För några år sedan hamnade jag på akut på sjukhus. Natt efter natt med ljudet av en droppmaskin och fyra jämrande, mycket, mycket gamla damer som enda sällskap.  Det kändes som dödens väntrum. SVT:s playfunktion räddade mig. Just då var det den märkliga miniserien ”Mannen under trappan” (2009) , efter Marie Hermanssons roman, som fanns tillgänglig. Daniel Lind Lagerlöf hade regisserat. Som flera gånger tidigare samarbetade han med Jonas Karlsson som spelade en familjefar som just flyttat in en fantastisk sekelskiftesvilla med fru och barn. Total idyll och medelklassdröm – om det inte hade varit för den smutsiga, otäcka gubben som huserade under husets trappa …

 Karlsson – ofta särskilt bra tillsammans med Lind Lagerlöf – gjorde med återhållsamma medel ett smärtsamt sårigt porträtt av en man vars verklighetsuppfattning krackelerar på ett gräsligt sätt. Det var en märklig känsla att gå in i en så ovanligt skräckinjagande gestaltad psykos – med den där kongenialt mörka, tysta sjukhus­salen som fond.

”Mannen under trappan” är ett fint exempel på Daniel Lagerlöf Linds bredd som film – och teveregissör. Hans regitalanger lånar sig till vitt skilda verk i alla genrer. Redan genom­brottsfilmen ”Vägen ut” 1999, ett fängelsedrama inspirerat av en verklig händelse, då teatermannen Jan Jönsson satte upp en Beckett-pjäs på ett fängelse och de medverkande fångarna passade på att rymma, visade hans skicklighet med skådespelarna. Björn Kjellman belöndes det året med en guldbagge för bästa manliga huvudroll och Shanti Rooney fick en birollsbagge för samma film.

I ”Vägen ut”, som flera andra senare filmer, samarbetade han med sin fru, manusförfattaren Malin Lagerlöf.  Den visade också hans lust att göra filmer som inte alltid så lätt låter sig genrebestämmas. En av mina personliga favoriter i Lind Lagerlöfs filmografi är ”Hans och hennes” från 2001 med Jonas Karlsson och Johanna Sällström som ett ofrivilligt barnlöst par på landet. Ett relationsdrama med en hel del humor, men också mycket allvar.

Daniel Lind Lagerlöfs arbete spänner över det mesta, från mer renodlade komedier som ”Buss till Italien” 2005 till en rad deckare (Beck, Wallander, Johan Falk) men han har på senare år visat stor begåvning för att även gestalta psykologiska dramer med mörk underton, senast i den uppmärksammade  SVT-serien ”Bibliotekstjuven” som gick på tv tidigare i år. Även den baseras på en verklig händelse. Där gör Gustaf Skarsgård ett komplext porträtt av den man som sprängde sig i luften efter att ha avslöjats som en avancerad boktjuv på sin egen arbetsplats, Kungliga biblioteket. En tankethriller som vågade ställa krav på tittarna.

Daniel Lind Lagerlöf är kanske ingen framträdande auteur, men en habil och mycket skicklig hantverkare som ofta har lyckats förena bredd och publik tillgänglighet med djup och kvalitetskänsla. En fin personinstruktör som har förmåga att ge sina filmer och tv-serier ett personligt avtryck, närhelst det finns utrymme för det. Om det värsta med hans försvinnande visar sig vara sant lämnar han – chockartat och alldeles för tidigt – ett stort utrymme efter sig i svensk film.