”Spoilers”, ”sabbare” eller vad det nu kan bli på svenska, är upplysningar som i förväg avslöjar en överraskning i en film och därmed sabbar nöjet för tittaren. Uttrycket är nytt, det är först de senaste fyra fem åren man börjat se det. Nu används det desto mer.

Inte heller tidigare har väl någon i förväg velat få veta att betjänten gjorde det, men det är först på senare tid sådant tjallande verkligen börjat uppta framför allt filmintresserade.

Varenda filmkritiker måste ha fått åtminstone ett mejl eller en kommentar av modellen ”Tack så mycket för att du förstörde filmen XX för mig …” (läsarkontakt är alltid välkommen men får man önska mer sting i ironin?).

Brittiska filmälskare är särskilt på hugget. Tidigare i år fick engelske kritikern Mark Kermode nog och släppte på sin blogg lös ett utbrott över gnället: ”’Stjärnornas krig’. Är det en filmtitel eller en spoiler? … Har den här spoiler-nojan gått helt över styr?”

Överallt ser man kritiker varna för och ursäkta sig för spoilers. ”Kort sagt: det finns folk som tycker att William Shakespeares ’Hamlet’ är meningslös om de på förhand hade underrättats om att Hamlet dör i slutscenen”, skrev denna tidnings Jonas Thente i sin recension av Haruki Murakamis ”1Q84. Tredje boken” (DN 7/11). ”Jag respekterar den sortens läsare så pass att jag ber dem sluta läsa den här recensionen nu”, fortsatte han.

Alltför utförliga trailrar och läckta hemligheter från exempelvis inspelningen av den kommande Batman-filmen har också väckt film­älskares vrede.

Något har hänt. Tidigare har inte överraskningsmomentet ansetts så viktigt. Det har funnits enstaka filmer där något betraktats som viktigt att hemlighålla. Det klassiska exemplet är ”Citizen Kane” (1941, svensk titel ”En sensation”), där reportern filmen igenom söker svaret på varför tidningskungens sista ord var ”Rosebud”. Senare har ”Crying game” (1992) och ”Sjätte sinnet” (1999) blivit kända som filmer med stora överraskningar.

Billy Wilders Agatha Christie-filmatisering ”Åklagarens vittne” (1957) avslutades med en berättarröst som bad åskådarna att inte avslöja slutet.

Men detta var undantag. Det vanliga var att folk skrev, läste och talade ganska saktmodigt om film utan att oroa sig för att en beskrivning skulle kunna ge för mycket. Hur har denna spoilerneuros uppstått?

Låt oss följa den moderna journalistikens huvudregel: Vid tvekan, skyll på internet. Med nätet alltid till hands kan man numera stundtals känna sig som om man har en svärm av information surrande som knott kring huvudet. Det kan bli enerverande. Ingenting tillåts vara nytt och obekant i mer än tio sekunder. Det kan ha bidragit till att de få chanser man får att upptäcka något själv framstår som mer spe­ciella, och viktiga att värna.

Pratet om spoilers har lett till att forskare vid California-universitetet gjort en undersökning. När de i augusti i år rapporterade om resultatet ställdes allt på huvudet. Spoilers föreföll göra berättelser mer njutbara.

Testpersoner hade fått några noveller att läsa. Det var klassiker av namn som John Updike, Roald Dahl, Anton Tjechov, Agatha Christie och Raymond Carver. En grupp läsare fick novellerna som de var skrivna från början, en grupp fick dem med en spoiler invävd i berättelsen, och en grupp fick novellerna med samma spoiler lagd som en sorts förord.

Det visade sig att de som i ett förord fått veta hur det skulle gå kände sig mest nöjda med berättelserna.

Det ingick inte i undersökningen att förklara resultatet, men en forskare framkastade att handlingen kanske inte är så viktig: ”Intriger är bara förevändningar för att skriva bra.”

I en kommentar skrev Guardians Daniel Bettridge (15/8) ungefär samma sak: ”Då vi väljer en film att se – romantisk komedi, västern, eller science fiction, säg – ingår att vi vet hur det kommer att gå. Nöjet kommer ur att se hur vi förs från A till B snarare än att upptäcka vad som finns vid B.”

Det stämmer med min egen erfarenhet. Det går i princip aldrig en vecka utan att jag ser om någon film, och är en film bra första gången så är den för mig ännu bättre andra gången. Så är det nog för många som ser film och läser böcker flera gånger.

Rädsla för spoilers kan till och med förminska behållningen av en film. Då Bo Widerberg gjorde ”Elvira Madigan” (1967) försåg han den med en inledande skylt som gjorde klart att kärleksparet skulle skjuta sig på slutet, om nu någon missat det. För att filmen skulle komma till sin rätt var det viktigt att åskådarna var förhandsinformerade. De flesta historier om verkliga tragedier eller brott bygger faktiskt på att sluten är ordentligt kända: ”Bonnie och Clyde” (1967), ”Il Capitano” (1991), ”Boys don’t cry” (1999), och de senaste årens filmer om italiensk och tysk terrorism.

Det är åtskilliga filmer jag sökt mig till efter att en målande och utförlig beskrivning av en speciellt bra scen fått mig att känna att den måste jag se. Det ögonblicket i filmen har sedan gjort extra intryck just därför att någon förälskat och utförligt beskrivit det.

Det finns mycket som kan gå en förbi om inte någon pekat ut det. Ett bra exempel är slutbilden i John Fords ”Förföljaren” (1956, originaltitel The searchers). ”Förföljaren” är en av de stora västernfilmerna. Filmen följer John Waynes Ethan, en ärrad hårding, under hans och en ung spolings fem år långa sökande efter en ung flicka som rövats bort av indianer. Filmen slutar med att hon återbördas till gemenskapen; Wayne blir stående utanför huset till vilket han fört henne.

I sista bilden är kameran kvar inne i huset, fullt med upprymda människor. Vi blickar ut mot Wayne som står ensam, inramad av dörröppningen. Så stängs sakta dörren, han försvinner ur vår åsyn. Som många västernfilmer, inte minst Fords, är ”Förföljaren” en berättelse om hur de som banar väg för civilisation och familjeliv har just de egenskaper, den hårdhet, som sedan gör det omöjligt för dem att själva uppgå i gemenskapen.

Dörren som stängs för Ethan är en av de klassiska slutbilderna – och samtidigt är den så diskret att om ingen sagt åt en att titta på den är det lätt att man inte noterar den, att den blir bara ett snyggt sätt att avsluta en film. Är man med i ögonblicket blir bilden filmens crescendo.

Så en bra spoiler fördjupar det intryck en film gör. Men, visst, det sker till priset av att du inte får vara alldeles ensam med Den Stora Upplevelsen.

Ska man ge upp det privilegiet måste det vara värt det. En obehaglig tanke är att vi som skriver om film som regel skulle ha så lite att komma med att till och med den mesigaste överraskning är bättre. Eller också kan det vara så att de flesta filmer numera är så tunna att knappt någon förväntar sig att där ska finnas någon dold juvel en kritiker kan gräva fram.

Så får det inte vara; vi håller oss till den första teorin; nätet gjorde det!