Mysteriet är desto större då Karin, som i sina många dagböcker skrev ner både händelser och tankar, av allt att döma hela livet var ovetande om att Ingmar inte var det barn hon födde den 14 juli 1918, utan ett utbytt barn. Hon hade spanska sjukan eller någon annan svår influensa när hon skulle förlösas och den nyfödde var i ett eländigt skick. Barnet nöddöptes redan på sjukhuset för man fruktade att det inte skulle klara krisen. Enligt Ingmar Bergmans egen beskrivning i ”Laterna magica” fördes det klena spädbarnet kort därefter till Dalarna av en kvinnlig släkting som hittade en amma åt honom. Därpå döptes barnet återigen, enligt de båda föräldrarnas egna anteckningar från tiden, en dryg månad senare i familjens sommarhus i Duvnäs i Dalarna.
Två dop, ett enda barn? Och vem kan ha förfalskat uppgifterna i kyrkböckerna? Kanske Karins make Erik Bergman, då pastorsadjunkt och senare kyrkoherde i Hedvig Eleonora församling på Östermalm i Stockholm. Han hade tillgång till dessa släktdokument och goda möjligheter att skriva in en egen version av familjehistorien. Kanske drevs han till allt detta av sin oro att förlora Karin, han ville rädda äktenskapet. I ett bevarat brev från Karins mor finns resonemang om att Karin skulle lämna Erik om något hände med barnet. Inga brev från Karin själv kring denna tid finns bevarade, så man vet inte hur hon resonerade, men hennes mor var ständigt skeptisk till äktenskapet med Erik. Sen kommer frågan: hur kan Erik ha fått tillgång till det andra barnet?
Två kvinnor, båda konstnärer, med band till Ingmar Bergman, har nu kartlagt händelser som tidigare inte belysts: Louise Tillberg och Veronica Ralston. Deras efterforskningar och sanningssökande ger oss nya fakta om en av världens mest berömda svenskar.
Historien om Ingmar Bergmans ursprung började nå offentligheten i samband med att Louise Tillberg, konstnär och barnboksförfattare och känd för en större allmänhet som fostermor till den berömde teaterschimpansen Ola, tog sig för att skriva en bok om sin barndom och uppväxt. Huvudpersoner i boken är de närmaste släktingarna, i synnerhet fadern, modern och farmodern. Hon sökte upp släktingar och andra som varit familjen nära, plöjde brev och dokument som fanns kvar efter de bortgångna. Hon kunde då givetvis inte nonchalera familjens stora hemlighet, det som ingen fick tala om. Så gott som alla släktingar som i början på 2000-talet fanns kvar i livet och som hon kontaktade i sina efterforskningar, avrådde henne från att gräva i det förflutna. Men Louise Tillberg var trött på hemlighetsmakeriet, hon ville verkligen veta vem som var hennes farfar och om hon hade hemliga farbröder.
Arbetet med boken pågick i tre år. I januari 2010 kom den ut med titeln: ”Den jag ser på älskar jag.” Citatet kommer från hennes far, en färgstark och charmig men också mycket komplicerad person. Han yttrade orden när hon besökte honom för sista gången, när han delvis hade tappat minnet, och när han yttrade dessa ord såg han rakt på henne. Inte konstigt att orden stannade i hennes hjärta. Han avled år 2001.
Han hette Holger Tillberg, var källarmästare, drev under tre decennier två havsnära krogar och ett hotell i Nynäshamn och målade på fritiden, vilket var liktydigt med sena nätter efter långa arbetspass. Han var dessutom extremt lik Ingmar Bergman och född tre år före denne, den 14 augusti 1915.
Boken initierades av en fråga från Louise Tillbergs 4-åriga barnbarn Elsa: ”Hur var din farmor, farmor?” Ja, hur var Louises farmor? En stark och svårbegriplig kvinna som behöll sina hemligheter in i döden. Louise beslöt, efter många våndor och vändor, att ta reda på och skriva ner berättelsen om familjen, särskilt om mor och far, om farmor och den okände farfadern. Farmodern Hedvig återkommer hela tiden i berättelsen, med hårt sluten mun, sluten om hemligheterna. På en tavla, en av flera som tillkom parallellt med skrivandet, har Louise avbildat henne med munkavle.
Boken utmynnar i ett överraskande besked: troligen var Ingmar Bergman son till Louises farmor Hedvig och bror till Holger Tillberg. Ytterligare en bror fanns, Gösta, född ett drygt år före Holger. Alla dessa tre föddes innan Hedvig var gift och var, enligt vad alla runt omkring henne förstått, avlade av samme far, en gift man som hon hade en mångårig kärleksrelation med. Kanske fanns även en fjärde son, men honom har ingen fått riktigt grepp om.
Ingmar Bergman fanns dock hela tiden där, världsberömd och lik Holger som en enäggstvilling, så lik att folk som kände Holger väl faktiskt förväxlade dem. Louise avslutade sina efterforskningar i släkten med att sända Ingmar Bergman ett brev daterat den 9 juli 2007 där hon berättade att han skulle förekomma i en bok hon höll på att skriva. Brevet finns i sin helhet i hennes bok. Hon bifogade ett foto av sin egen far taget mycket sent i livet. Avsikten var att förvarna den store regissören och hon hoppades förstås på ett svar. Tre veckor senare avled dock Ingmar Bergman, den 30 juli 2007, och hon fick aldrig veta om brevet hade nått honom.
Massmedierna teg i stort sett om boken, men den fick nytt liv den dag en systerdotter till Ingmar Bergman, konstnären Veronica Ralston, fick den i sin hand. Det skedde nästan ett år efter att den utkommit, i december 2010. De två konstnärerna Louise Tillberg och Veronica Ralston medverkade båda på en samlingsutställning i Stockholm och fick då kontakt med varandra. Veronica skrev då sedan sju år på en bok om sin familj och om flera vistelser på Fårö då hon hade umgåtts med sin morbror Ingmar Bergman. Han spelar också en viktig roll i boken. När hon läste Louises bok tyckte hon många pusselbitar föll på plats; mycket hon inte förstått klarnade.
De två kvinnorna visade sig dessutom vara nästan grannar i Stockholmsförorten Skarpnäck. Snett över gatan, bara, som Louise uttryckte det. De möttes sedan och ringde varandra ofta, förde oändliga samtal om barndomen och alla familjehemligheter. Det som mest skakade om Veronica var att beskrivningen av det sjuka spädbarnet Ingmars långa resa till Dalarna verkade så osannolik, men också fotot på den gamle Holger, så otroligt lik Ingmar Bergman i samma skede av livet.
Louises bok fick Veronica Ralston att ta några avgörande steg i sitt eget och Louises sanningssökande. Dels la hon till ett långt avsnitt i slutet av sin bok ”Kärleksbarnet och Bortbytingen” som kommer ut i dagarna – ett kapitel om mötet med Louise och hennes bok. Dels vidtog hon åtgärder för att vinna klarhet i familjens och Ingmar Bergmans historia. Hon har, genom sin släktskap med Ingmar Bergman, tillgång till Bergman-Calwagen-arkivet som förvaltas av Riksarkivet. Hon plockade därur fjorton brev och vykort skrivna av Ingmar Bergman, där frimärkena kunde innehålla hans dna. Sedan lämnade hon dem, tillsammans med ett eget blodprov, för dna-analys till Avdelningen för rättsgenetik vid Rättsmedicinalverket i Linköping. Boken avslutas med dokumentet som ger svar på DNA-undersökningen.
Det brevet nådde henne den 12 april i år och bekräftar med vetenskaplig säkerhet det Louise Tillberg vaskade fram i sin släktforskning och publicerade i sin bok: Ingmar Bergman är inte biologisk son till Karin Bergman. Däremot vet man ännu inte med säkerhet vem som var hans biologiska mor, men väldigt mycket tyder på att det var just Louises farmor Hedvig, som i juli 1918 födde en son i Stockholm som omedelbart lämnades bort.
Angående likheter anser både Louise Tillberg och Veronica Ralston att Hedvig Tillberg har tydliga likheter med Ingmar Bergman. Äldste brodern, Gösta Bäckström, bortadopterad till en moster till Hedvig, och Holger Tillberg var så lika att personalen på Holgers hotell- och restaurangrörelse i Nynäshamn, Hotell Nynäshamn, misstog sig och trodde att den besökande Gösta var deras chef, en man som de ju träffade dagligen i arbetet. Den gången fick Holger och Gösta inte låtsas om att de var bröder, hårt styrda av Hedvigs entydiga förbud, utan sade till omgivningen att de var gamla vänner.
Louise Tillberg, som i sin ungdom ville bli skådespelerska, arbetade ett par år som påkläderska och statist på Dramaten medan Ingmar Bergman var chef där. Hon säger att Bergman lät precis som hennes far Holger när han talade.
Hypotesen är att de tre även måste ha haft samme far, men vem han var teg Hedvig med till sin död. Hon kunde dock rodna och fara ut till folk som vågade ställa frågan om Ingmar Bergman, en fråga så tabubelagd av henne själv att få vågade yppa den högt. En gång försa hon sig till en kusin till Holger som dristade sig att fråga henne rakt på sak, och svarade: ”Hur har du fått reda på det? Det vet jag ingenting om.” Slutdiskuterat. Men kvinnan tolkade hennes svar som ett ja.
Louises pappa Holger lämnades vid sin födelse över till Hedvigs mor och pojken växte upp i tron att mormodern var hans mor och Hedvig hans storasyster. När han var fjorton år gifte sig dock Hedvig, 39 år gammal, och han delgavs sanningen om sin härkomst. Styvfadern kapten Birger Tillberg adopterade 14-åringen som gavs efternamnet Tillberg. Holger blev därmed det enda av Hedvigs föräktenskapliga barn som stannade hos henne. De övriga förnekade hon och hon förbjöd alla andra att ens nämna deras existens. Enligt den äldste av dem, Gösta, lovade hon en präst evig tystnad när hon överlämnade den tredje sonen, som tros vara Ingmar Bergman. Var den prästen Erik Bergman? Regelbundna utbetalningar till Hedvig kom under många år från Hedvig Eleonora församling i Stockholm.
Veronica Ralston är övertygad om att det är Erik Bergman som är fadern till de tre, vilket skulle kunna förklara både utbetalningarna och det faktum att han fick tillgång till det nyfödda barnet i juli 1918. Hon umgicks en hel del med sin morfar och tyckte Ingmar Bergman med åren blev mycket lik honom både till utseende och till sättet.
Louise Tillbergs föräldrar skilde sig när hon själv var åtta år och fadern fick vårdnaden om de tre barnen. Modern var periodvis psykiskt sjuk och hade alkoholproblem. Ett antal hushållerskor och barnflickor kom och gick i Holgers och barnens hem, men viktigast var en ung kvinna från Fårö, Gunhild Broman, av barnen kallad Gunna, som stannade hos dem under åren 1956-59. Hon var gladlynt och kärleksfull och tog år efter år med sig alla tre barnen till föräldragården på Fårö över sommaren, även under ett vinterlov. Gunhild Broman, gift Björklund, höll också kontakt med Hedvig, som hon kallade ”farmor”, fram till dennes död 1981, vilket bland annat innebar att Hedvig flera gånger besökte Fårögården. Från föräldragårdens närmaste strand, en tre minuters promenad bort, har man utblick över Hammars, halvön där Ingmar Bergman höll till och filmade mycket. Märkligt nog var de alltså ofta där, både Holgers barn och hans mor Hedvig, ett stenkast från Ingmar Bergmans Fåröhem. Hedvig satt ofta på en bänk på den där stranden, inom synhåll från Hammars; det har Gunhild berättat för Louise.
Några år in på 2000-talet stod Gunhild Björklund i kassakön i Bungehallen på norra Gotland och framför henne stod en äldre man hon kände igen. ”Där är ju källarmästaren”, tänkte hon och skulle just hälsa på honom, då hon insåg att Holger Tillberg var död sedan några år. ”Visst ja”, sa hon sig, ”det är ju Ingmar Bergman. Så lika de är!”
Hon kunde också berätta för Louise att källarmästaren på 50-talet, när hon arbetade för honom i Nynäshamn, sa till henne när han satt vid staffliet nattetid och tagit sig en eller annan whisky, att han var bror till Ingmar Bergman och att de hade samma far och mor. Men Holger kom sig aldrig för att söka upp den berömde regissören. Samma sak med brodern Gösta, som var precis lika övertygad om släktbanden. Det var många som var rädda för Ingmar Bergman.
Men allt detta är ändå bara rykten, gissningar och uppfattningar. Det som väger tungt är dna-jämförelsen där Gunilla Holmlund, docent i rättsgenetik, och professor Bertil Lindblom vid Rättsmedicinalverket, skriver under på att ”olikheter i den undersökta sekvensen kunde påvisas i 13 positioner.” Detta är fackspråk, men i det slutliga utlåtandet konstaterar de två att personerna bakom de inlämnade proven, det vill säga Veronica Ralston och Ingmar Bergman, inte är släkt på mödernet. Med andra ord: Karin Bergman är inte biologisk mor till Ingmar Bergman.
Gunilla Holmlund, som är beslutsfattare i ärendet, förklarar att Rättsmedicinalverket aldrig uttalar sig om enskilda fall, men att olikheter i 13 positioner innebär att resultatet är ”väldigt, väldigt starkt”. De två berörda individerna kan helt enkelt inte vara släkt. Vid en undersökning av denna typ kräver man att minst tre positioner visar olikheter; i detta fall är det hela tretton. ”Det är kristallklart rent statistiskt”, säger hon. Det som undersökts är cellorganeller eller som det heter mitokondrirer och detta dna ärvs bara från mor till barn.
Louise Tillberg och Veronica Ralston säger att de gjort vad de kunnat för att skingra dimmorna i myterna kring Ingmar Bergmans härkomst, drivna av att de alltid har vantrivts med hemlighetsmakerier. Nu säger de med en mun till Bergmankretsen, som i ett drygt år haft kännedom om Louise Tillbergs bok utan att låtsas om den: vi har gjort vad vi kan, nu får andra ta vid – om de vill veta sanningen.
FOTNOT: Skribenten Eva Hernbäck har tidigare arbetat på Dagens Nyheter.