Bakom alla rockstjärnor finns en trummis. Och bakom alla stjärnregissörer finns en klippare. Tomas Alfredsons trummis heter Dino Jonsäter.

– En bra klippare ska helst vara som en korsning mellan Ringo Starr och Clashtrummisen Topper Headon. Klipparen frontar inte bandet men är avgörande för rytmen och ser till att allt håller ihop, säger Dino Jonsäter som presenterar sig så här på Twitter: ”filmklippare, kamerafabrikör, cyklist. Dessutom semiprofessionell medmänniska.”

Som yrkesman ser han sig som en korsning mellan en ordningsman och en barnmorska.

– Mitt jobb handlar om att gå in i regissörens hjärna och förlösa hans eller hennes vision. Att se till att det finns en trygghet, rytmkänsla och tajmning i berättelsen, säger Dino Jonsäter och börjar hylla sin idol Dylan Tichenor som bland annat har klippt ”There will be blood”, ”Magnolia”, ”Brokeback mountain” och ”The Royal Tenenbaums”.

Dino Jonsäter menar att alla filmer har sin egen hårda dna-kärna som det är dödsdömt att försöka arbeta emot.

– Nyckeln är att hitta hur filmen själv vill vara, hur den ”vill” bli klippt. Om en film ska bli riktigt bra så måste regissören också förstå vad klipparbete handlar om, säger Dino Jonsäter.

I så fall är han privilegierad. Tomas Alfredson är själv en gammal klippare som vet att det är i redigeringsrummet som ”the magic happens”. Alfredson och Jonsäter fann varand-ra under klippningen av vampyrdramat ”Låt den rätte komma in”. Både Alfredson och Jonsäter gillar det subtila, rena och avskalade berättandet framför snabba kickar, effektsökeri och att överdramatisera. I ”Låt den rätte komma in” offrade de hela ”polisspåret” vid klippbordet. Under arbetet med John le Carrés snåriga spionthriller ”Tinker, tailor, soldier, spy” valde de bort flera älsklingsscener för att de var övertydliga.

– Det gäller att hålla rent. Vi fick till exempel slåss mot producenterna för att slippa ha textrutor som ”Budapest 1973” i bildrutan. Både Tomas och jag är lite akademiska när vi jobbar. Vi vill båda berätta ganska långsamt med mycket detaljer, hitta rätt tonfall och försökte skapa en känsla av autenticitet, säger Jonsäter.

Många har imponerats av deras täta, stämningsfulla och besjälade tolkning av London under kalla krigets glåmiga 70-tal.

– Vi såg filmen snarare som en emotionell och psykologisk skildring än en handlingsdriven thriller. Vi har ju inte gjort någon särskilt inställsam film utan försökte bygga vidare på den ogenomtränglighet som präglar hela boken, förklarar Dino Jonsäter.

Just nu är han hemma och vabbar från Henrik Schyfferts nya tv-serie ”Alla faller”. Den ettårige sonen William drar plastpulkan mot ytterdörren men Jonsäter mutar honom med Teletubbies på Youtube – så långt från le Carré man kan komma.

– Genialt. Teletubbisarna har funkat på alla mina barn, säger Dino Jonsäter och ler.

I morgon åker han till London för att delta i Baftacirkusen. ”Tinker, tailor, soldier, spy” har fått hela elva nomineringar, bland annat för bästa klippning.

– Bara att vara nominerad i samma klass som Thelma Schoonmaker (Scorseses husklippare, red anm.) är enormt stort! Vi är över huvud taget otroligt glada över att britterna har tagit filmen personligt och sett den som en ”familjemedlem”. Herregud, vi är ju ändå inne och tafsar på de brittiska kronjuvelerna här, säger Dino Jonsäter och ser väldigt nöjd ut.

Jonsäter erkänner att det var lite nervöst att leka med le Carrés heliga spionbok för en budget på cirka 200 miljoner – nästan 10 gånger mer än en vanlig svensk långfilmsbudget. Under själva inspelningen råklippte han dagstagningarna i en gammal nedlagd militärförläggning i norra London. I början av 2011 satt han och Tomas Alfredson i tre månader och klippte en tre timmar lång så kallad ”director’s cut” i Dinos mormors gamla lägenhet på Djurgården.

– Producenterna satt i London och var nog lite nervösa och tyckte att vi tog lite för lång tid på oss. De är vana ett högre internationellt tempo, men vi arbetar nog lite långsammare, tar en sak i taget och är mycket noggranna. Om man hela tiden lyssnar på vad alla tycker är det lätt att klippa bort sig, säger Dino Jonsäter.

Samtidigt hade de ett fantastiskt stöd under hela arbetet från alla – inte minst av författaren John le Carré som kom med tips när de körde fast i några av filmens inledande scener. Själv är Jonsäter mest förtjust i scenerna i det madrasserade mötesrummet, effektscenen med biet i bilen och den inledande nyckelscenen i Budapest.

– Budapestscenen var den vi började med och den vi släppte ifrån oss allra sist. Det är den scenen som hela filmen vilar på eftersom den blir ett trauma för alla rollfigurerna; Control, Smiley, Prideaux och Mullvaden, etcetera. Vi var tvungna att ladda den med en paranoia som präglar resten av filmen, säger Dino Jonsäter.

Han är också väldigt nöjd med filmens fantastiska upplösning som ackompanjeras av Julio Iglesias svängiga liveversion av schlagerklassikern ”La mer”.

– Eftersom vi hade hållit hela filmen i extremt hårda tyglar kände vi att det var motiverat att fläska på i slutet. Hela filmteamet kände att det fanns ett bra slut. Vår producent Tim Bevan brukar säga att slutet är viktigast i en långfilm eftersom det är detta publiken tar med sig. I tv-serier är det ju tvärtom – om de inte gillar öppningen så zappar de sig bort, säger Jonsäter.