Yorgos Lanthimos fryser. Kanske inte så konstigt. Göteborg är kallt, kallare än Aten, nästan lika kallt som den grekiska regissörens egen filmestetik. Ganska träffande har han kallats för den grekiska samtidskulturens ”skrattande begravningsentreprenör”. Som regissör älskar han att studera mänskligt beteende under morbida omständigheter med svart humor.
I familjesatiren ”Dogtooth” lät han en psykopatisk patriark bygga upp en bisarr värld bakom ett högt villastaket i ett missriktat försök att skydda sin familj mot omvärlden. Ironiskt nog var pappans fiktiva värld så mycket mer skrämmande än den verkliga.
”Dogtooth” blev en kulthit som triumferade på världens festivaler och gick hela vägen till Oscarsgalan (slagen av Susanne Biers ”Hämnden”) trots sitt inte särskilt familjevänliga innehåll med stympningar, incestuöst sex och familjevåld. Greklands dåvarande president Giorgos Papandreou mässade till och med om att ”Dogtooth” gick långt bortom filmens värld och var ”en angelägenhet för hela landet under svåra tider”.
– Tiderna är ännu värre nu, säger Yorgos Lanthimos med ett lakoniskt leende.
Papandreou är borta från scenen, men Lanthimos är fortfarande en galjonsfigur för den grekiska filmvågen tillsammans med bland andra filmkollektivkompisen Athina Rachel Tsangari som firar triumfer med det skruvade uppväxtdramat ”Attenberg” (som Lanthimos producerade och hade en liten roll i).
Nästa vecka är det svensk premiär för Lanthimos ”Alper” som handlar om en grupp personer som tagit på sig uppgiften att ”vikariera” som ersättare för döda i syfte att lindra de anhörigas sorg. Ett slags bisarr blandning av extremt metodskådespeleri och rollspel där de försöker återskapa gamla minnen. ”Alp”-sekten styrs av hårda regler och de som bryter mot dem straffas hårt. I gruppen där alla får namn efter olika alptoppar ingår bland annat en naturläkare, en gymnast med coach samt en sjuksköterska som börjar ifrågasätta reglerna. Om ”Dogtooth” handlar om att försöka bryta sig loss ur en påhittad värld, så har ”Alper” ett närmast motsatt tema.
– Jag har inte tänkt så mycket på detta tidigare, men visst, sjuksköterskan är ett slags motsvarighet till den upproriska tonårsdottern i ”Dogtooth” som bryter sig loss från pappans fiktiva värld. I ”Alper” försöker hon bryta sig in i andra människors hus, relationer och familjer. ”Alper” handlar om att tillhöra något i stället för att försöka fly från något, säger Yorgos Lanthimos.
”Dogtooth” tolkades som en allegori över alltifrån Josef Fritzl, diktaturer, auktoritärt ledarskap till amerikanska hemskolor. ”Alper” har inte gett upphov till samma vilda tolkningsfest. Själv har Lanthimos aldrig varit särskilt förtjust i att teoretisera kring sina filmer. Helst vill han inte ge några intervjuer alls i Göteborg men låter sig övertalas av den svenska distributören. Som regissör vill han att publiken ska göra jobbet själv. Han hatar till och med att sitta tillsammans med skådespelarna och psykologisera över rollfigurerna.
– Jag försöker att göra öppna filmer utan specifika budskap. Jag lägger fram en situation och sedan får alla tänka själva. Vissa som ser ”Alper” kanske tänker på döden och sorgarbete, andra kanske fokuserar på rollspelet, förklarar Yorgos Lanthimos.
– För mig började det med tankar på döden. Frågan om hur de som är kvar ska kunna kommunicera med sina döda. Det var en mycket filmisk idé. Efter ett tag försköts intresset till de här alper-människorna som var beredda att byta identitet och agera ett substitut genom att ingå i intima relationer flera gånger per dag. Det är lika löjligt som rörande och uppvisar hela skalan av komplext mänskligt beteende, säger Lanthimos som om det inte var han själv som hittat på hela konceptet tillsammans med parhästen Efthimis Filippou.
Denna gång var det ännu viktigare att välja rätt folk till rollerna, menar han. Särskilt med tanke på att många av dem var amatörskådespelare.
– Vi repeterade med dem några gånger, men försökte inte göra om det. Ville inte att de skulle lära sig roller som skådespelare gör, då skulle det spolieras. Det mesta arbetet gjordes under själva inspelningen, jag ville att de skulle vara öppna för situationen, inte tänka för mycket och kännas sårbara i en mycket konstig situation, säger Lanthimos.
Situationen är minst sagt konstig också för grekiska konstnärer. ”Alper” kunde göras tack vare oavlönade kompisar, egna kläder, scenografi och så vidare.
– Jag antar att filmen reflekterar delar av vårt samhälles tillstånd. Om det inte syntes så skulle filmen vara ett misslyckande. Det finns inga pengar till kultur. Krisen gör mig lite förbryllad. Vi är rädda för vad som ska hända dag för dag, samtidigt lever folk sitt liv som förut. Nya restauranger och kaféer öppnar hela tiden med fullt av människor, säger Yorgos Lanthimos.
Den grekiska filmindustrins bankrutt har tvingat honom att titta på att spela in film utomlands. Han har bland annat sneglat på ett nyskrivet manus till en brittisk kostymfilm.
– Det är baserat på en verklig historia och jag är ganska intresserad av vad man kan göra med kostymgenren. Jag är inte främmande för att göra smart, förhöjd genrefilm, jag gillar western, skräck, science fiction och kostymdramer som görs på rätt sätt. Naturligtvis med en tvist, säger Lanthimos och ler.