Lisa Aschans ”Apflickorna” tog lite oväntat hem priset som bästa film på årets Guldbaggegala som tv-sändes på måndagskvällen. Konkurrensen var hård. ”Apflickorna”, som kretsar kring en komplicerad makt- och vänskapsrelation mellan två tonårsflickor, har tillsammans med den omtalade och omdebatterade ”Play”, toppat kritikernas listor under året som gått.
Och den tredje filmen som också var aktuell för årets ”bästa film”-bagge, Lisa Ohlins mångfaldigt nominerade ”Simon och ekarna” (efter Marianne Fredriksson åttiotalsbästsäljare) har också fått fina omdömen – och till skillnad från de två första dragit en rejält stor publik. Men ”Apflickorna” är på många sätt den mest djärva av de tre – den är känslomässigt utmanande och förlitar sig helt på ett visuellt berättande i sin renaste form – och som vågar frigöra sig från den traditionella storydrivna dramaturgin.
Sedan systemet med en månghövdad nomineringsjury och en mer slimmad vinnarjury infördes tycks de smalare filmerna ha fått större chans att vinna. Förra året vann till exempel Babak Najafis ”Sebbe”, ett nattsvart mor- och sondrama från samhället absoluta utkant. Ett trendbrott efter en serie av år då stora publikfilmer vunnit över de mer utmanande verken (som ”Män som hatar kvinnor” 2009 och ”Maria Larssons eviga ögonblick” 2008).
Att Guldbaggen för bästa manus gick till ”Apflickorna” var också ett sällsynt bra val. Det är länge sedan ett lika originellt och välskrivet manus med kvinnor i centrum såg dagens ljus i svensk film.
Bland skådespelarbaggarna har juryn valt säkrare, traditionellare kort. Ann Petrén tycks knappt kunna visa sig på duken innan priserna haglar och hon har fått en bagge för en Björn Runge-film förr (”Om jag vänder mig om”, 2004), men är förstås alltid sevärd, som här i ”Happy End”.
Den 78-år gamle Sven-Bertil Taube, äldst av alla Guldbaggevinnare genom tiderna, är den stora behållningen i Richard Hoberts ”En enkel till Antibes”, en elegant resenär som får en andra chans på Franska rivieran. Birollsbaggarna till Cecilia Nilsson, respektive Jan Josef Liefers, bägge i ”Simon och ekarna”, känns lite som en eftergift eller tröstpris för filmen som missade de stora priserna.
Liv Mjönes i ”Kyss mig” hade till exempel varit ett något äventyrligare val för ”bästa kvinnliga biroll”-baggen, även om det ser märkligt ut att det som egentligen är en av filmens två huvudroller, reduceras till biroll.