För 30 år sedan satt Erik Gandini med sina vänner hemma i Bergamo och skrattade åt Silvio Berlusconis första trevande teveexperiment – taffliga svartvita program där vanliga hemmafruar strippade när publiken svarade rätt på frågor.
Det var länge sedan skrattet fastnade i halsen. Berlusconis nationella experimentet lyckades – över förväntan. Numera dagdrömmer miljontals italienskor om att bli en ”velina” – en leende tjej som skyltar med tuttar och dansar i stringtrosor bredvid programledaren.
– Berlusconi har lyckats rasera den italienska demokratin med hjälp av halvnakna tjejer som dansar i teve. Det är inget fel med underhållning i sig, men den är inte så oskyldig som det kan verka. Genom tevemediet har han ”fuckat upp” hela landet – och det är värre än alla korruptionsskandaler, säger Erik Gandini och påminner om att 80 procent av italienarna har teve som sin främsta informationskälla.
I ”Videocracy” försöker han återvända till barndomens Italien, men hamnar snarare som Alice i Underlandet. ”Videocracy” är en lika skrämmande som underhållande färd mot tutt-tevekulturens allra mörkaste hjärta, ett slags svar på Matteo Garrones ”Gomorra” som handlar om hur camorran har slagit sina bläckfiskarmar om hela Neapel. ”Videocracy” skildrar sambandet mellan teveprogrammen, diskotekskulturen, skvallerpressen och Berlusconis maktkorridorer.
– Berlusconi har skapat ett ekosystem där politik och teve går hand i hand. Och precis som i ”Gomorra” är alla produkter av ett större system där varje kugghjul inte är medvetet om de andra, säger Erik Gandini medan solen steker på Mosebacke torg, ett stenkast från högkvarteret för filmbolaget Atmo.
I Italien har ”Videocracy” redan blivit en het potatis trots att få har sett filmen. Filmfestivalen i Venedig har kritiserats för feghet av bland andra den inflytelserika dagstidningen Corriere della Sera. Det var först när filmen blev uttagen till filmfestivalen i Toronto som två av Venedigs mindre festivalsektioner, Venice Days och Kritikerveckan, vaknade och gick ihop. Dagen efter den internationella premiären i Venedig (3 september) går filmen upp i hela 30 kopior i 25 italienska städer.
Gandini är medveten om vilka krafter han utmanar och han är beredd på smutskastningskampanjer från Berlusconis mäktiga maskineri. Berlusconi-bashing är förstås inget nytt. Även på hemmaplan har ”Il presidente” fått utstå svidande kritik – inte minst från den italienska vänstern. Men den italienska premiärministern tycks vara immun mot verbala attacker. Berlusconi har hela tiden avfärdat alla skandaler med axelryckningar, plumpa skämt, leenden och pumpat ut kampanjvideor där kvinnor sjunger hyllningslåtar till Berlusconi.
Skillnaden är att Erik Gandini använder samma emotionella grepp och ”suggestione” som hela Berlusconis imperium bygger på. Klipparen Johan Söderberg har till exempel samplat och arrangerat om arkivmusik från 40-, 50- och 60- talen och kombinerat den till ny specialskriven musik för filmen.
En av Gandinis inspirationskällor är Barbet Schröders dokumentär ”General Idi Amin Dada: Autoportrait” (1974) (förlagan till ”Last king of Scotland”) och den italienska chockumentären ”Mondo cane” (1962) som skildrar bisarra mänskliga yttringar världen över.
”Videocracy” följer bland annat den alltid vitklädde teveagenten Lele Mora som obekymrat spelar Mussolinis kampsånger på sin mobiltelefon och ”rebellen” Fabrizio Corona – en amoralisk nihilist som lever på utpressning med hjälp av paparazzo-bilder och blivit en bisarr sanningssägare genom att uppdatera Robin Hood-myten – att ta från de rika och ge till sig själv.
– Jag har inte försökt ”lura” någon, men det finns klara Borat-effekter när man kommer från Sverige och ska göra en dokumentär. Den italienska distributören Fandango gillar att filmen inte är aggressiv eftersom debatten är så infekterad på hemmaplan. Här berättas det med bilder, säger Erik Gandini när hans mobiltelefon börjar ringa.
På andra sidan luren berättar Fabrizio Corona att han är ett mediesnille och att han snart ska se filmen. Hittills har få italienare sett filmen. Gandini närvarade på en testvisning för universitetsstudenter i Genua.
– Studenterna sa: ”Oh, shit, det är som att se en skräckfilm – fast skillnaden är att man inte vaknar upp ur mardrömmen när filmen är slut”, berättar Gandini.
I slutscenerna klipps en leende Berlusconi mot ett gäng juckande veline-wannabes som dansar som zombierobotar i ett själlöst shoppingcenter utanför Milano.
– Men jag tror att det finns hopp. Det har börjat gå upp för Italien att den här perfekta bilden i själva verket är ganska äcklig, makten är dekadent som i Pasolinis ”Salo – Sodoms 120 dagar”. Kyrkan har börjat reagera och kanske är det så att revolutionen kommer från det Berlusconi älskar mest, ler Erik Gandini och gör en liten konstpaus:
– Kvinnorna.