Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Film & TV

Guldbjörnsjakt över alla gränser

Migration och gränser genomsyrar inte oväntat årets filmer i Berlin – från dokumentären ”Fuocoammare” till sci fi-dramat ”Midnight special”. Nicholas Wennö går på Guldbjörnsjakt inför festivalfinalen i helgen.

Fjorton tusen brandgula flytvästar klänger på varandra uppför stenpelarna på Berlins konserthus vid torget Gendermenmarkt. Den kinesiske konstnären Ai Weiweis symboltunga installation är en mäktig vision av den pågående katastrofen i Medelhavet. Så även Gianfranco Rosis fruktansvärt starka Lampedusadokumentär ”Fuocoammare” (”Fire at sea”) som har golvat festivalbesökarna vid Potsdamer Platz ett par kilometer därifrån.

Det är en stram och själfull dokumentär som speglar hela den mänskliga vidden av flyktingtragedin – mestadels genom att porträttera några av invånarna på den lilla sömniga italienska ön som hamnat mitt i flyktingströmmen och blivit en symbol för hela den europeiska migrationskrisen. Rosi korsklipper bilder från vardagslivets rytmiska rutiner med scener från de dramatiska räddningsaktionerna till havs. Man får också se mottagningen på ön där de anonyma migranterna sveps in i ett skyddande guldglänsande foliehölje. Det sistnämnda ger ett slags märklig, absurd science fiction-känsla i hela situationen.

Lite tillspetsat skulle man också kunna kalla Jeff Nichols mystiska sci fi-thriller ”Midnight special” för ett slags migrationsstory – fast sett ur ett motsatt perspektiv. Det som börjar som ett mörkt sektdrama förvandlas snart till ett slags apokalyptisk ”ET”-historia där två kärleksfulla föräldrar (spelade av Michael Shannon och Kirsten Dunst) försöker hjälpa sin paranormala son att fly jorden. En gränsöverskridande mix av smutsig realism, apokalypsaction och ”Närkontakt av tredje graden”. Originellt och lite gripande, men alldeles för spretigt för att ena kritikerkåren i Berlin.

Årets bärande tema bland Guldbjörnskandidaterna är migration och gränser – oavsett om det handlar om inre eller yttre, privata eller nationella, sexuella, moraliska, filosofiska eller etiska. Temat blev tydligt redan i den första tävlingsfilmen – tunisiska ”Hedi”. Mohamed Ben Attias lovande debutdrama speglar den djupa baksmällan från den arabiska våren genom slackern Hedi. Han slits mellan traditionens trygghet och en mer öppen modernitet. Han vantrivs på jobbet som bilsäljare och fruktar familjens förväntningar på ett arrangerat äktenskap. Allt ställs på ända när han plötsligt blir blixtförälskad i en turistguide som drömmer om ett liv i Europa. Plötsligt fångas han i ett slags ingenmansland där friheten har ett högt pris. ”Hedi” är ett fint exempel på hur man kan spegla nationella sinnesstämningar utan att det känns som en klumpig allegori.

Ingen gör det svårare för sig än Danis Tanovic som i sin allegoriska ”Death in Sarajevo” försöker spegla Europas gränslösa kaos under 1900-talet i allmänhet – och Balkans i synnerhet. Filmen, skriven av den franske trendfilosofen Bernard-Hénri Levy, är gjord i ett slags Altmanstil och utspelar sig på Hotel Europa i Sarajevo. Det är bråda dagar inför 100-årsdagen av första världskriget. Som en ironisk blinkning till historien kommer en ung man med namnet Gavrilo Princip till hotellet. Även om Tanovics film inte riktigt bär hela vägen så har den en rätt fyndig idé.

Rafi Pitts ”Soy Nero” är ännu ett migrationsdrama som bevisar att angelägna ämnen inte automatiskt blir bra filmer. Johnny Ortiz spelar en mexikansk yngling som deporteras till Mexiko trots att han bott hela sitt liv i Los Angeles. Hans enda chans att slåss för ett amerikanskt medborgarskap är att ta värvning som så kallad green card-soldat. Redan långt innan han kommit till Mellanöstern har filmen gått ner sig totalt i schablonträsket.

Det kan man knappast säga om Thomas Vinterbergs originella sätt att utforska gränserna mellan den enskilda och kollektivet i 70-talets Köpenhamn. Den självbiografiskt inspirerade dramakomedin ”Kollektivet” är en avlägsen släkting till Lukas Moodyssons ”Tillsammans”. Vi möter Ulrich Thomsens pressade och lite bortkomne arkitekt som ärvt sin fars stora villa. Han övertalas av frun (Trine Dyrholm), ett känt tv-ankare, att starta ett kollektiv. Plötsligt fylls huset med en brokig samling existenser, från en ung pojke med livshotande hjärtproblem till Fares Fares smålustiga slacker Allon som gråter sig in i gemenskapen.

Allt ställs på sin spets när husägaren ger sig in i en allvarlig lek med en av sina unga studenter som sedan flyttar in. Ett udda danskt integrationsprojekt som sätter både solidariteten och toleransen på prov. Med både svärta och en stor dos humor utforskar Vinterberg gränslösa relationer.

Totalt gränslös är Jude Laws uppblåsta och självbelåtna tolkning av den amerikanska stjärnförfattaren Thomas Wolfe i Michael Grandages pretentiösa debutfilm ”Genius”. Filmen kretsar kring relationen mellan Wolfe och hans förlösande förläggare Max Perkins (Colin Firth) i 20-talets New York.

Det börjar lovande men utvecklar sig snabbt till en bromance som är så fånig och klichéfylld att det blir direkt parodiskt. ”Genius” blir ännu ett bevis för hur svårt det är att fånga den kreativa skrivprocessen på film utan att hemfalla åt scener där författare argt knycklar ihop papperslappar eller gör fåniga målgester med uppsträckta armar.

Det gäller tyvärr också för Vincent Perez filmatisering av Hans Falladas succébok ”Ensam i Berlin” som blir förvånansvärt platt, grå och monoton – trots en kompetent rollista med europeiska stjärnor som Emma Thompson, Brendan Gleeson, Daniel Brühl och Mikael Persbrandt.

Ingen festival utan poesiläsning på duken. Något mer texttungt än Ivo M Ferreiras ”Cartas da guerra” får man leta efter. Det briljanta svartvita fotot i denna portugisiska ”Apocalypse now”-liknande berättelse drunknar helt i en aldrig sinande ström av ordmassor som baseras på António Lobo Antunes bok om de egna erfarenheterna som militärdoktor under 70-talets krig i Angola.

Desto mer visuell är den drömska ”Chang jiang tu” (”Motströms”) som är en grynig skildring av det moderna Kina där en ung fraktbåtskapten gör en existentiell tripp uppför Yangtze. En andlig resa som väver ihop buddistisk livsvisdom med en obskyr kärlekshistoria. Stundtals mycket vacker men till slut blir denna pretentiösa flodresa lite för otillgänglig och kryptisk för att verkligen beröra.

Alex Gibneys okrypterade cyberdokumentär ”Zero days” är dess raka motsats. Efter uppmärksammade dokumentärer om scientologirörelsen och Applebossen Steve Jobs riktar Gibney sin strålkastare mot det hemliga cyberkriget som pågår i det tysta. ”Zero days” nystar upp härvan som började med Stuxnet-viruset, som spreds över världen i syfte att slå ut Irans nukleära program och skapar en rafflande och skrämmande spionthriller direkt från verkligheten – med hjälp av vittnesmål från anonyma visselblåsare ur USA:s cyberkommando, pedagogisk grafik och experter. En dokumentär som varnar för riskerna med okontrollerad cyberkrigföring i en digital sammanlänkad värld.

Den mest imponerande filmen, vid sidan av den givna Guldbjörnsvinnaren ”Fuocoammare”, är Mia Hansen-Løves ”L’avenir” (”Things to come”) där Isabelle Hupperts mogna filosofilärare plötsligt tvingas ompröva hela sitt liv när allt kommer i rörelse kring henne.

Läs mer om filmen här

En dramakomedi där den franska regissören bakom filmer som ”Eden” har förfinat sin flödande berättarstil. Den franska superaktrisen Isabelle Huppert, som lämnat sin trygghetszon i borderlinelandskapet, gör en superb insats och bär hela filmen i varje bildruta. Till och med ordförande Meryl Streep i Guldbjörnsjuryn har ett och annat att lära.