Förra året lärde jag mig mycket om schlagerkultur. Bland annat upptäckte jag en hel kategori människor jag inte visste fanns. Tänk idrottssupportrar, som lägger tiotusentals kronor varje år på att resa med sitt lag till arenor i småstäder, dricka bärs med likasinnade och ikläda sig supporterplagg som motsäger alla omvärldens estetiska regler och normer. Fast byt ut nästan undantagslöst medioker fotboll mot nästan undantagslöst medioker melodipop, och bärs mot vinspritzers. Detta är schlagerfansen, och jag älskar dem. Eller vänta, dem? Oss. Jag älskar oss.

Jag har alltid betraktat supporterkultur som något fullkomligt poänglöst, dyrt på både ett individuellt och samhälleligt plan, och regressivt till grottmänniskonivå. Dessutom har dessa fenomen, dessa lekar med boll, dessa imbecilla låtsastävlingar, tagit upp en irriterande stor del av det offentliga rummet och medieutrymmet. Var jag än tittar har någon tryckt upp en satans friidrottsmuskel i ansiktet på mig, och varenda tv-tablå är full av personer i dåliga kostymer som analyserar dessa friidrottsmusklers eventuella explosivitet.

Men jag fattar lite bättre nu, sedan jag lärde mig att det finns supportrar jag kan relatera till: testosteronfria, oatletiska, och intresserade av Charlotte Perrellis klackhöjd snarare än Zlatans (förlåt, detta är på riktigt det enda fotbollsspelarnamn jag kan) dobbar. Jag fattar att det finns en poäng i verklighetsflykten, i de storslagna arrangemangen, i känslan av helt ologisk besatthet av något till synes meningslöst.

Alla är inte lika uppspelta som jag över att det bara är fem dagar kvar tills Thorsten Flinck kommer att dela scen med Sean Banan, det fattar jag också. Men eventuella haters kan trösta sig med att det bara handlar om några veckor. Sedan är allt som vanligt igen. Och jag lovar, ett eller annat VM drar i gång redan framåt vårkanten.