Han gör det aldrig lätt för sig, Jaco van Dormael. I första långfilmen, ”Totos bedrifter”, som blev en stor framgång rörde han sig på inte mindre än fem plan: huvudpersonen Thomas som barn, vuxen och gammal; det fjärde planet var hans drömmar om att vara Toto, hemlig agent som räddar familjen ur kniviga situationer; på det femte planet fick vi dessutom följa en död kropp.
Här är det ännu krångligare: nio roller eller projektioner av huvudpersonen Nemo, född 1975 i England, spelas av den söte huvudrollsinnehavaren Jared Leto (”Requiem for a dream”).
– ”Mr Nobody” är mer en ungdomlig film än ”Toto”, säger Jaco van Dormael.
– När jag var kring 30 år försökte jag mer göra film comme-il-faut, som det förväntas, mer strukturerat. Jag var angelägen om att det skulle fungera. Nu är jag intresserad av finna nya saker, så bisarra som möjligt. Att bryta reglerna, hitta ett annat sätt att berätta, nya dramatiska konstruktioner. Vända på allt.
Jaco van Dormael vill undvika den vanligaste filmkonventionen, där alla element strävar mot slutet.
– I ”Mr Nobody” är det tvärtom. För mig påminner det mer om det som verkligen händer i vårt liv.
Han har fyllt sin film med en uppsjö av idéer, associationer och filmiska referenser. I sex år har han jobbat med manus till denna sagoliknande berättelse för vuxna, i en värld där barnen får välja sina föräldrar.
Men först den ganska udda ramberättelsen: Den sista dödliga människan ligger på sin dödsbädd i en framtidsstad där alla fått evigt liv. Han ser tillbaka på sitt liv och alla de val han hade kunnat göra.
– Det finns så många nivåer i filmen för att åskådaren ska uppleva att man bara kan leva en sak i taget. Man kan föreställa sig de andra, men man får aldrig veta om man valde rätt. Men Nemo, han lever alla liv, säger van Dormael.
Jaco van Dormael berättar att under hans uppväxt fanns ingen som sysslade med film eller något konstnärligt. Men han lärde sig mycket om film genom att iaktta sin mamma.
– Hon tittade alltid på tv när hon strök. När vi bytte kanal utgick hon från att det var samma film: Nä, men titta, nu är karln inte med den där blonda längre, nu är han med en brunett ... Hon gjorde sina egna manus medan hon tittade, berättade Dormael då.
” Mr Nobody ” påminner om hans mammas privata dramaturgi:
Ett spår följer de tre små flickorna, Anna, Elise och Jeanne, som huvudpersonen ser när han är liten i sin engelska hemstad. Med var och en lever han ett liv och därifrån går ytterligare förgreningar som leder åt olika håll.
– Det är tre relationer som är en aning ... matematiska, förklarar Jaco van Dormael: Nemo älskar Anna, Anna älskar honom. Han älskar Elise, Elise är inte säker på att hon älskar honom, Jeanne älskar honom, han är inte säker på att han älskar Jeanne. Så de står för kärlekens tre möjliga jämviktslägen. Så finns förstås läget där ingen älskar den andre, men den håller aldrig länge, säger han med ett skratt.
– Kärleken till Anna är den perfekta kärleken, den symmetriska. Den pågår egentligen bara under två dygn när de är 15 år. Sedan stöter de ihop igen. Eller så gör de inte det.
Lite som ”Sliding doors” från 1998?
– Ja absolut, säger han med en suck.
– Men 1982 gjorde jag en kortfilm om en liten pojke som springer efter ett tåg där mamman sitter. Den ena möjligheten är att leva med mamman och den andra med pappan. Jag hade tänkt att jag skulle utveckla den tanken. Så såg jag ”Sliding doors” där det också är två möjligheter. Jag ville inte göra likadant. Så kom ”Lola springer” med tre olika möjligheter. Alltför enkelt. Jag ville göra något om komplexitet och alla den miljon vägar vi kan gå.
Om man kombinerar slumpen med det faktum att vi inte vet varför vi gör ett val, så blir livet ganska kaotiskt, menar Jaco van Dormael. Underkastat en instabil dynamik, fjärilseffekten, som när en brasiliansk man, för övrigt spelad av van Dormael själv, stormkokar ett ägg, vilket påverkar luftströmmarna så att det kommer att spöregna i Montreal just när Nemo tar upp lappen med telefonnumret som Anna skrivit upp, när de stöter ihop efter många år.
Klippningen måste ha ställt särskilda krav?
– Ja, jag hade ett team på åtta, två huvudklippare som arbetade med själva storyn och sex unga klippare, mellan 20 och 25 år, som ägnade sig åt mer experimentella scener, de hade knäppa idéer som jag aldrig skulle kommit på. Vi höll på ett år. Jag vill bara göra en vacker film, men det är dyrt att klippa annorlunda...
Priset för viljan att experimentera är högt. ”Mr Nobody” tog mycket lång tid att finansiera, ganska lång tid att spela in.
Hur lyckas han försörja sig mellan filmer? Låga levnadsomkostnader, blir svaret. Nu längtar han efter att göra något enklare. Men det kommer ändå att bli udda.
– Pascal Duquenne med Downs syndrom, som var huvudpersonen i ”Toto”, är med i alla mina filmer, även i denna. När vi har slutat en inspelning tar han sin rock och säger: Och när spelar vi in nästa? Så jag skriver alltid något för honom. Som ”Den åttonde dagen” (1996) som handlar om alla udda personer som Gud skapade den extra dagen, när allt skulle vara färdigt.
– Jag vill verkligen hitta nya vägar, jag tror att filmkonsten bara är i början av sin utveckling.