Helena Lindblad från Venedigfestivalen – dag 1

En aggressiv liten man sticker åt mig ett flygblad på vägen in till Lidos gamla nedgångna Casinó som tjänstgör som centrum för all press på den nyöppnade filmfestivalen i Venedig. Ett nytt festivalpalats bredvid har varit på gång länge, men liksom förra året är bygget fortfarande bara en stor grop – till den svindlande kostnaden av 37 miljoner euro.

Det påstår i alla fall flygbladet som bjuder in till ett möte med en grupp som vill ta tillfället i akt att protestera mot slöseriet. De vill värna om en värdigare inramning för såväl festivalen som den en gång så vackra semesterön.

I Italien lär de flesta frågor om nybyggnationer av till exempel kulturbyggnader liksom renoveringar av nationella kulturarv reduceras till ett politiskt rävspel. Jag hoppas att den arge mannen får en biljett till årets passande invigningsfilm, det politiska dramat ”The ides of March” i regi av George Clooney som invigde festivalen med pompa och ståt i går kväll. Eller kanske inte, den skulle kunna ge honom en hjärtinfarkt med sin infernaliska skildring av taskspelet bakom kulisserna till ett amerikanskt primärval.

Till och med titeln har en italiensk feeling. Den återkallar i minnet italiensk politik ända tillbaka till romartiden. ”The ides of March” betecknar datumet 15 mars i den romerska kalendern. Det har förmodligen att göra med fullmånen. Det brukade vara fest i Rom den dagen, men det är också det datum då Julius Caesar förråddes och knivmördades av sin Brutus år 44 före Kristus, mitt inne i den romerska senaten.

I Clooneys välgjorda och utmanande film, som bygger på en pjäs av Beau Willi­mon men kunde vara hämtad från något ur David Mamets produktion, är det vårvinter i Ohio. Guvernören Mike Morris (Clooney själv) försöker vinna primärvalen den 15 mars som demokratisk kandidat inför kommande presidentval. Ryan Gosling spelar en idealistisk ung kampanjledare som verkligen tror på guvernörens flott vänsteridealistiska budskap om mänskliga rättigheter, miljökamp med mera. Men varken politikern eller hans stab visar sig vara de man tror de är, och Goslings roll­figur går rakt in i ett moraliskt moras av svek, sexskandaler och maktkamper.

När regissören och hans skådespelare mötte pressen, var eleganten Clooney –

oantastlig i kostym – dock betydligt mer optimistisk än filmen. Han berättade att filmen spelades in samtidigt som Obama valdes till president. ”Vi fick lägga den på hyllan ett tag eftersom den var så svartsynt.” I dag tycker han att den passar bättre. ”Obama är smartare och trevligare än nästan alla och han har enorma problem med att styra landet som det är i dag.” Och han lade till: ”Just nu måste man tyvärr säga att cynismen har vunnit över idealismen i USA. Men jag vet att det kommer att ändras igen. Jag är optimist.”

Skådespelaren Paul Giamatti, som spelar Goslings konkurrent, lät dock mindre lättflörtad och infogade med ett snett leende att han tyckte att Hollywood just nu är som ett barnkalas jämfört med det ”ondskefulla” Washington.

Även om Clooney är en uttalad Obama-fan är det svårt att inte se filmen som en symbol för hur svårt det är att vara idealist och amerikansk politiker på samma gång. Eller för den delen politiker i hans andra hemland, Italien.