Lisa Aschans succédebut ”Apflickorna” tog hem priset för bästa film, bästa manus och bästa ljud, medan Ruben Östlunds ”Play” belönades för bästa regi och bästa foto.
Kvällens stora förlorare blev ”Simon och ekarna” som endast lyckades knipa två birollsbaggar på rekordmånga 13 nomineringar.
Det var ett tydligt tecken på att årets guldbaggejury valde att premiera fjolårets två mest omtalade och utmanande filmer, på bekostnad av det mer traditionella svenska filmberättandet. Folkkära skådespelare, en storbudget på 60 miljoner och Marianne Fredrikssons bästsäljare i ryggen räckte inte för att slå undan benen för två störande och kontroversiella dramer om tonårsflickor respektive tonårspojkar som pratar Göteborgsdialekt.
– Död åt det införlivade kvinnoförtrycket! utropade ”Apflickornas” ena manusförfattare Josefin Adolfsson.
Hon fick medhåll av en bubblande glad debutregissör, som fick Robert de Niro att kyssa henne av uppskattning under Tribeca Filmfestival redan för ett år sedan.
– Länge leve leopardbikinin! sa regissör Lisa Aschan med sitt livs första bagge i famnen.
– Jag kommer att behöva styckmörda denna och ge halva till min fotograf för hennes varma, innovativa och intelligenta blick. Ingen ser världen som du, sa Aschan.
Kanske ligger det något i detta. ”Apflickorna” är ren och skär filmkonst, en visuellt driven film som knappast skulle ha kunnat ha passat för någon annan konstform – en kvinnlig tour de force om kontroll, makt, sex och djur, inspirerad av Sergio Leones visuellat drivna spaghettiwesterns från 1960-talet.
Dansen kring filmbranschens egen guldkalv började med kindpussar och skumpa direkt efter kontorstid på måndagskvällen och var schemalagt fram till 05.00 på Berns salonger. Den allt mer galasäkra - och självsäkra - konferencieren Petra Mede gjorde entré i en knallrosa galastass med aftonhandskar och framförde ”Vem vinner?”, en pastisch på Veronica Maggios superhit ”Jag kommer”.
Och det var många som kände sig kallade till Cirkus som smyckats med gyllene palmblad och färgade glasmontrar med spräckliga mönster; Helen Sjöholm, Helena Bergström, Krister Henriksson, Lena Endre, Izabella Scorupco, Gustaf Skarsgård, Alicia Vikander, Siw Malmkvist, Harriet Andersson, Josef Fares, för att bara nämna några. Samt hemvändande svenska gästarbetare i Hollywood som Michael Nyqvist och Mikael Persbrandt som hyllades av Eric Gadds falsettverson av GES-hitten ”När vi gräver guld i USA” från fotbolls-VM i USA 1994.
Två rutinerade skådespelare sopade banan med med de yngre konkurrenterna i klassen bästa skådespelare, Ann Petrén och galans äkta playboy Sven-Bertil Taube som båda fick sin andra guldbagge – med samma regissör (Björn Runge respektive Richard Hobert).
I ett av de mindre tårfyllda tacktalen valde Ruben Östlund att berätta exakt hur hans medarbetare bidragit till att göra ”Play” framgångsrik. Dessutom framförde han en oortodox hyllning till filmens unga skådespelare som inte kom in på guldbaggegalan, som har 18-årsgräns. Hela Sveriges filmelit applåderade när Östlund visade upp var och en i fotografisk form.
På det hela taget blev det en ganska snäll och välkammad gala, ljusår från britten Ricky Gervais öppningstal på årets Golden Globe-gala.
Detta trots att Josef Fares, filmregisören som skolat om sig till dataspelsregissör, efterlyste mer ”kaos och action” inför galan. Som prisutdelare tog Fares saken i egna händer på scen genom att flasha med sina bröstmuskler för att imponera på Mikael Persbrandt som fick ta emot många ryssfemmor- och kroppsbyggarskämt för sin nya ”superkropp”, som den kallats av kvällstidningarna.
Mycket sexigare än så blev det inte innan den svenska filmeliten forslades iväg till Berns Salonger i Stockholm för att efterfesta på inkokt lax, nigri, kycklingsallad, sushirullar, köttbullar och friterade vegetariska degknyten. Och ännu mer bubbel.