För tjugo år sedan gjorde Agneta Fagerström-Olsson den svarta komiska kortisen ”Vi ses i Krakow” om en hysterisk familj som är på väg till Polen där pappan fått jobb. I väntan på taxin går vuxna och barn loss ordentligt på varandra (Krister Henriksson i stödkrage minns jag särskilt).
Om det var ett öde värre än döden att tvingas till Polen i det gråmulna tidiga 90-talet, är det en annan femma i dag. Trendspanare Stefan Nilsson bloggar entusiastiskt om semestrande i det gamla Solidaritetsfästet Gdansk och jetsetstaden (!) Sopot. Och sedan den 1 juli står Polen för ordförandeskapet i EU, med en rejäl kultursatsning i bagaget. I september kom ett gäng polska dj:er till klubbfestivalen GÅ ÖST på hippa ställen som Marie Laveau. Och till sommar blir det fotbolls-EM.
I går kväll startade Kinoteka, en polsk minifilmfestival på Sture i Stockholm (pågår till och med den 16/10). Polsk film är kanske inte längre nationens moraliska samvete, som under Andrzej Wajdas och Krzysztof Kieślowskis bästa dagar, men definitivt livskraftig. Bland veteranerna på Kinoteka märks framför allt Jerzy Skolimowski med den spektakulära filmen ”Essential killing”. I centrum står den omsusade aktören/regissören Vincent Gallo. Han gör en minst sagt udda roll som plågad och avhumaniserad talibankrigare på flykt undan amerikanska myndigheter i ett vinterkallt europeiskt skogslandskap.
Mer traditionell, om än mycket välgjord, var gårdagskvällens invigningsfilm ”Svart torsdag” som skildrar ett ovanligt mörkt kapitel i landets historia: arbetardemonstrationerna vid Östersjökusten som kulminerade i en massaker i december 1970.
Lukas Barczyk, som tillhör den yngre generationen (född 1974), går på tvärs med filmtraditionen att förhålla sig till den polska samtidshistorien. Han använder sig av Hamlet för att berätta om en familjetragedi som utspelar sig i Mussolinis Italien (med övervägande polska skådespelare) i sin film ”Italiani”. Den delvis svensk-producerade ”Kvarnen och korset” iscensätter i sin tur Pieter Brueghels 1500-talsmålning ”Vägen till Golgata” med hjälp av stjärnskådespelare som Charlotte Rampling och Rutger Hauer. Det ser lite prövande ut, men originellt.
Utan att ha hunnit se allt utnämner jag fräckt avslutningsfilmen ”Mirakelhandlaren” till favorit. En tät, gastkramande och fantastiskt välspelad road-movie om en hårt prövad polack som törstar ett efter en andligt mirakel och som motvilligt får med sig två dagestanska flyktingbarn på vägen till Lourdes.
Jag skulle inte börja bråka om att resa till Krakow.