Skådespelarna Gustav Skarsgård, Torkel Petersson och Tom Ljungman blickar ner från filmaffischen till "Patrik 1,5". Skarsgård ser oändligt förälskad ut, han har det där lätt efterblivna småleendet som brukar hittas på folk som är så kära att de nästan spricker.
Regissören Ella Lemhagen tittar upp mot affischen och ser också lite småkär ut. Efter filmer som "Tsatsiki, morsan och polisen", "Om inte" och "Tur och retur" har hon gett sig på en mer än tio år gammal pjäs av svenske dramatikern Michael Druker. Utgångspunkten är både enkel och raffinerad: ett lyckligt gift bögpar tror att de ska adoptera en 1,5-åring men får i stället en femtonåring. En arg och homofobisk femtonåring med misshandel på meritlistan.
- Jag tyckte det lät som en jättekul grej. Till och med innan jag hade läst pjäsen. När jag väl gjorde det kände jag att det fanns en massa bra saker med den, men också att den skulle vara väldigt svår att filma. Den är nästan en fars, det är bara tre personer i ett rum och den utspelar sig under en eftermiddag, en natt och nästa morgon. Men jag började skriva på ett manus där jag utgick från karaktärerna.
Här tittar Ella Lemhagen upp mot sina huvudrollsinnehavare igen och fortsätter:
- I pjäsen heter de ju Gustav, nej, Göran, Sven och Patrik. Jag tyckte det var väldigt svåra namn, men rollkaraktärerna har förändrats ganska mycket under arbetets gång, de känns mycket äldre i pjäsen. Jag drog mer åt att det skulle bli en romantisk komedi, en kärlekshistoria, så jag behöll namnen men ändrade mycket i innehållet. Filmen är baserad på pjäsen, även om det är en annan historia, egentligen.
Gustav Skarsgård och Torkel Petersson spelar alltså Göran och Sven, nyinflyttade i villaområdet någonstans i Sverige. De vill väldigt gärna ha barn och efter en del om och men kommer brevet som bekräftar adoptionen. När sedan Tom Ljungman som Patrik dyker upp utanför ytterdörren blir saker mer komplicerade än den nyinredda barnkammaren och de lyckligt förälskade kyssarna först utlovade.
Ella Lemhagen säger att hon först var lite tveksam till att ha Skarsgård och Petersson i huvudrollerna, den ena kändes lite för ung, den andra lite för lustig. Men tillsammans blev de perfekta.
- I en kärleksfilm är det alltid svårt, det räcker inte med två duktiga skådisar utan de måste kunna bli något större tillsammans. Men redan när de provfilmade kände jag bara att de var ett par som älskade varandra. Jag köpte det.
Som betraktare köper man det också. Det dumkära uttrycket tvättas egentligen bort ur Skarsgårds ansikte först när det börjar gnissla i äktenskapet. För även om Lemhagen säger att hon först såg det som en romantisk komedi, är hon noga med att poängtera det allvarliga i historien. Att de snarare arbetade med att försöka hitta ett slags äkthet i rollfigurerna än att försöka vara lustiga.
- Det blir mer en bonus att det är kul. Börjar man där är risken att det blir för cartoonigt. Att man inte känner för dem som människor. Men hittar man det svarta finns det ju en möjlighet att det kan bli roligt också.
Det lätt surrealistiska och serietidningsartade har i stället förpassats till världen omkring huvudpersonerna. Liksom i flera av Lemhagens tidigare filmer ligger det en sorts filter över bilderna. Människorna är aningen tillskruvade, miljöerna smått konstiga. Precis lagom för att man ska störa sig på klichéerna för att sedan undra om det verkligen är klichéer man ser.
- För mig är det kanske inte så surrealistiskt, mer att det är en berättelse som är ganska subjektiv. Den berättas ur Görans perspektiv. Han är "vår" kille. Jag ser det som att det är han som upplever den här världen, det som är nära honom är mer realistiskt. Ju längre bort det är, desto mer twistat kan det vara. Filtrerat genom honom. Sen är det en komedi, en dramakomedi, och även om den har mycket allvar så är det ändå så att man kan och bör ta ut svängarna lite i den här genren. Att det får vara förhöjt och knasigt.
- Det ligger dessutom något spännande i att Göran och Sven inte är konstiga. Att man gör dem - som i vanliga fall brukar vara de twistade och tillskruvade med rosa kläder - normala.
Ella Lemhagen kallar "Patrik 1,5" för en "komma-in-film". Den handlar inte om hur svårt det är att vara homosexuell eller problem med att komma ut. Mer om att över huvud taget ha valet att bosätta sig i villaområdet, att vara ungefär som grannarna bakom häcken. Däremot har mottagandet före premiären varit lite blandat, ett antal biografägare ute i landet var tveksamma till att visa filmen med ursäkten att folk är så homofobiska att ingen kommer att vilja se den. Testvisningarna avslöjade att främst medelålders män fortfarande har svårt att titta på andra män som kysser varandra. Men visningen under Pridefestivalen utmynnade i alla fall i stående ovationer.
- Jag var inte alls säker på det, var lite rädd för att det skulle uppfattas som att "här kommer en heterosexuell flicka och ska göra film om hur bögar är". Sen måste jag säga att jag aldrig har haft som avsikt att göra en film om hur bögar är, för det vet väl inte jag. Jag har gjort en film om Göran och Sven.
Sedan vallar fotografen ut Ella Lemhagen på området kring SF:s huvudkontor och ateljéer i Råsunda. Det mesta av de gamla byggnaderna är rivna och har fått ge plats åt helt nybyggda stadskvarter som i all sin fräschör nästan ser kulissartade ut. Husen påminner en aning om de där stiliserade villaområdena som hon använt sig av i flera filmer, även om hon hävdar att de faktiskt ser ut så i verkligheten också.
- Jag tycker det är kul att leka med den klichén. Jag gillar villaområden, det är roligt med de här lite klassiska grejerna, folk som står och klipper sina häckar, rullar ut med bilarna från garaget. Det finns en massa amerikanska filmer med fantastiska villaområden, "Edward Scissorhands" och "American Beauty" till exempel. Paralleller till såna filmer finns väl i mina filmer också, även om det här är mer svenskt.
- Jag har aldrig bott i ett villaområde, så det är kanske därför jag har gjort det till något av en fetisch. När man är ute och reser i landet och inser att folk faktiskt bor så. Inte bara på film, utan på riktigt.