Helen Mirren ("The queen")

Lady Dianas död fick den stela brittiska överläppen att darra som aldrig förr. Det annars så stoiska folket hamnade i chock och dränkte Buckingham Palace med blommor och kleenex-näsdukar. Monarkin skakades i grunden när drottning Elizabeth II stannade på semesterresidenset Balmoral i Skottland i stället för att delta i det offentliga sorgearbetet. I hennes frånvaro fick den slipade pr-politikern Tony Blair gå in och parera de nationella känslo­tyfonerna. Efter tre månader som premiärminister hade den unge Labour-politikern högre popularitetstal (93 procent) än Churchill.

Av denna spända vecka i den brittiska nutidshistorien har manusförfattaren Peter Morgan och regissören Stephen Frears skapat ett rafflande triangeldrama mellan drottningen, Blair och det brittiska folket. Kronan på verket är Helen Mirren i huvudrollen med askgrått hår, pärlhalsband och stora farmorsglasögon.

- Fast jag var både nervös och tveksam inför rollen. Att spela en person som är i livet är en "no-win-situation" i sig. Om det dessutom råkar vara drottningen som är en självklar del av alla britters liv så är det dödsdömt. Hon är som den gamla soffan i föräldrahemmet som alltid har funnits där. En oföränderlig modersfigur i en föränderlig värld. Men det var ett briljant manus - politiskt, känsligt, emotionellt. Så jag kände: "Ok, let's go!" säger Helen Mirren i trädgården till hotell Des Bains på Lido.

Helen Mirren är den enda aktris som spelat både Elizabeth I och Elizabeth II i större produktioner. Förra veckan fick hon en Emmy för sin roll som Elizabeth I i HBO-serien. Nya "The queen" lär ge henne både skådespelarpriset i Venedig och feta Oscarchanser.

Mellan Mirrens drottningroller gick det bara två veckor. Efter att ha drillats av en talpedagog isolerade hon sig i Sydfrankrike och slukade allt om Elizabeth II - böcker, fotografier och videofilmer. Men steget från QE I och QE II var ändå en mind­re chock.

- Min kostymdesigner hade tagit med sig riktigt hemska kläder. Efter att ha glidit runt i brokader, juveler och fantastiska renässanskreationer skulle jag ha fula promenadskor och hemska tweedkjolar. Men när jag väl lade fåfängan åt sidan, drog på mig kläderna och gick ut i trädgården till mina grannar så var de lyriska - och då hade jag inte ens dragit på mig peruken, skrattar Helen Mirren.

För tre år sedan tilldelades hon titeln dame (of the British Empire) av prins Charles under drottningens årliga Birthday Honours. Att just Mirren skulle bli en "Dame" och spela drottning är en brutal ironi. Hon föddes som Elyena Lydia Mironoff i en vänsterradikal och anti-monarkistisk arbetarfamilj i Southend. Hennes pappa var körkortsexaminator och mamma en äkta cockney-lady. När Mirren slog igenom på 60-talet som ung aktris i Royal Shakespeare Company var hon en radikal bohem som var beredd att utmana etablissemanget. Även om hon fortfarande har kluvna känslor till monarkin så har hennes sympatier ökat efter filmen.

- Jag imponeras av Elizabeths totala brist på fåfänga och ego. Hon tvingades tidigt till ett psykologiskt rum där hon inte har något val. Jag ville komma åt hennes personlighet som ung flicka innan hon axlade drottningrollen. Men hon var extremt ansvarstagande redan då och lika vacker som den unga Elizabeth Taylor, berättar Mirren.

Även om "The queen" inte är tänkt som någon satir så finns det komiska ögonblick, som när prins Philip lägger sig bredvid sin hustru i sängen med orden "Move over cabbage!". Eller när Blair (Michael Sheen) pratar med drottningen på telefon iförd Newcastles matchtröja.

"The queen" skildrar premiärministern och drottningen i ett slags mamma-son-relation. Även för Helen Mirren representerar Elizabeth II hennes mammas generation.

- Jag sörjde inte bara min mamma när hon dog utan också den fantastiskt nobla generation som håller på att försvinna. Människor som tillbringade sina bästa år med depressionen, andra världskriget och den hårda efterkrigsepoken. Detta har ersatts av en värld av celebritets- och konsumtionskultur, sms-meddelanden, och gud vet vad, säger Helen Mirren.

Precis som Elizabeth ler Helen Mirren gärna, men inte i onödan. Helen Mirren tog Lady Dianas död med behärskning.

- Jag befann mig i Hollywood på hälsosamt avstånd. Jag kände redan då att kungafamiljen borde få lämnas i fred. Deras trauma är mycket värre än för turisterna utanför Buckingham Palace som aldrig ens kände Diana. Det var patetiskt! Mass­psykos i alla dess former - vare sig det handlar om nazistupplopp eller Valentinobegravningar - är obehagligt och livsfarligt, säger Mirren.

Sett till arbetsmängden har det gångna året varit ett "annus horribilis" med två tunga drottningroller och den sjunde säsongen som deckardrottningen kommissarie Tennison som börjar sändas i brittisk teve i oktober.

- Tennison har varit ett fantastiskt "gigg", men detta är absolut sista omgången. Jag ville att serien ska leva i den verkliga världen och det är orealistiskt med poliser som passerat pensionsåldern, säger Helen Mirren.

- Just nu står mig skådespeleri upp i halsen - jag orkar inte försöka känna något jag egentligen inte känner. Dessutom är jag extremt lat av naturen och skulle helst vilja vara fru till den franske konstnären Pierre Bonnard. Det enda han gjorde var att måla otroligt vackra målningar av henne, i badet, i trädgården, med en tekopp i handen. Hon blev vacker och berömd utan att behöva lyfta ett finger, säger hon och spricker upp i ett leende:

- Ja, jag skulle älska att vara hans fru.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut