Det var han själv som ville ha direktsändning, i stället för en inspelad show.
– Det är en stor grej att uppträda direkt, men jag tror också att det kan innebära en viss förhöjning, säger Henrik Schyffert.
Vad kan vi tittare vänta oss?
– Jag sitter och gnäller över att det var bättre förr. Det är en monolog om mig själv och mina teorier om varför apan blev som apan blev. Om det årtionde då jag växte upp och om varför jag inte blev vuxen.
Men vad är det nu som är så märkvärdigt med 90-talet? undrar undertecknad som är född 1949 och ibland inte förstår vad den så kallade ironiska generationen håller på med.
– Det är väl så att varje generation hänger upp sig på det som deras föräldrar tyckte var roligt. På 80-talet skrattade man åt Åke Cato och Sven Melander. Vi i Killinggänget var nästan tvungna att bli som vi blev. Men vår humor är egentligen inget nytt. Jonathan Swift jobbade i samma genre redan på 1690-talet och Oscar Wilde också, 200 år senare, säger Henrik Schyffert.
Det är inga blygsamma jämförelser han drar till med. Men vi släpper den historiska tillbakablicken och återvänder till nuet.
Din och Killinggängets humor är ju inte ny längre. Den har åtskilliga år på nacken. Får vi se några exempel på hur din humor har förändrats, om den nu har det?
– Förut bankade jag mest på andra, vilket ger en kort sockerkick. Nu bankar jag på mig själv också. Man måste ju gräva där man står, svarar Schyffert på en svajig mobilförbindelse.
Självironi alltså?
Då spjärnar Henrik Schyffert emot. Han är trött på att alltid förknippas med ordet ironi. Menar att det inte är en korrekt beskrivning av vad han gör och gjort.
– Jag vet inte riktigt vad som är ironiskt. Det vi i Killinggänget gjorde i bland annat ”Nile City” var väl framför allt larvigt och barnsligt. Och helt opolitiskt. Inte alls som Lelle Printer som mamma och pappa skrattade åt. Skrattade de så skrattade inte vi.
Men i dag tycks det råda en akut brist på politisk humor i Sverige. Våra makthavare har sannerligen inte mycket att frukta från dagens komiker, eller hur?
– Nej, men den sortens humor kommer säkert tillbaka. Själv är jag ointresserad av att driva med Anders Borg eller göra en nidvisa om finanskrisen. Vilket inte betyder att jag är ointresserad av politik.
Så vilka var dina och Killinggängets inspirationskällor?
– Monty Python, svarar han blixtsnabbt.
– De var avantgardistiska, surrealistiska och deras humor var helt poänglös. Det kändes väldigt modernt, säger Henrik Schyffert och berättar att han visat filmen ”Monty Pythons galna värld” för sin nioårige son som också tyckte den var hejdlöst rolig.
En humor som står sig, alltså.
Henrik Schyffert menar annars att humor ofta har en snabb halveringstid. Han tycker visserligen att Hasseåtage var både roliga och skarpa, men ändå måste man förnya sig, hävdar han.
– Referenserna förändras ju.
I kväll är det alltså dags för den sista föreställningen av ”The 90’s” som recenserats och kommenterats i pressen runt om i Sverige. Och som över lag fått strålande kritik.
Det är också en show som hela tiden förändras, bland annat genom publikkontakten. För den är Henrik Schyffert mån om. Han samtalar mycket med publiken.
Och han är faktiskt inte rolig hela tiden. Det är inte ens ambitionen.
– Nej, det är inte kul jämt, jag försöker vara allvarlig också. Det är som livet.
Och när teve ville sända så ville du att den sista föreställningen från Cirkus ute på Djurgården i Stockholm skulle sändas direkt, i stället för att köra en inspelad show. Varför det?
– Jag ville vara sann, visa hur det egentligen är.
! The 90’s – ett försvarstal SVT 1 21.00”Det är inte kul jämt”