "Den lena huden" från 1964. Den handlar om en gift, medel­ålders författare och redaktör som faller för en flygvärdinna (Catherine Deneuves syster Françoise Dorléac).

Det är egentligen en elementär otrohetshistoria. Men som många filmregissörer var Truffaut specialist på ämnet, och jag vet ingen annan film som så insatt skildrar alla tekniska problem med smusslandet. Hur skakar man till exempel av sig en gammal vän som råkar dyka upp när man är på tillfälligt besök i en stad där man inte kan ha någon rimlig ursäkt för att tacka nej till en middagsinvitation, fast man är på väg till ett möte med älskarinnan?

Så är det: amerikaner drar åt ­action i skildringar av grabbars ofog, fransmän gillar att studera hantverket. Steven Soderberghs skildring av ficktjuven Matt Damons manövrer i "Ocean's eleven" (2001) måste till exempel vara inspirerad av Robert Bressons "Pickpocket" (1959; finns tyvärr ej på svensk dvd).

Och britterna har alltid gillat att skildra även de värsta skurkar som vanartiga skolpojkar. Det var lustigt att se Coen- och Andersonfilmerna plöja in på dvd-hyllorna samtidigt som ett par sirliga gamla komedier från brittiska bolaget ­Ealing: "Jag stal en miljon" (1951) och "Sju hertigar" (1949).
I båda syns Alec Guinness i paradroller. Bäst är den sista, där en oäkting inser att han kan ärva en hertigtitel. Han måste bara mörda alla som står före honom i kön.

Guinness spelar samtliga offer. Jag kan aldrig se den utan att tänka på ett av de bästa styckena i Guinness självbiografi "Lyckligt spel". Det handlar faktiskt om att stå emot trycket från grabbarna.

I en scen skulle Guinness ­utklädd till lady Agatha fara iväg i en ballong. Familjefadern Guinness krävde­ att bolaget i så fall skulle höja hans försäkring. Han förmanades att inte vara en mes. Belgiens bästa ballongfarare skulle vara gömd i korgen.

Guinness lät sig bara hissas upp och klev sedan ur: "Förakt stod skrivet i allas ansikten. Belgiens förnämsta ballongfarare var klädd som lady Agatha och försedd med skägg och seglade bort. Bort. I hög fart. Och försvann sedan utom synhåll --- Jag satte mig belåtet vid middagsbordet därhemma."

Alec Guinness visste det Llewelyn skulle ha vetat: när något tycks bombsäkert är det dags att tacka för sig och gå hem till ­middagen.