I parken med Woody Allen

- It's a heavy drama this time. Det är ett tungt drama den här gången, säger Woody Allen.

Vi är i Holland Park i London, en mer vildvuxen granne till Hyde Park. Det är fredag i den åttonde arbetsveckan av inspelningen av Woody Allens nya film som än så länge går under namnet "Woody Allen's summer project". Han är i London för tredje året i rad för att spela in film, efter den framgångsrika "Match point" och komedin "Scoop", som kommer på bio den 13 oktober.

Snart är inspelningen över. Men trots den knappa produktionstiden finns inte minsta tecken på stress på inspelningsplatsen. Tvärtom. Det är en av de mest avslappnade och harmoniska filminspelningar jag har besökt. Det hela har mest karaktären av en familjeutflykt.

I ett skuggigt hörn har man ställt fram en parkbänk, och vid bänken filmas en uppgörelse mellan filmens tre huvudpersoner spelade av Ewan McGregor, Colin Farrell och Tom Wilkinson. Tre av brittisk films främsta skådespelare och affischnamn för närvarande. Som alltid lyckas Woody Allen införliva de bästa skådespelarkrafterna i sina filmer. "Jag har haft tur", säger han. Men skådespelarna replikerar att turen i lika hög grad är deras.

Handlingen i filmen är en välbevakad hemlighet. Men efter en tjuvtitt på manussidorna för dagen och av dialogen att döma rör sig det om ett familjedrama. Bröderna Ian och Terry - McGregor och Farrell - har stämt möte med sin farbror Howard i parken för att diskutera en affär. Ian har planer som rör delägarskap i ett hotell och han söker farbroderns stöd för lån och säkerhet. Men den äldre släktingen har något helt annat på hjärtat att anförtro bröderna. Han drar in dem under ett träd i skydd för det annalkande regnet och utom hörhåll från oönskade åhörare.

Howard behöver brödernas hjälp för att bli kvitt en affärskollega som genom sitt vittnesmål kan driva honom mot ekonomisk ruin och kanske en längre fängelsedom. Han kräver ett tveklöst och omedelbart svar. När den yngre brodern förtvivlat protesterar att han aldrig skulle kunna tänka sig att ha ihjäl en annan människa vänder sig farbrodern mot honom i vredesmod: "Familj är familj! Familj innebär blodsband! Det är ingen­ting man ifrågasätter. Man bara handlar!" Och han påminner dem om alla de tillfällen då han har stöttat familjen, med rena kontanter eller på annat sätt.

Som så ofta önskar sig Woody Allen regnväder för de mer dramatiska scenerna. Och en inhyrd regn­maskin står i beredskap intill lövverket. Det är en sådan där typiskt engelsk dag - i alla fall vad vi utlänningar betraktar som typiskt engelsk - där solsken snabbt ger vika för gråväder som snart förvandlas till hällande regn innan solen tittar fram på nytt. Ostadigheten vållar naturligtvis problem för fotografen Vilmos Zsigmond, en 76-årig veteran och virtuos som Woody Allen tidigare har samarbetat med i "Melinda och Melinda". När regnet öser ner som värst, tvingas man ta en paus. Ljudet av skyfallet blir alltför påträngande. Man måste alltså invänta uppehåll för att senare återgå till regnmaskinen.

Här finns inga eleganta husvagnar dit regissör och skådespelare kan dra sig undan. De placerar sig i stället litet här och där i landskapet under skyddande tälttak. Ewan McGregor sätter sig under ett paraply på parksoffan för sin kanske tionde cigarrett under förmiddagen. Han förklarar urskuldande innan han försvinner att han ogärna diskuterar det han sysslar med medan han arbetar.

Colin Farrell är mer lättillgänglig. På frågan om hur det känns att byta ut lyxtillvaron på "Miami vice" mot Woodys projekt svarar han: "It's like fucking being home, man!"

Och hemma, det är Dublin och Irland. Målande beskriver han hemstadens alla företräden och förklarar att han längtar tillbaka till pub­livet där.

- Jag är irländare i hjärtat. Och det har jag med mig var jag än är, säger han.

Någon gång, säger han, skulle han vilja pröva sina krafter som regissör och fånga sina upplevelser av det irländska landskapet på film.

Colin Farrell har gjort en imponerande karriär under sin tioåriga skådespelarverksamhet. Den inleddes märkligt nog med vad han själv karaktäriserar som en statistroll i en svensk-irländsk produktion, "När Finbar försvann", en film som också försvann efter ett par dagars prövotid på biograferna.

- Jag satt mest och väntade i ett hörn innan det blev min tur att gå förbi kameran, kommenterar han. Men senare har han erbjudits roller av betydligt större omfång och karaktär och han har arbetat med några av världens ledande filmskapare, som Steven Spielberg (i "Minority report"), Oliver Stone ("Alexan­der") och Terrence Malick ("The new world").

Vad särskiljer Woody Allen från dessa kolleger?

- Hans lugn och säkerhet, svarar Colin Farrell.

- Woody är alltid så väl förberedd. Framför allt lägger han upp klara scenerier, hur skådespelarna ska gå och uppföra sig i varje enskild scen. Vilket gör att vi kan koncentrera oss på dialogen och på spelet.

När Woody Allens syster Letty och hustrun Soon Yi dyker upp i parken blir känslan av familjeutflykt ännu starkare. Letty Aronson är producent till Woody Allens filmer sedan fem år tillbaka, men producentansvaret tycks inte vara särskilt tungt att bära. Produktionen verkar närmast självgående. Soon Yi har varit på tivoli med sina och Woodys båda döttrar. Den äldsta, Bechet, visar upp ett skrapsår på knäet som hon fått när hon ramlat och Woody ser till att hon blir omplåstrad av inspelningens sjuksköterska.

Ljudet vållar problem när inspelningen sätter i gång på nytt. Flygplan och ambulanser går att parera, men just den här dagen har man satt i gång med trädfällning i ett hörn av parken. Ljuden från yxhuggen och motorsågarna sätter plötsligt in utan förvarning och tvingar skådespelarna till tystnad. Och än värre blir det när påfåglarna ansluter sig till de nyfikna bakom staketet. Deras lockrop påminner mest om grisar före slakten. Ljudteknikern Peter Glossop är luttrad men inte utan tillförsikt. Woody Allen använder sig helst av direkt ljud och eftersynkroniserar aldrig om han kan undvika det.

Peter Glossop har varit med på samtliga Woody Allens tre engelska filmäventyr och hoppas på en fortsättning. Liksom scriptan Kim Armitage, som konfererade med Allens amerikanska scripta Kay Chapin när hon semestrade i England strax före inspelningen av "Match point" för att få reda på hur Woody Allen ville ha det. Men de får antagligen stå över minst ett år. Allens nästa film kommer med största säkerhet att spelas in i Barcelona som en spansk produktion. Med amerikanska och spanska skådespelare i rollerna.

- Jag ska skriva färdigt manus så snart jag kommit hem, säger Woody Allen och tillägger:

- Jag tvingas antagligen att förlägga mina kommande filmer till Europa. Den typ av film som jag ägnar mig åt passar inte amerikanska producenter eller filmbolag längre. I USA satsar man antingen på publiksuccéer i multimiljonklassen eller på små billiga experiment av nya unga begåvningar.

Woody Allens popularitet är stor i Spanien, mycket större än han själv har kunnat ana. I Oviedo, huvud­orten i Asturien, har man till och med uppfört en staty av honom. "Den är mycket lik", konstaterar Allen. Han hade tillfälle att se den häromåret, när han besökte staden för att ta emot ett pris, Premio de principe de Asturias, ett pris som instiftats efter det att demokratin återinförts i Spanien och som sedan dess delas ut varje år till framstående representanter inom konst eller vetenskap.

- Jag brukar ju aldrig ställa upp i liknande sammanhang, säger Woody Allen. Men jag fick reda på att det var ett ytterst ärofullt pris och att kungen och drottningen skulle närvara. Jag var så illa tvungen att ta mig dit.

Eftermiddagen vänder sakta mot kväll och inspelningen fortsätter. Jag kan inte se någon fackförenings­representant som plötsligt vill diskutera övertidsersättning eller arbetsnedläggelse klockan fem. Man bara fortsätter, i lojalitet mot regissören och med filmen. Halv sju kan man släcka ner och stänga av regnmaskinen. Då har Tom Wilkinsons upprepade vädjan och hot till Ewan McGregor och Colin Farrell fastnat på ljudbandet utan störande avbrott från larmande påfåglar.

På väg ut ur parken ställer Woody Allen den oundvikliga frågan.

- Hur står det till med Ingmar?

Och han hör sig för om vad alla av idolens närmaste har för sig:

- Vad gör Liv nu för tiden? Vet du vad Max sysslar med? Och Erland? Jobbar Harriet och Bibi fortfarande?

Woody Allen skickar med en hälsning till den av Bergmans medarbetare som han har haft närmast kontakt och samarbete med genom åren, den oförliknelige mäster­fotografen Sven Nykvist. Sedan dess har Nykvist avlidit och i ett mejl från Woody Allen läser jag:

"Jag blev verkligen ledsen av att höra att Sven Nykvist har dött. Han var en briljant fotograf och en underbar man. Hela mitt tidiga vuxenliv var fullt av de bländande filmbilder som han var ansvarig för. Det har varit en ära för mig att jobba med honom och en njutning att tillbringa tid i hans sällskap."
Woody Allen