Den första ”Happy feet” irriterade högerkristna amerikaner eftersom pingvinerna inte bara dansade och sjöng utan varnade för växthuseffekten. Uppföljaren har väckt ont blod i samma kretsar. Två manliga krill (pyttesmå kräftdjur) pratar nämligen om att adoptera barn. Att krillarna Will och Bill (vars röster i originalet görs av Brad Pitt och Matt Damon) sjunger en Wham!-låt tyder också på sexuell ambivalens – i alla fall enligt konservativa bloggare.

Miljöfrågorna är dock mindre framträdande i ”Happy feet 2”. Här finns bara enstaka bilder av isbjörnar på smältande flak och fartyg som läcker olja. I stället serveras samma filosofiska plattityder som i de flesta familjefilmer: det är viktigt att samarbeta, det är okej att vara annorlunda, man ska tro på sig själv.

Mummel, den steppande kejsarpingvinen, har vuxit upp och fått barn med sin soulwailande hustru Gloria. Sonen Erik är dessvärre ointresserad av dans. En dag rymmer han hemifrån, Mummel följer efter och medan de är borta blir hela pingvinflocken instängd mellan isberg som rasat samman.

Intrigen engagerar inte lika mycket som sist – trots det skojiga sidospåret om krillkillarna (de fyller ungefär samma funktion som den sabeltandade ekorren i ”Ice age”). Men gullighetsfaktorn är svindlande hög. Pingvinungarna är så söta att man vill sträcka ut handen och smeka deras 3D-fjun. Särskilt när de sjunger Justin Timberlakes ”Sexyback”: ”We’re bringing fluffy back!”

De snygga och svängiga musikalnumren räddar filmen. Pingvinerna gör bedårande tolkningar av Janet Jackson, LL Cool J och Queen. När en luddboll piper fram en av Puccinis arior smälter mitt hjärta likt Antarktis.