Jämnare könsfördelning skulle innebära bredare låtar.
Att tala om jämställdhet är alltid svårt, men det är extra svårt när det handlar om kultur. Vi fostras i skolan, på våra litteraturkurser, i våra musikprisjurys, att betrakta konstverket som stående för sig själv, en artefakt med eget absolut värde. En fantastisk tavla är en fantastisk tavla. En bra låt är en bra låt. Och i Melodifestivalen blir det extra tydligt. De hemliga kuverten med upphovsmän öppnas inte förrän startfältet är färdigt. Det är ett försök att, åtminstone i teorin, bedöma musik objektivt.
Bland kompositörerna i kväll finns två kvinnonamn. Sammantaget i årets festival utgör de kvinnliga låtskrivarna drygt elva procent; en häpnadsväckande låg siffra. Och det är ingen engångsföreteelse. Under det senaste decenniet har andelen kvinnliga kompositörer i Melodifestivalen aldrig överstigit tjugofyra procent, och oftare legat ganska stadigt runt tio.
Det är ett problem utan syndabock. SVT har friskrivit sig från allt ansvar i och med den anonyma urvalsprocessen. Siffrorna överensstämmer också väl med hur det ser ut i Sverige i allmänhet; bara drygt arton procent av de anslutna till organisationen Stim är kvinnor. Men att kompositörsyrket de facto är mansdominerat betyder inte att det är rätt, eller av naturen givet. Det betyder inte att vi inte borde arbeta mot förändring, målmedvetet.
Jag vet av erfarenhet att den här typen av resonemang provocerar. Vad är poängen? En bra låt är en bra låt, så vad spelar det för roll vem som skrivit den? Men det är viktigt att minnas att kulturlivet är en oerhört stor del av samhället. Det som visas i våra konsthallar, banden som uppträder på våra festivaler och regissörerna som får filmstöd är så invävda i vår närmiljö och vår livsstil att det finns en definitiv poäng med att jobba för att utövarna representerar alla delar av befolkningen, vad gäller bland annat klass, etnicitet, och kön. Kulturen är inte en isolerad ö, utan en samhällsbyggande funktion som är till för alla, och som alla ska kunna känna sig delaktiga i, både som kreatörer och konsumenter.
Att ens nämna ordet ”kvotering” i konst- och kultursammanhang får många att börja orera om sänkta kvalitetskrav och förflackning. Men tar vi Melodifestivalen som exempel, så har kvotering faktiskt fungerat alldeles utmärkt. 2005 efterlyste SVT specifikt kvinnliga kompositörer för att jämna ut könsfördelningen. Resultatet blev Nanne Grönvalls och Ingela ”Pling” Forsmans ”Håll om mig”, som slutade som tvåa i finalen. Ett bevis på att riktade insatser absolut inte behöver innebära ett sämre startfält.
Jag är fullt övertygad om att en jämn könsfördelning skulle innebära en bredare, mer dynamisk samling låtar. Och om det inte skett de senaste tio åren, kommer låtskrivarbranschen heller inte att magiskt automatiskt bli jämställd under de kommande tio. Till 2012 efterlyser jag en tydlig kampanj från SVT, där skickliga låtskrivare som Marit Bergman, Sophia Somajo, Lisa Miskovsky och Nina Woodford uppvaktas intensivt. Och att de inte automatiskt förväntas framföra sina egna låtar, utan får samma förtroende som professionella kompositörer som Fredrik Kempe och Bobby Ljunggren att utföra sitt hantverk.