Woody Allen kommer in i sviten på hotell Martinez med ett leende som döljer en rejäl snuva. En brutal holländsk reporter hojtar entusiastiskt över intervjubordet innan Amerikas hårdast arbetande regissör hunnit sätta sig:

– Tack för att du fortsätter jobba!

– Ja, det är för min hälsas skull, mumlar Allen mellan tänderna.

– Fast nu har jag den perfekta förkylningen, en sådan som gör att jag sov dåligt i natt och som förmodligen går upp i huvudet, eftersom jag måste flyga hem i eftermiddag. Allt går som smort, säger han med ett ironiskt leende och låter precis som en av de många hypokondriker han spelat i sina filmer.

Woody Allen, som snart fyller 75 år, kom till Cannes filmfestival i våras med ”Du kommer att möta en lång mörk främling” (svensk premiär på fredag), ett delvis rätt desperat ensembledrama om en grupp Londonbor som lever i emotionellt kaos. De försöker lösa sina livstrauman genom orealistiska projekt, obesvarade förälskelser och klart tvivelaktiga spåkvinnor. I cent­rum står en kvinnlig gallerist (Naomi Watts) som lever i ett olyckligt äktenskap med en hopplös författare (Josh Brolin). Hennes sextioplus-föräldrar (Anthony Hopkins och Gemma Jones) skiljer sig för att fadern drabbas av galopperande åldersnoja – och en billig blondin med dyra vanor. Modern tröstar sig på new age-vis och låter sig villigt luras av en spådam.

Många som följt Allens långa karriär – som startade i mitten av sextiotalet och som i princip har betytt en ny film varje år – tycker att han är bäst när han gör lite mörkare filmer. ”Du kommer att möta en lång mörk främling” är precis det, och därför är det kanske ingen slump att samtalet framför allt kommer att handla om de stora existentiella frågorna, som meningen med livet.

Vad är meningen med livet för dig?

– Det är att arbeta och inte tänka för mycket på framtiden. Börjar man tänka inser man hur plågsamt allting egentligen är. Det finns inte mycket man kan göra åt saken, små­saker kanske, men oftast är vi maktlösa inför ödet. Mitt personliga trick är att arbeta konstant.

– När jag var liten brukade jag fly in på biograferna, nu flyr jag genom att göra filmerna själv. Det kanske är den feges utväg, men den är min, säger Woody Allen, som bär sin vanliga jordfärgade klädkombination, bruna manchesterbyxor och gråmelerad skjorta.

En italiensk journalist frågar om Allen känner till den högromantiske, italienske 1700-talspoeten Giacomo Leopardi – som sagt att glädjen med livet är att hålla illusionerna vid liv.

– Jag känner igen namnet men vet inte så mycket om honom. Men det är ju samma idéer som till exempel Friedrich Nietzsche formulerat och som handlar om att man inte kan skärskåda livet för noga för då blir det outhärdligt och att man därför måste ha illusioner. Sigmund Freud har sagt samma sak. Dramatikern Eugene O’Neills alla pjäser handlar också om det.

– Livet är på många sätt hemskt och förskräckligt. Vi föds, lever ett kort tag och sedan dör vi. Allting tar slut så småningom. En vacker dag har till och med solen brunnit ut, jorden försvinner och stjärnorna försvinner. Inte ens Shake­speares verk blir kvar, säger Woody Allen lite moloket.

Men så rycker han upp sig.

– Konstnärernas jobb är att skapa illusioner och att räkna ut varför det trots allt är värt att leva. Konsten kan i bästa fall förklara för oss hur man kan leva ett bra liv mitt i all denna meningslöshet. Alla har sina sätt att fly. Vissa vänder sig till religionen, andra till psykoanalytikerna. En del springer som galningar och käkar vitaminer som besatta. Om de inte röker kanske de förlänger sina liv, men på det stora hela är det ju en rätt meningslös verksamhet, säger han och rycker avfärdande på axlarna.

– Det vore trevligt om man kunde acceptera verkligheten som den är utan att ha några illusioner om den, men det verkar som om vi behöver dem. Vissa saker är förstås värre än andra. Jag tycker till exempel att det är riktigt osmart att förlita sig på charlataner, som modern Helena gör i filmen. Om jag träffade henne på en fest skulle jag förmodligen tycka att hon var en riktig idiot.

Men hur förklarar du då att hon på sätt och vis är den enda som klarar sig riktigt bra i din film?

– Hm, det är förmodligen mitt lite larviga sätt att säga att man måste lura sig själv ibland. Jag ska berätta en historia. En gång för länge sedan var jag med i samma tv-program som predikanten Billy Graham. Han sade till mig: ”Okej, du kanske har rätt och jag har fel. Det kanske inte finns någon Gud att förlita sig på. Men även om det är så, så lever jag i ett lyckligare liv än du!” Och det hade han ju tyvärr rätt i. Jag växte upp i ett judiskt hem och jag tyckte aldrig att mina föräldrars tro var något att ha. Men den insikten har knappast gjort mig till en mer harmonisk människa.

Finns det några fördelar med att bli äldre?

– Som människa, nej, man får bara mer ont i ryggen. Man blir knappast visare heller. Jag gör precis samma dumma grejer som jag gjorde när jag var yngre. Skillnaden är att jag ser dem inte lika tydligt längre, säger han och plirar ändå rätt glatt genom sina tjocka glasögon.

– Som filmskapare kan det vara bra, man blir ändå lite, lite skickligare för varje film.

När är du själv som lyckligast?

– Om jag tittar på mitt liv så har jag varit lyckligast under de senaste åren. De flesta tycker kanske att ungdomen är det som gäller, men jag har nog haft det som allra bäst i livet sedan jag träffade min fru och mitt liv tog en bra vändning med barn och hus och allt. Jag vet förstås att det är temporärt, tillägger Allen som inte gärna vill verka alltför käck.

– Den brittiska poeten Auden har sagt att leva är som att höra ett annalkande åskväder under en solig picknick. Det tycker jag är en fin och sann bild för den mänskliga existensen. Dessutom kommer man ju att så småningom möta en lång, mörk främling, säger Allen och skrattar galghumoristiskt.