Jesper Ganslandts hyllade film ”Apan”, som hade premiär i höstas, börjar med ett av de mest subtila filmljud jag någonsin hört – något som samtidigt sätter fingret på den autenticitet filmen försöker skapa under resten av dramat. Ljudet jag hör är endast ett litet smackande i mörker, som när tungan lossnar från gommen vid uppvaknandet efter en djup sömn. Denna komponerade tystnad kommer sedan att bli signum för filmens ljudbild där kompositören Erik Enocksson bidragit genom att utesluta sin egen funktion.

Under de senaste åren har det kommit fram en del svenska filmer med en ny typ av autenticitet som grundformel. Om dessa inte företrädesvis arbetar med amatörer i huvudrollerna (”Farväl Falkenberg”, ”Man tänker sitt”) så konstruerar de en sorts äkthet genom att imitera en amatörmässig direkthet i förhållande till manus och kamera, som i till exempel Ruben Östlunds ”Gitarrmongot” och ”De ofrivilliga”.

Med ”Apan” deklarerar regissören i en informationsfolder sin misstänksamhet mot proffsigt skådespeleri.

Till följd av detta har han inte låtit huvudrollsinnehavaren Olle Sarri läsa manus före filmning, för att undvika en ”manierad” tolkning av rollen. Självklart ställer sig utbildade skådespelare frågande till det här medvetna undvikandet av professionell tolkning av roller och manus.

De här filmernas stora framgång på filmfestivaler och bland recensenter kan tolkas som ett underkännande av skådespelarelitens hantverk och förmåga att förmedla ett filmiskt budskap eftersom det ofta är i den gängse, branschdrivna filmtypen som de yrkesskickliga skådespelarna medverkar – och dessa filmer inte så sällan får dåliga recensioner.

I en annan av höstfilmerna, ”Flickan”, kolliderar barnens övertygande äkthet med de etablerade skådespelarnas durkdrivna rolltolkningar. När den lilla tjejens påstådda genomskådande av vuxenvärlden prisas i recensioner ser jag också hur den lilla flickans nakna ansikte och funderande blick genomskådar de etablerade skådespelarnas teatrala gester.

Kan alltså det proffsiga hantverket bli ett hinder för att gestalta mänskliga frågeställningar på ett trovärdigt sätt? Inom musikens område är detta självklart och kan mätas i ett slags balansakt mellan just hantverkets trygga ornamenterade stilisering, där egentligen inga risker blottläggs, kontra den avskalade, ofta nedtonade direktheten som amatörer kan åstadkomma.

Publiken vill bli berörd och den stiliserade proffsigheten tråkar inte sällan ut den snarare än att drabba den. Den avskalade musikaliska estetiken finns konkret gestaltad i ”Farväl Falkenberg” under självmordsscenen där Erik Enockssons musik enbart består av en elgitarr spelad helt utan ornament och inspelad på gammal fyrkanalig rullbandspelare. Detta är en mycket medveten LoFi-estetik som drabbar genom sin kantighet och avsaknad av inställsam hantverksskicklighet.

Överfört till skådespel är det grymt när skådespelares kamp med sina roller ibland bara resulterar i en förströdd gäspning eller ännu värre ett föraktfullt fördömande, medan den oprövade omedelbarheten hos amatören passar bra i filmmediet eftersom man kan klippa bort allt som inte passar in och så att säga forma den äkta rollen i efterarbetet. Filmmusik, som egentligen är mitt område, är i högs­ta grad en del av denna överdramatiserade fiktionstrygghet.

Det har till och med blivit så att mängden filmmusik signalerar hur mycket ”saga” eller scenisk gestaltning man tycks inrama filmen med. Har man ingen filmmusik alls tolkar publiken det som verklighet. Med mycket musik befinner vi oss i en värld där upphovsmakarens ambition att manipulera publiken är tydligare.

Trots att min egen verksamhet och utbildande av nya filmkompositörer kan tyckas hotad av den nya svenska filmens autenticitetstänkande, välkomnar jag ett sådant tänkande eftersom vi hela tiden måste omvärdera de etablerade berättarmetoderna för att giltighet och direkthet ska kunna återuppstå.

Artikelförfattaren är kompositör, skribent och huvudlärare i filmmusik vid Malmö musikhögskola.