Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Film & TV

Hon dansar med andar mot exotism

”Jag vill att vi ska identifiera oss med dem vi ser i filmen. Vi ska inte se på dem som gulliga pygméer. Vi ska känna att de är människor som vi”, säger Linda Västrik om sin film.
”Jag vill att vi ska identifiera oss med dem vi ser i filmen. Vi ska inte se på dem som gulliga pygméer. Vi ska känna att de är människor som vi”, säger Linda Västrik om sin film.

I tolv år har Linda Västrik arbetat med dokumentären ”De dansande andarnas skog”, där hon följt en pygméstam i Kongos djungler. I januari får den världspremiär på Göteborgs filmfestival, kan Filmfredag avslöja i dag.

På tröskeln till 2000-talet väckte hon stor uppmärksamhet med den självutlämnande debutfilmen ”Pappa och jag”. I filmen söker Linda Västrik upp sin biologiska och motvilliga far och försöker övertyga honom om att han faktiskt är hennes pappa. Resultatet blev en naken, hjärtskärande och drabbande dokumentär som hyllades av många.

Nu är hon tillbaka med en film som tagit nära tolv år att färdigställa. ”De dansande andarnas skog” är resultatet av tolv år i Lindas liv där hon under långa perioder levt med pygméer, eller akka som de själva kallar sig, i regnskogen i Kongo. I filmen får publiken bland annat följa en stam när de går igenom en stor kollektiv livskris. Idén till filmen har Linda burit med sig länge.

– Redan som barn upptäckte jag hur samhället exotifierar de här människorna, man får aldrig lära känna dem på riktigt. Jag vände mig emot det och sedan dess har jag haft en längtan att faktiskt lära känna dem. Filmen är en reaktion mot en form av djupt rotad samhällelig rasism, säger Linda över telefon från hemmet i Göteborg.

”De dansande andarnas skog” är filmad under fyra perioder mellan 2005 och 2012. Tillsammans med ett filmteam på två personer har Linda Västrik delat liv med stammen. Västrik berättar om en påfrestande tillvaro där hon sovit sovit på jordgolv, fått utstå extremt klimat och gått vilse i den täta djungeln när hon letat efter toaletten. Men för henne har den största utmaningen varit att leda arbete.

– Mitt lilla filmteam har utsatts för extrema påfrestningar. Att leda ett team som har så mycket rädsla och trötthet där vi fortfarande måste prestera var jättesvårt. Samtidigt var det spännande, och roligt. Det är inte så att jag ångrar någonting, säger hon bestämt.

De tuffa förhållandena har ställt hårda krav på tekniken. Att filma i djungeln har ibland varit en mardröm men också roligt. Allt är filmat på analog 16 mm film som trivs bäst i temperaturer kring 12 grader.

– I regnskogen i Kongo är det 40 grader, 100 procents luftfuktighet och väldigt dimmigt. Dessutom hade vi ingen möjlighet att skicka ut filmrullar. Vi fick uppfinna ett eget system för att hantera rullarna. Innan resan testade jag i ett växthus hur mycket filmen tålde.

Orsaken till att hon valde att filma på traditionell film var praktisk. När hon började filma i mitten av 2000-talet var digitalkamerorna ännu inte tillräckligt utvecklade.

– Det fanns inte en chans att de skulle klara fyra månader i regnskogen. Filmkameran kunde också gå sönder, men den kunde jag laga själv, för den är mekanisk rakt igenom. Sedan var det ganska farligt att bära runt på datorer i Kongo när vi började. Det var direkt efter inbördeskriget, berättar hon.

Valet av film var också estetiskt. Hon ville att fotot skulle vara ”jätte­vackert” – i kontrast till efter det ganska grova bildspråket i ”Pappa och jag”. Under inspelningen i Kongo har hon ägnat mycket tid åt att verkligen lära sig filma.

Hur ser du på din roll som dokumentärfilmare?

– Jag är en närvarande filmare men jag driver inte en tes. Det är mitt perspektiv på de här männi­skorna och det är tydligt att det är mitt perspektiv. Men jag tar ingen större plats i filmen. Det är inget försök att göra en objektiv skildring av dem. Det här är min bild av de här människorna, säger hon.

Att inspelningen drog ut på tiden beror dels på de komplicerande förhållandena i Kongo, dels också på att det var svårt att få ihop pengar. Mycket tid gick därför åt att övertyga olika finansiärer att filmen faktiskt var genomförbar. Svårigheter med översättningen bidrog också till förseningen.

– Ingen utanför det här skogsområdet talar språket de talar. Därför har vi fått åka tillbaka och översätta allting ord för ord. Och det är ett jätteskogsområde. Att rent tekniskt göra en översättning var krångligt och tog väldigt lång tid.

När filmen nu äntligen är klar ser Linda med spänning fram emot att möta publikens reaktioner.

– Jag hoppas att jag har lyckats överbygga den exotifiering jag upplevde som barn. Jag vill att vi ska identifiera oss med dem vi ser. Vi ska inte se på dem som gulliga pygméer i små kjolar som klättrar jättehögt upp i träd. Vi ska känna att de är människor – precis som vi.

Fakta.

Linda Västrik har premiär på Göteborgs filmfestival.

Ålder: 38 år.

Utbildad vid International center of photography i New York, Fotohögskolan i Göteborg och Dramatiska institutet i Stockholm.

Har gjort: ”Pappa och jag” (2000), ”Fjärde dagen över tiden” (animerad kortfilm, 2009).

Aktuell: ”De dansande andarnas skog” som kostat ca 10 milj kronor.

Göteborgs filmfestival

Festivalen pågår den 25 januari–4 februari 2013. Hela programmet släpps den 8 januari. Nästa år utökas antalet visningsplatser från 17 till 23 vilket betyder att det finns 250 000 biljetter.

Chile är landet som står i fokus på den 36:e upplagan av Nordens största filmfestival.