Gudrun Schyman har offentligt exponerat sin första förlossning, sin alkoholism och sina kvitton. Nu visar hon för 1,7 miljoner tittare att hon kan dansa. Finns det en privat Gudrun eller är det vi ser hela bilden?
Ett, två, tre och fyr! Utåt med knäet, titta inte ner, upp med hakan, lätta fötter!
Jive är inte Gudrun Schymans favoritdans. Den är för sprattlig tycker hon, och det går ovanligt trögt i ledningarna mellan hjärna och fötter. I den mycket syrekrävande, en minut och tjugosex sekunder långa dansen, gör paret en avslutning där hon och hennes danslärare, Björn Törnblom, landar på golvet efter en avancerad snurr. Därför har Gudrun fått ett blåmärke som hon måste vaddera inför landningen. En dag provade hon en boxhandske, men det blev för hårt och bylsigt.
När Gudrun Schyman medverkar i TV4:s ”Let’s dance” läggs något nytt till hennes varumärke, om hon nu skulle vilja vara ett sådant. Det sker under ett valår då Feministiskt initiativ, där hon är en av två talespersoner, ställer upp med kandidater till både riksdag, landsting och kommuner.
Smart?
– TV4 har frågat flera gånger och nu passade det i kalendern, säger Gudrun Schyman i en träningspaus. Det ger en möjlighet att visa att en feminist inte kniper ihop benen och inte är en bitterfitta.
Vem tror det?
– Du skulle bara veta hur mycket mejl jag får, hur många män det finns där ute som är övertygade om att det som fattas feminister är ett skjut.
På 1990-talet var det viktigt för Ebba Witt-Brattström att visa att en feminist kunde baka kanelbullar, och nu är det alltså sensualitet och glamour som gäller?
– Just det, och jag älskar att dansa. Mitt deltagande är förankrat i styrelsen för Feministiskt initiativ. Alla var eniga om att det var bra för oss som varken har pengar eller personal. Här får vi det mediala intresse vi inte fått för vår valplattform. Men jag kunde inte föreställa mig hur jobbigt det är. Jag tränar nästan jämt och resten av tiden mal stegsekvenserna i huvudet.
Nästa gång ses vi på Gudrun Schymans stamfik i Gamla stan. Här ger hon intervjuer och har planeringsmöten med sig själv och andra i Fi. Kaféet ligger nära riksdagshuset och Vänsterpartiets högkvarter, det som hon tvingades lämna efter en uppmärksammad skatteaffär i februari 2003.
– Jag hade redan bestämt att jag skulle sluta som partiledare men det blev en trist final, tidigare än jag tänkt.
Gudrun Schyman hade i sin deklaration begärt avdrag för resor och andra utgifter som hon redan fått betalt för av partiet och riksdagen. Totalt handlade det om ungefär 30.000 kronor.
– Det blev aldrig något åtal utan ett betalningsföreläggande. Jag hade inget uppsåt, men jag var slarvig. Partiet gav mig inte förtroendet att reda ut det. Synd. Eftersom jag fick gå finns det nog de som tror att jag är en skattebrottsling.
Partiet förlät dig alkoholismen men inte skatteslarvet?
– Ja, så var det.
Medieintresset för ”Let’s dance” är stort. Mest för konflikter, romanser och skador, ”det sista har jag i alla fall bidragit med”, säger Gudrun. Snart ska hon träffa tidningen Må Bra och prata om hur det är att vara så gammal, 61 år, och ändå vara så fysiskt i rörelse. Eller om det var om hur det är att vara farmor. Hon minns inte riktigt.
– Det är intressant med medier, säger Gudrun, väldigt mycket har handlat om mina ben, att de anses vara långa och snygga. Det finns inga områden i samhället som är befriade från stereotypa könsroller. Men i ”Let’s dance” är de väldigt tydliga, och därför är de lätta att prata om och leka med. Mannen för men kvinnan måste vara självständig i sina steg för att det ska fungera. Jag blir mer upprörd över löneskillnader än att dansen ser ut som den gör.
Vi går Västerlånggatan, i riktning bort från Sveriges politiska centrum, mot Gudrun Schymans övernattningslägenhet. Hon har just sett en partiledarduell i ”Agenda” i SVT och beskriver hur krampaktigt Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt höll sig i studiobordskanten, och snart landar hon i ett oroat och engagerat tal om hotet mot demokratin.
Gudrun Schymans retorik är berömd. Hon börjar i en vardagsiakttagelse, gärna om sig själv, och landar i någon Stor Fråga. Hon håller kurser, bland annat i samarbete med pr-konsulten Paul Ronge. Nyligen var Gudrun Schyman hemlig gäst hos Folkpartiets Östgötadistrikt. Hon talade om vikten av att rätt person förmedlar ett budskap: Det är bättre om en man talar om feminism än om en kvinna gör det.
Åter till valduellen.
– Den var sömnig, noll. Med två allianser får vi en politisk situation som är oroande. Småpartierna blir tysta. Blocken lappar över varandra i åsikter men försöker få det att framstå som att skillnaderna är stora. Debattens koreografi är given i förväg, retoriken och slingorna färdiga. Det blir inget kött och blod. Då vet vi att människors engagemang och valdeltagande sjunker. Och sådana som Sverigedemokraterna blir den avvikande röst som hörs. Demokratin och politiken får inte förfalla. Det är den som gjort mig till medborgare och människa.
Om du var Sahlin, vem skulle du samarbeta med?
– Både V och MP förstås. Det syntes i debatten att Mona Sahlin är hämmad, så blir det när man inte har fullt stöd i sitt eget parti. Det vet jag av egen erfarenhet. De rödgröna borde berätta mer för folk varför de samarbetar. Det är en dramatisk och historisk förändring att S släpper in V och att MP väljer att tillhöra ett block.
Gudrun Schymans lägenhet är en trea, med gallergrind, som ett minne från den tid då hon var hotad och Säpo-övervakad. Det stora vardagsrummet är högt i tak, videkvistar i två vaser, en inramad affisch med en målning med mycket naken hud signerad Peter Dahl, en hylla med familjefoton.
På ett foto står en ung Gudrun Schyman tillsammans med en kvinna i övre medelåldern. Det är Gudruns mamma som dog 2008, då hon var 93 år gammal. I Gudruns liv var hon alltid en klippa. En kontrast till den alkoholiserade pappan som ofta var på resande fot och som dog av sitt missbruk när Gudrun var tjugo år gammal.
– Det är tomt efter mamma. Den sista tiden var besvärlig för henne. Hon åkte ut och in på akuten, en miljö som är svår för en förvirrad gammal människa. Fy fan för att bli gammal utan anhöriga. Jag och min sambo Jacques Öhlund har en idé om att bygga seniorlägenheter på vår gård i Simrishamn. Tänk att få åldras med vänner! Att bo i kollektiv!
Jacques, vad är han för slags man?
– Jag tycker han är befriad från könsroller. Inte macho, inga förväntningar om att allt ska vara på ett visst sätt. Han funderar mycket över livet, det appellerar till mig. Han har en andlig sida. Från början var han religiös, katolik, sedan blev han socialist.
Jacques Öhlund och Gudrun Schyman blev ett par 2001. Innan dess hade de träffats flera gånger då han var tolk för delegationer från det franska kommunistpartiet som var på besök i Sverige.
– Han såg mig innan jag såg honom, säger Gudrun och skrattar.
Gudruns mobil ringer. En reporter på Aftonbladet frågar om hon tröttnat på alla tevesända galor. ”Jag tittar aldrig, så jag kan inte ha tröttnat”, säger hon och lyckas till slut få reportern att lägga på.
Nu är Gudrun Schyman med i teve, men hennes medier är de som kallas sociala. Hennes Facebooksida har nått taket på fem tusen vänner och hon har öppnat en fan-sida också, med tusen anslutna. Twittrar gör hon förstås och under kampanjen i våras för ”Skicka Schyman till Bryssel”, var hon den flitigaste av alla politiker med fyra hundra inlägg på tre veckor.
Du lever uppvarvat. Tar du ett glas vin efter ”Let’s dance” på fredagskvällarna?
– Nej, sedan 1997, då jag hade ett återfall, har jag bestämt mig för att inte utsätta mig för några risker. Jag är en nykter alkoholist med tung ärftlig belastning. Pappa dog av sjukdomen, liksom några av hans syskon. Jag har beslutat mig för att leva mitt liv fullt ut. Kärleken till mina barn och att få vara med i deras liv är den starkaste drivkraften till att hålla mig nykter.
Hänger du inte med de andra dansparen ut?
– Första gången gjorde jag det. Men att stå vid en bardisk med hög musik och inte höra vad folk säger är inget för mig. Det kanske kräver alkohol för att bli uthärdligt. Fler och fler miljöer blir alkoholzoner, se på alla idottsarenor som vill servera. Vi måste fråga oss hur mycket sprit samhället tål.
Nu gick du från det personliga till det politiska igen.
– Ja, det hänger alltid ihop. Jag arbetar tillsammans med nykterhetsrörelsen, till exempel IOGT, för att upplysa om konsekvenserna av bag-in-box-samhället.
Snart måste hon i väg för att prova kläder till nästa avsnitt av ”Let’s dance”.
Är det inte svårt att vara feministisk aktivist i världens mest jämställda land?
Provokationen fungerar. Hon eldar upp sig. Talar om hur långt det är kvar, om löneskillnaderna mellan män och kvinnor.
– Jämställdhet mellan könen handlar inte om något jävla tyckande. Det finns tabeller och forskning. Jämställdhet är ett politiskt mål som alla partier enats om och vi är inte där än. Inte i Sverige och inte någon annanstans.
Nu är du uppe i varv. Finns det en annan, mer privat Gudrun?
– Jag är inte säker på det. Jag har alltid haft en önskan om att slippa spela roller, att fundera över vad jag kan göra och inte göra i olika situationer. Det tar för mycket energi. Jag är den jag är både offentligt och privat.
Känner du dig gammal?
– Min mentala ålder har nog hunnit till trettiofem. Jag är klokare än förr och lika energisk. Möjligen skulle jag vilja resa mindre, det är slitigt, och vara mer hemma i Skåne.
Hur är det att vara Fi:s 0,68-procents-Gudrun och inte valmagneten som kunde dra 12 procent av väljarna?
– Visst, valet 2006 fick vi ingen hög röstsiffra, men det var bra stämning i vallokalen. Det kändes som att nu börjar vi! Vi har tusen medlemmar, fler och fler män faktiskt.
Och hur går det i ”Let’s dance”?
– Jag vill vinna, inte bli fyra eller femma. Finalen blir spännande. Då räknas inte juryns omdömen utan bara väljarnas röster. Oj, jag menar tittarnas. Alltså tittarnas telefonsamtal och sms.
Gudrun tar en taxi till Kungsholmen och syateljén som TV4 anlitar. Klänningen som väntar lär vara grön med broderat liv.
– Grönt blir spännande, det har jag aldrig haft.