En titt in i filmvärldens kristallkula ger ett glasklart budskap. Scendramatiken blir allt hetare som ursprungsmaterial för filmkonsten. Efter en veckas intensivt filmtittande på filmfestivalen i Venedig, känns det som om var och varannan film bygger på en mer eller mindre känd pjäs.

George Clooneys ”The ides of march” har hämtat sin dramatik från pjäsen ”Farragut North”, Roman Polanski lutar sig tungt på Yasmina Rezas ”Massakerguden” för sitt Manhattankammarspel ”Carnage”, och David Cronenberg blev inspirerad av pjäsen med den talande titeln ”The talking cure” för sin psykoanalys-historiska ”A dangerous method”.

Den som till äventyrs tror att kärlekshistorien mellan teatern och konsten mest handlar om att överföra scenkonst till dialogburna, stillasittande dramer, kan se den gamle skräckmästaren William Friedkin (”Exorcisten”) och hans senaste film ”Killer Joe” som ett genreöverskridande exempel. ”Killer Joe” (Matthew McConaughey/Emile Hirsch) – som är med och tävlar om det prestigefyllda guldlejonet – är ett blodigt thrillerdrama om en 22-årig knarklangare som hyr in en yrkesmördare för att ta livet av hans mor – och för att komma över försäkringspengar. Filmen bygger på en pjäs av dramatikern Tracy Letts som spelades off-Broadway i slutet av 90-talet.

Al Pacino gör inte heller det förväntade i sin djupt personliga kärlekshyllning till Oscar Wilde i allmänhet och dennes vildsint bibliska tragedi ”Salome” i synnerhet.

Pacinos film ”Wilde Salome” befinner sig på så många metanivåer att man nästan blir yr i huvudet. Den är på ett plan en dokumentär om en teateruppsättning av ”Salome” som Al Pacino gjorde för fem år sedan på Wadsworth Theatre i Los Angeles. Där spelar han själv kung Herodes medan stjärnskottet Jessica Chastain (”The tree of life”) gör kungens styvdotter Salome som blir förälskad i Johannes Döparen. Hon hämnas profetens bristande gensvar genom att kräva den helige mannens huvud på ett fat efter att hon dansat de sju slöjornas dans.

Men filmen är också Pacinos rörande försök att komma nära Oscar Wilde själv, han far kors och tvärs genom Europa för att vallfärda till de platser där Wilde levde. Det är kanske inte så konstigt att Pacino, som bara tycks bli yvigare i sitt uttryck ju äldre han blir, går loss på ”Salome”. Och det är lätt att skratta i de filmscener där han spelar Herodes med så mycket överspel att det nästan blir kortslutning på scen. Men samtidigt tycks hela det spretiga filmprojektet handla om hans lust att utforska hur scenskådespeleri och filmskådespeleri kan befrukta varandra.

”Pjäs-till-film”-trenden kan ses som ett uttryck för osjälvständighet. Samtidigt kan man förstå hur manusförfattare och regissörer suktar efter historier, som till skillnad från till exempel bästsäljar­litteraturen, redan har en inbyggd dramatik i grunden.

Att det är Steve McQueen, som kommer från konstvärlden, som står för festivalens bästa originalmanusfilm kanske säger något om kreativitetskrisen i den etablerade filmvärlden. Hans tystlåtna och knutna drama ”Shame” kretsar kring en finans­kille på Manhattan med enorma emotionella problem (en lysande Michael Fassbender). Han är en rollfigur som ger ordet sexmissbrukare en helt ny betydelse – på film i alla fall. Sällan har så mycket sex varit så sorgligt. Där finns inte ett ord för mycket i filmen – men en värld av betydelser mellan varje rörelse.