Det är ganska vågat att sätta ihop en filmfestival för kids mellan 7 och 16, dessutom när många av de inbjudna filmerna är så färska att de inte har några svenska undertexter (vissa ”dubbas” dock live i salongerna). Men Stockholm Filmfestival Junior som i dag drar i gång för tolfte gången i ordningen (pågår till och med lördag) har med tiden lyckats locka en ansenlig publik trots det åldersspretiga tilltalet (förra året var det 17 000 besök). Med tanke på hur lite kulturpengar det finns i stans skolor är det naturligtvis lockande med gratisvisningar för barn, elever och deras lärare. Skam vore det ju annars.
Årets program vindlar mellan det superkommersiella och det konstnärliga, mellan underhållning och brinnande socialt engagemang. Å ena sidan Luc Bessons tredje animerade Arthur och minimojerna-film ”Arthur och de två världarna”. Å andra sidan gripande historier från Latimamerikas kåkstäder som episodfilmen ”5 x Favela” eller den dramatiska öppningsfilmen ”Hermano” om två bröder i Venezuelas våldsdrabbade huvudstad Caracas.
Frågan är om inte tonåringarna är de som har mest att vinna på festivalprogrammet som bjuder på ett flertal udda alternativ till de amerikanska stapelvaror som normalt sett fyller biograferna. Australiska ”Wasted on the young” – en titel som parafraserar George Bernard Shaws ultraironiska citat ”Youth is wasted on the young” – verkar både rapp och cool samtidigt som den ser ut att gå på djupet när det gäller de klassiska skolfrågorna om utanförskap och sociala regler. Även den holländska ungdomsthrillern ”Dusk” har ett personligt tilltal där regissören Hanro Smitsman leker med formen och gör slutet till början, à la föregångare som Quentin Tarantino och Alejandro González Iñárritu.
Den svenske regissören Anders Grönros gör en intressant comeback med sin filmatisering av Peter Pohls Augustprisbelönade ungdomsroman ”Jag saknar dig, jag saknar dig”. Grönros lyckades väl med att fånga tonen hos Maria Gripe i sina nittiotalsfilmer ”Glasblåsarns barn” och ”Agnes Cecilia”. Man kan definitivt sätta ett frågetecken för det starka litteraturberoendet i svensk film, men samtidigt sätta ett stort plus för en satsning på svensk ungdomsdramatik på film, en genre som är alldeles för eftersatt.