Det är soluppgång i ­Police Bay. Två svenska ”Lost”-fans sover under bar himmel vid infarten till en av teve­seriens många hemliga inspelningsplatser på norra Oahu, den vackraste och mest obebodda delen av Hawaiis tredje största ö. Producenten Jean Higgins ser till så att de unga männen får frukost.

Under natten har svenskarna misslyckats med att bryta sig in på det tätbevuxna strandområdet för att lista ut hur deras favoritteveserie slutar.

Några dagar senare får de sällskap av en grupp ryssar och en italiensk kvinna i övre medelåldern. Vad de inte har räknat med är att inspelningen av den sjätte och sista säsongen av Disneys miljardindustri är nästan lika hårdbevakad som USA:s president Barack Obamas semesterbostad på ön. Vakter patrullerar överallt. Skådespelarna har fått dokumentförstörare för att strimla sina manus så fort de lärt sig sina repliker. Varje texthäfte har en personlig kod så att Disney kan spåra vem som bär skulden om handlingen läcks.

Flera skådespelare medger att de är rädda för konsekvenser om de råkar avslöja något. Senare får jag ändå höra de sju orden som svenskarna jagar: ”Nu ska jag berätta hur ’Lost’ slutar.”

Vid viken där Jack, ”Sawyer”, Kate och de andra tv-figurerna på kraschade flygplanet Oceanic 815 blev strandsatta i pilotavsnittet 2004 slår flera höga meter vågor mot stranden. Vågorna försenar inspelningen. Jag blir strängt tillsagd, som om det vore en brottsplats, att inte lämna något skräp bland rekvisitan. Minsta lilla sak som lämnas vid rollfigurernas läger kan filmas av misstag vilket i sin tur riskerar att starta oändliga spekulationer bland miljoner ”Lost”-fans, ofta kallade Losties eller Lostaways.

Internets ”Lost”-forum är redan fyllda med teorier, långa som avhandlingar, om symboler som bara visats i någon sekund i tevedramat. Det finns till och med en ”Lost”-version av Wikipedia döpt Lostpedia. Det är omöjligt att inte tänka på svenska saker som skulle vara roliga att lämna med avsikt bland hyddorna. En dalahäst? En Aladdinask? The Knifes fågelmasker.

JJ Abrams, Jeffrey Liebers och Damon Lindelofs skapelse började som en traditionell teveserie om äventyr och romanser på en öde ö bland fjorton passagerare som överlevt en flygplanskrasch.

När livet på den tropiska ön snabbt utvecklades till ett science fiction-mysterium fyllt av filosofiska dilemman, teologiska gåtor och psykologiska kval fick ”Lost” ett andra liv på internet. ”Lost” var något så ovanligt som en teve­serie som varken berättade var huvudrollsinne­havarna befann sig eller helt säkert kunde säga varför de var strandsatta.
Tevetittarna sökte sig till internetforum för att tillsammans med andra fans försöka lista ut logiken bakom rökmonster, attackerande isbjörnar och luckor till underjorden.

Ledtrådarna i avsnitten refererade lika ofta till religion och litterära mästerverk som till de ständigt återkommande numren 4, 8, 15, 16, 23 och 42. Populariteten bara växte, trots den diffusa handlingen. Som mest, under säsong två, hade teveserien 18,9 miljoner tittare bara i USA. Samma år vann ”Lost” en Emmy, tevevärldens Oscar, för bästa dramserie. I dag är ”Lost” ett kulturellt världsfenomen. USA:s president Barack Obama flyttade till och med sitt tevesända State of the union-tal till amerikanska folket för att det inte skulle krocka med premiären av ”Losts” sista säsong.

– Barack Obama var världens första internetpresident. Han var den förste politikern som på allvar använde nya medier för att vinna ett val. Vi var det första internet-teveprogrammet. Vi var först med att nå tittarframgång tack vare internet, säger Jack Bender, kreativ producent för ”Lost”.

”Losts” producenter insåg snabbt att tittarnas spekulationer på internet var motorvägen till framgångsrika tittarsiffror. De struntade i teveregeln att en ”cliffhanger” alltid måste få en snar upplösning, helst redan i nästa avsnitt. Det blev viktigare att skapa frågetecken än att föra samman pusselbitar.

– Vi hade inte blivit så stora utan uppmärksamheten som genererades på internet, säger Jack Bender. Vi var rätt program vid rätt tid. En tevekritiker skrev att ”Lost” börjar på riktigt först när eftertexterna visas. Det stämmer. Det är då fansen börjar diskutera och dissekera programmet på webben.

Bender ler.

– Fansen slukar allt. Vi gjorde en väggmålning till ett avsnitt i andra säsongen. Bland alla andra genomtänkta symboler kladdade jag bara dit fyra cirklar. Tevetittarna tolkade ringarna som ett tecken för Atlantis.

Flera gånger har internetdiskussionerna till och med styrt manuset. Frågorna om varför överviktiga Hurley aldrig gick ned i vikt på den öde ön blev så ihärdiga att manusförfattarna till slut skrev in i manuset att Hurley hade ett hemligt förråd med salladsdressing.

– Ett tag var min vikt den vanligaste frågan från fansen, säger Jorge García som spelar Hurley. Jag minns hur jag tänkte ”Det här är vansinnigt. Av allt otroligt som händer i den här teve­serien så är ändå min vikt det som flest fans vill få förklarat.”

Garcías huvudsakliga uppgift är att ge dramat komiska pauser och att ställa alla frågor som tittarna undrar. Ståuppkomikern är också den enda av skådespelarna som medger att han följer fansens diskussioner om serien.

– Min favoritteori är att planet lyfte och landade utan problem, men under resan så klonades alla passagerare. Historien om kraschen är därför egentligen ett drama om våra kloner, säger García.

Nu har det gått sex år sedan premiären, och inför finalavsnitten är internet i stället plötsligt producenternas största fiende. En del av handlingen i den sista säsongen har spelats in på gator i New York och Los Angeles. Allt bevakades av fans med mobilkameror och av paparazzifotografer. Scenerna återgavs på Twitter samma dag.

Eftersom Disneys tevekanal ABC, som sänder ”Lost” i USA, hoppas på rekordpublik och extra reklamintäkter under det sista dubbelavsnittet i maj så betraktar man alla avslöjanden som industrispionage och ”konstnärlig vandalism”. Det råder fotoförbud på inspelningsplatserna på Hawaii. Jag varnas att till och med seriens tre skapare, som borde ha viktigare saker på agendan, aktivt jagar läckor på nätet.

– Det är nya tider. Så fort vi lämnar Hawaii är vi försvarslösa, suckar Jack Bender.

”Lost” var en sensation när premiär­säsongen sändes 2004. Mycket var nästan dödsföraktande modigt och ambitiöst för en så påkostad amerikansk storsatsning. Serien hade inte bara samma budget som en Hollywoodfilm, den spenderade också en stor del av sina pengar på en ovanligt stor uppsättning skådespelare. ”Lost” hade fjorton huvudrollsinnehavare under den första säsongen. Ingen annan amerikansk serie hade så många. Flera var dessutom utländska eller okända skådespelare.

De två pilotavsnitten kostade över 100 miljoner kronor. Trots den enorma budgeten så vågade man ändå satsa på något så okonventionellt för amerikansk teve som att låta de två huvudpersonerna Jin-Soo Kwon och Sun Hwa Kwon tala koreanska. Deras samtal textades till engelska. Ingen hade blivit överraskad om ”Lost” hade dödförklarats redan premiärkvällen.

– Det var banbrytande, säger Yunjin Kim som spelar Sun Hwa Kwon. Jag kunde inte ens drömma om att jag någonsin skulle få prata koreanska i amerikansk teve. Amerikaner är ökända för att inte vilja läsa textade översättningar. Speciellt i teve. Jag trodde att de skulle ta mig åt sidan efter ett tag och säga: ”Jag är ledsen, men vi måste börja dubba allt vi spelat in.” Halva avsnitt har varit på koreanska ibland, men det har faktiskt aldrig påverkat tittarsifforna.

Lika villiga som manusförfattarna var att befolka ön med huvudrollsinnehavare, lika pigga var de på att döda och ersätta tittarfavoriter. Nära lägret vid Police Bay, nedanför kullar med kaffe- och ananasodlingar, finns gravplatsen för flera av rollfigurerna. Det är häpnadsväckande hur mycket respekt som visas här. Människor som närmar sig gravplatsen tystnar andaktsfullt som om det vore en riktig kyrkogård. Det kommer inte på fråga att ta en genväg över gravplatsen för att nå inspelningsområdets parkeringsplats.

– Alla har varit rädda för att deras rollfigur ska dödas, säger Yunjin. Vi har stått i små grupper och viskat om vem vi tror riskerar att dö härnäst. Enda gången jag kände mig säker var då min rollfigur var gravid. I amerikansk teve dödar de inte gravida kvinnor. Samma sak gäller hundägare. Har du en hund bredvid dig så har du en trygg arbetssituation. Men när Suns dotter föddes var jag i farozonen igen.

Yunjin Kim var inte ensam om att oroa sig för att seriens skapare var för okonventionella för sitt eget bästa.

– Jag packade inte ens upp mina flyttlådor under den första säsongen. Jag tänkte: ”Det här kommer att läggas ned direkt”, säger Josh Holloway, 40 år, som spelar sexsymbolen och lurendrejaren Sawyer.

Av alla skådespelare som ­blivit världskända namn under sina sex år i ”Lost” så är Holloway och Evangeline Lilly (som spelar den efterlysta brottslingen Kate) de som gjort den snabbaste och mest hisnande resan från statistroller till superstjärne­status.

Josh Holloway har en ledig dag och vi träffas på ett lyxhotell utanför Waikiki. Den exklusiva semesteranläggningen har en bassäng där tränade delfiner gör tricks.

Hunkens ankomst är som en scen hämtad ur Ben Stillers modellkomedi ”Zoolander”. Holloway, regelbundet framröstad till en av världens sexigaste män, anländer i ett par tajta slitna jeans och en uppknäppt skjorta. Hans långa hår fladdrar i vinden när han går som vore det på en catwalk. I bakgrunden hoppar två delfiner. En grupp kvinnor möts med orden ”Tjena, tjejer. Ni glömmer väl inte att visa upp er i tanga och bikini för grabbarna?”.

– Kvällen vi fick pilotavsnittets tittarsiffror var vi i en bar och lyssnade på ett band, säger Holloway. Jag minns att vi tittade på varandra och sa: ”De måste ha räknat fel. Det kan inte vara sant? Vad händer med oss nu?”. Nästa morgon mötte jag två tjejer utanför mitt gym som kände igen mig från teve och sprang fram, men som reagerade med avsmak för att jag var svettig. Jag minns att jag tänkte: ”Ok, nu har något hänt. Nu måste jag tydligen vara helt fläckfri varenda gång jag lämnar mitt hem.”

Josh Holloway har gift sig och fått en dotter under åren på Hawaii. Efter sista ”Lost”-avsnittet väntar en Hollywood-karriär för exmodellen.

– Jag använder mest sexsymbol­statusen för att skoja med min fru. Jag säger: ”Det är bäst du gillar mig, för titta på den här listan…” Det hade varit en större sak om jag var 22 år och singel. Men jag inser att det har gett mig ett jobb där jag får mer fritid med min fru och barn än de flesta människor.

Sex år som ”Losts” största kvinnliga stjärna har däremot fått kollegan Evangeline Lilly att tröttna på skådespelaryrket. Hon ska ägna framtiden åt välgörenhetsarbete och åt att skriva böcker. Redan 2005, när vi sågs i London, verkade hon trött på sitt kändisskap. Hennes rollfigur Kate har ägnat en stor del av sin tid på ”Lost”-ön åt att välja pojkvän: Holloways ”Sawyer” eller Matthew Foxs lika hårmodellsnygga Jack Shepherd.

På många feministiska bloggar i USA har ”Lost” fått kritik för att Lillys rollfigur Kate blev fostermamma under den senaste, femte, säsongen. Serien förlorade en kvinna som fick vara duktig på att lösa våldsamma konflikter och problem, sådant som män traditionellt associeras med i film och teve. Manusförfattarna sågades också för att männen i teveserien inte på samma sätt tvingades ta föräldraledighet från slagsmål och skottlossning. Evangeline Lilly håller med kritikerna.

– ”Lost” hade potential att bli en serie som lät kvinnor ta plats, men skaparna gick vilse. Teveserien är extremt mansdominerad. Jag upplever det varje dag när jag arbetar. Jag märker det när jag läser manusen och när jag tittar på avsnitten. De kvinnliga rollfigurerna verkar dessvärre bara finnas till för romanser och för att vara mamma. Till och med min rollfigur, som jag tror att de från början hade tänkt skulle vara dynamisk, intressant och väldigt mångfacetterad, fick till slut bara två uppgifter: bistå med romantik och vara mamma.

På Lillys armar syns sår från trädklättrande, en hobby som skrevs in i manuset. Kanadensiskan har också blivit solallergisk och håller sig i skuggan så mycket som möjligt. Under intervjuer brukar hon nästan alltid få svara på frågor om vem av machomännen på ön hon vill att rollfiguren Kate ska välja i det sista avsnittet. Hon har inget svar. Under säsong tre var hon så irriterad över att Kate var obeslutsam och desperat efter männens kärlek att hon ville ge sin rollfigur en örfil. Hon tänker igenom kritiken hon just gett sin arbetsgivare.

– Jag vill inte att det ska låta som att jag inte tycker att romantik eller framför allt barnafödande är meningsfullt, modigt och vackert, men jag måste säga att det finns en väldigt konstig re­spekt för allt som betraktas som manligt i den här industrin. Det som betraktas som kvinnligt uppfattas aldrig som lika viktigt eller intressant. Det finns inget viktigare i livet än att föda och uppfostra ett barn så jag är stolt över rollen som Kate, men som helhet tror jag inte direkt att ”Lost” kommer att bli ihågkommen som en vackert feministisk teveserie.

Under de senaste säsongerna har ”Lost” tappat tittare i USA. Många inom produktionen instämmer i analysen att handlingen blev för rörig och frågetecknen för många.
Huvudpersonerna gjorde tidsresor. Det blev fler och fler människor på ön. Folk lyckades lämna ön, men återvände. Monster tog sig formen av rollfigurer. Ön kunde flyttas. Tidigare lekfulla referenser till bland annat Gamla testamentet, Jules Vernes ”Den hemlighetsfulla ön” och Philip K Dicks science fiction-roman ”Valis”, framstod plötsligt som retsamma för många tittare. Tevekritiker anklagade skaparna för att desperat hitta på kortsiktiga nya mysterier utan en tanke på att det en dag måste kunna införlivas i ett logiskt slut.

– Det har inte varit en dag då jag inte har tänkt: ”Tittarna kommer aldrig att köpa det här. Nu är det för vansinnigt”, medger producenten Jean Higgins.

Inför den sista säsongen är till och med skådespelarna förvirrade. De får aldrig mer information om sina rollfigurer än vad som står i det senaste manuset. Henry Ian Cusick spelar Desmond Hume, en av flera rollfigurer med namn lånade från filosofer.

– Först trodde jag att jag var en ängel eftersom jag pratade om mirakel, säger Cusick. Sedan var jag övertygad om att jag skulle vara en doktor men blev en soldat, och därefter blev jag en munk. Jag vet fortfarande inte vem min rollfigur är. Nu gör jag bara vad som står i det senaste manuset. Försöker jag förstå min rollfigur så blir jag bara frust­rerad.
Han skrattar.

– Det händer faktiskt att jag avslöjar för mina barn vad som kommer att hända i serien. Det är ingen fara. Handlingen är så galen att de ändå aldrig tror mig. Måste jag hitta en röd tråd i serien så är det Oidipus. Jag tror att ”Lost” i slutändan kommer att visa sig handla om huruvida vi har ett förutbestämt öde vi inte kan undgå. Just de filosofiska frågorna som serien ställer till tevetittarna tror jag är hemligheten bakom framgången. Som när min rollfigur blev tillsagd att trycka på en tan­gentknapp var 108:e minut för att rädda världen från att gå under. Det sätter i gång samma diskussion i tevesoffor över hela världen. Vad skulle du göra? Skulle du lita på personen?

Trots sämre tittarsiffor i USA har ”Lost” fortsatt att vara en stor framgång i resten av världen. Terry O’Quinn, som spelar John Locke, är inte överraskad över utvecklingen.

– Det är egentligen inte ett amerikanskt teveprogram. Det är för mycket gåtor för amerikaner. I USA har vi gått från nästan 20 miljoner tittare till 11 miljoner tittare så vi har förlorat många människor.

O’Quinn sitter under ett palmträd och äter grönsaker och frukt från ett buffébord under en paus i inspelningarna. Han utstrålar samma lugn som sin rollfigur.

– Så fort isbjörnen började dyka upp och sedan rökmonstret, gav jag upp att försöka förstå allt, säger O’Quinn och skakar på huvudet. Men producenterna måste nu inse att de jonglerar med en massa bollar. Det gäller att de är snabba. De måste fånga alla bollarna i sista avsnittet, eller åtminstone tillräckligt många för att tittarna inte ska bli upprörda. Vi har extremt passionerade fans. Slutet får inte uppfattas som ett svek.

Det är uppenbart att även skaparna känner en enorm press att leverera ett tillfredsställande slut.

Så snart det andra avsnittet av sista säsongen hade visats i USA så svarade skaparen Damon Lindelof kritiska fans på Twitter. ”Till er som klagar på att det var ett utfyllnadsavsnitt. Allvarligt. KAN NI VARA SNÄLLA OCH TITTA PÅ ’NCIS: Los Angeles’ i stället. Jag lovar att inte bli besviken på er.”

Producenten Jack Bender är en av väldigt få personer som vet hur ”Lost” slutar.
JJ Abrams närmaste man påstår att slutet varit klart i stora drag sedan pilotavsnittet. Allt som hänt under sex år har varit i enlighet med de planerade sista scenerna. Det är Bender som säger de eftertraktade orden: ”Nu ska jag berätta hur ’Lost’ slutar.” Naturligtvis, helt i teveseriens anda, är det ännu en lös tråd och ”cliffhanger” utan snar upplösning.

– Så här är det, säger Jack Bender. Hurley kommer inte att vakna upp och inse att allt har varit en dröm. Inte heller kommer det att vara en CIA-komplott. Slutet kommer att vara lika komplicerat som allt annat i ”Lost” har varit. Det kommer att finnas lösa trådar precis som i livet. Det kommer att finnas saker som är mystiska, men frågorna som hänger i luften är sådana som är värda att diskutera även efter slutscenen.

Ni måste ändå vara oroliga för hur fansen kommer att reagera om de inte får svar på alla gåtor?

– Alla vill ha svar i livet. Ibland får man dem och ibland inte. Det kommer alltid att finnas människor som inte är nöjda. Om du skrev ned fansens alla frågor kanske det finns en eller två specifika frågor som inte kommer att besvaras, men alla stora teman kommer att få ett bra slut. Däremot är det ingen final med en uppenbar ”punch­line”. Jag regisserade många avsnitt av ”Sopranos”. Jag tycker att min kompis David Chase avslutade sin serie på ett briljant sätt, folk pratar fortfarande om sista scenen, men när jag såg slutet så blev jag förbannad. Min första reaktion var: ”Vad i helvete hände.” Sedan insåg jag: ”Herregud, det är genialt.” Men vi kommer inte att avsluta så, vi kommer inte att använda en ”blackout”. Vi tänker ge ”Lost” ett riktigt slut.

Vad var din reaktion när du fick veta slutet och insåg hur allt som händer i ”Lost” hänger ihop.

– Wow!

Michael Emerson, som vunnit en Emmy för rollen som den manipulativa öbon Benjamin Linus, är inte lika övertygad om finalens wow-faktor.

– Nu har vi spelat in halva sista säsongen och jag vet fortfarande inte hur det ska sluta. I vanliga fall när man närmar sig slutet av en teveserie brukar man kunna ana vart vi är på väg. Inte nu. Det enda jag upptäckt är att det är väldigt mycket Zarathustra över avsnitten vi spelat in. Oj, sa jag för mycket nu?

Han ser väldigt oroad ut. Jag skakar på huvudet och lugnar honom att slutet fortfarande är en gåta. Emerson befarar att programmet riskerar en backlash från tittarna efter sista avsnittet.

– Vi kommer att få allvarliga problem om det inte blir ett tillfredsställande slut, säger han. Jag tror fansen måste få ett ja på två viktiga frågor: Kan vi lita på det vi har sett i sex år? Har det funnits någon mening med händelserna vi följt i sex år?