Den kvinnliga taxichauffören lyste upp i backspegeln när vi sade att vi hade bråttom i väg för att se ”Les intouchables” (De oberörbara) på en biograf på Champs-Élysées. ”Åh, ni kommer att ha så roligt. Det finns inget bättre sätt att tillbringa en lördag förmiddag på”, sade hon med viss avundsjuka i rösten fastän januarisolen över Paris gav en föraning om våren. Hon är inte ensam om att ha sett filmen som hela Frankrike talar om just nu.
Sedan premiären i början av november har ”Les intouchables”, i regi av duon Olivier Nakache och Eric Toledano, sålt över 16 miljoner biobiljetter. Och den fortsätter gå som tåget, även utanför Frankrikes gränser.
Jag frågade en av cheferna för Unifrance, det statligt finansierade företag som marknadsför fransk film utomlands, om varför storyn om en rik, handikappad man och hans svarta personliga assistent från förorten, blivit en sådan braksuccé. Hon suckade och sade ironiskt. ”Det där är en fråga för sociologer och psykoanalytiker …” Till skillnad från förra gången en fransk film gjorde ett liknande segertåg – den flabbiga dialektkomedin ”Bienvenue chez les Ch’tis” från 2008– är ”Les intouchables” en relativt sofistikerad kärleksaffär som publik och kritiker delar. Som utomstående är det inte helt lätt att tolka fenomenet. Men uppenbarligen finns det ett uppdämt behov av klassisk feel good som innefattar den franska politikens huvudvärk: de fattiga, våldsamma och segregerade förorterna med skyhög arbetslöshet.
Oavsett hur man bedömer det politiska och sociologiska värdet av ”Les intouchables” är det dock ett klart plus att filmen är fantastiskt väl rollbesatt. François Cluzet är truligt trovärdig som den plågade aristokrat som totalförlamats efter en olycka men ändå drömmer om kärlek.
Och stjärnskottet Omar Sy, som spelar den arbetslöse kille som motvilligt tar jobbet som den handikappade mannens assistent, är ett energisprakande fynd. När han stormar ut ur sin arbetsgivares ”L’hôtel particulier”, ett privatpalats i hjärtat av Paris mest borgerliga kvarter, och läser lusen av en nonchig felparkerare i lyxklass, då jublar vi alla i publiken.
”Les intouchables” känns nästan som ett beställningsverk från den franska vänsterns presidentkandidat François Hollande. Hans högerkonkurrent Nicholas Sarkozy kkom ju till makten med slagord som slagord som ”högtryckstvätta bort slöddret från gatorna”. Vad kan bättre gjuta olja på vågorna inför det kommande presidentvalet än en ”bromance” (intensiv manlig vänskap) där både innerstan och förorten förenas och visar schyssta, medborgerliga sidor?