Tidningsredaktioner krisar och skär ned på många håll. Sveriges enda kommersiella filmtidskrift, Cinema, gick nyligen i graven. Samtidigt är intresset för att se, läsa om och diskutera film större än någonsin. Det totala filmutbudet – i alla upptänkliga visningsfönster – har aldrig varit rikligare.

Hur går det ihop? Och behöver man som mediekonsument bry sig om att vissa medier snålar på filmkomptenta skribenter och redaktör. Svar ja.

”Filmjournalistik i förändring” var den tämligen osexiga rubriken på ett seminarium som avslutade Göteborgs filmfestival förra helgen I panelen: bland andra jag själv som representant för DN:s Filmfredag- satsning, Helsingborgs Dagblads kulturchef Gunnar Bergdahl (tidigare göteborgsk festivalgeneral) och Cinemas före detta chefredaktör Elin Larsson.

Det kändes kanske inte riktigt som den hetaste biljetten i stan just den iskylda eftermiddagen. Men till min förvåning flockades faktiskt publiken i bänkraderna på Lagerhuset vid Järntorget. Och samtalet var både engagerat och tog oväntade vändningar.

Det visade sig att både panel och publik hellre talade om kulturpolitik och den alltmer pinsamma monopolliknande biografstruktur som tynger Sverige än gnällde över dåliga arbetsvillkor och snåla redaktioner.

Filmkritiken och filmjournalistiken befinner sig i ett omvälvande skede. Alltmer film konsumeras på nätet. Det kräver naturligtvis nya idéer om hur och varför man bevakar film som blir snackisar långt innan de får biopremiär. Viss film (läs: smal) lär aldrig komma till en biograf utan får nöja sig med nätpremiärer, om än på ambitiösa kvalitetssajter som nya triart.se. Det nya filmavtalet visar vägen, även filmer som inte är ämnade för ordinarie biografpremiärer ska kunna få produktionsstöd. Men det är, som Gunnar Bergdahl eldande påpekade, lika väsentligt är det att se till att man inte kastar biografupplevelsen på historiens sophög. Vem kan egentligen påstå annat än att man får de stora filmupplevelserna på biograf?

Det handlar inte bara om den stora duken – den kan man delvis få genom en rejäl platt-tv – men framför allt om den kollektiva upplevelsen. Det handlar om den där överenskommelsen man gör när man går in tillsammans med andra i biomörkret, stänger av mobilerna och ger sig hän i minst nittio minuter. Bergdahl påminde också om det kulturpolitiskt bisarra faktum att vi alla är med och betalar praktiskt taget varenda svensk film med skattsedeln. Men sedan överlämnas den färdiga produkten till ett superkommersiellt system (läs: SF Bio) som kan snåldistribuera vilken film de vill. Eller fimpa den helt.

Att påverka den utvecklingen är en lika väsentlig utmaning för filmjournalistiken som att förhålla sig till film på nätet.