Man vaknar en morgon och en tsunami har dränkt Japan. Man messar och kollar så att ens Tokyosläkt är okej. Man borstar av sig, drar fram datorn, och skriver tusen tecken om The Moniker. Man känner sig lite smutsig.

Det är inte helt okomplicerat att vara nöjesjournalist, åtmin­s-tone inte om man lever i illusionen att man är en något så när tänkande och kännande människa med visst ansvar för att göra världen om inte bättre, så i alla fall inte sämre. Jag har alltid, hela mitt vuxna liv, slagits med näbbar och klor för att försvara populärkulturens roll i samhället och i våra liv. Men ändå.

Så vaknar man en morgon och människor skjuts i bitar i Libyen och man sitter där på sitt hotell i Sundsvall och tuggar på en äggmacka och funderar över hur man bäst får Christer Björkman att rasa över Love Generation-floppen. Och det händer att man, en kort sekund, undrar om man kanske borde sökt läkarlinjen i stället.

Melodifestivalen har de senaste veckorna blivit effektivt slagträ i debatten om public service. Kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth bedriver korståg mot SVT, och försöker hävda att licensfinansierad underhållnings-tv konkurrerar ut kommersiella aktörer. Och det är naturligtvis oerhört tacksamt att ta upp ämnet mitt i en schlagerturné som SVT dessutom lyckats klanta till på de mest osannolika vis (se exempelvis röstningsnummer-gate och fel-artist-ropas-ut-debaclet) med dålig publicitet som resultat. Nu har också Siewert Öholm givit sig in i debatten med ett bisarrt utspel om att Linda Bengtzings låttexter hotar kärnfamiljsvärdena. Man kan skratta bort Öholm. Man kan avfärda Adelsohn Liljeroth som klassisk högerretoriker som tar varje chans att påbörja demonteringen av public service. Men samtidigt sitter jag där själv, inbäddad schlagerreporter mitt i en sönderfallande värld, och känner mig som den där mytiska stråkkvartetten på ”Titanic” som med fast beslutsamhet fortsatte att underhålla passagerarna medan skeppet sjönk. Jag förstår varför debatten ser ut som den gör. Melodifestivalen är en så perfekt syndabock och symbol för ytlighet.

Vi halkar så lätt in i den här falska dikotomin, jag också. Som om det var frågan om antingen eller. Som om vi var tvungna att välja bort underhållning för att få allvar, när det i själva verket är precis tvärtom. Självklart ska vi diskutera den plats ”Idol” och schlager tar i våra tidningar. Vi ska ifrågasätta SVT och Sveriges Radios prioriteringar. Men hatet mot underhållningskulturen har antagit en självgod ton den här våren, som om det hade ett egenvärde och i sig var en politisk aktion. Vi glömmer att det faktiskt är okej att ha roligt, och att den energi vi lägger på att snusförnuftigt racka ned på ytligheter hade kunnat användas till att komplettera underhållningen med något viktigt. Att diskussionen om public service i stället hade kunnat handla om hur en sant oberoende nyhetsbevakning ska se ut, när Rapport tar över efter schlagervinnaren klockan elva i kväll.

Man vaknar, en tsunami slår över Hawaii, man skriver tusen tecken om Danny. Man bestämmer sig för att skänka pengar till Läkare utan gränser. Man tar en dusch och åker till Globen.