Titeln är inte den enda ironiska kring Johan Klings "Darling". Den utspelar sig i Stockholms värsta brats-kvarter men är gjord för en spottstyver.
Den kommer att ha sin världspremiär vid Järntorget i Göteborg - den västsvenska arbetarrörelsens ground zero. Och framför allt är det en mogen uppvisning i konsten att jobba med subtil ironi i svensk film.
Michelle Meadows gör ett lysande porträtt av Stureplans svar på Madame Bovary. Eva är en odrägligt självupptagen brats-brud som går på känslomässig tomgång medan hon dejtar överklass-stekare, säljer Guccikläder och tycker att det mesta är "äckligt" eller "ofräscht" - allt från ettor på Gärdet till muffins på 7-Eleven.
- Att det finns yttre likheter med Madame Bovary slog mig först efter inspelningen. Precis som Flauberts antihjältinna så är Eva en ganska osympatisk figur som aldrig utvecklas. Svensk film har vant oss vid att det finaste man kan göra är att "berätta en historia" och att publiken måste tycka om rollfigurerna. För mig är handlingen mest ett trick för att studera de osympatiska rollfigurerna, säger Johan Kling med ett underfundigt leende och petar lite i sin lunch på produktionsbolaget Riviera i centrala Stockholm.
Han håller på att klippa färdigt en reklamfilm för Svenska Spel i väntan på premiären för "Darling" på söndag kväll. Den ursprungliga idén kom när han tjuvlyssnade på två unga tjejer som pratade om shopping. Det blev novellfilmen "Jag" där Michelle Meadows spelade Eva för första gången. Långfilmen "Darling" är en direkt spin-off-produkt. I filmen möter Eva en genomsympatisk 61-årig elektroingenjör i fritt fall, lysande spelad av Michael Segerström. Nyskild, uppsagd och bostadslös tvingas han steka hamburgare på McDonald's för att överleva. Även om Kling inte är någon moralpredikant så speglar "Darling" ett folkhem på dekis med ensamhet, massflykt från ansvar och där varumärken är viktigare än människovärde.
- Ansvar är inte direkt på modet. Det känns som om Sverige är ett vilset land där vi släppt idéerna om vilka värden ett samhälle ska byggas på. Utan att komma med moralkakor, så kan man säga att Meadows och Segerström representerar två olika idéer om vilken sorts människa som man ska vara, säger Johan Kling.
Som regissör är han mest inspirerad av den europeiska filmen från guldåldern på 50-, 60- och 70-talet med Bergman, Buñuel, Antonioni, Fellini och Sergio Leone, samt amerikaner som David Lynch och Woody Allen. Men den allra största inspirationskällan är litteraturen.
- Romankonsten är betydligt mognare än filmen. Jag gillar författare som Anton Tjechov och Gustave Flaubert som skildrar känslomässiga tillstånd, studerar det lilla, det banala, det osympatiska, säger Johan Kling.
På 80-talet var han med och startade popbandet Ratata tillsammans med vännen Mauro Scocco. Efter några år som slacker blev det en "en havererad fil kand, pol mag-variant" med statsvetenskap, historia och praktisk filosofi. Kling bar själv på författardrömmar men sögs i stället in i tevevärlden som producent för den pratglada Z-TV-klassikern "Knesset", fejksåpan "Stockholmare", "Nalles show" och "Spacer". I reklamvärlden är han mest känd för att ha skapat Teliaformatet som fortfarande används - en estetik han odlade fram i sina teveserier.
- Jag har småfuskat med allt - en perfekt bakgrund för att hålla på med film, skrattar han. Jag gillar tanken på att ta det högtravande anslaget från litteraturen och korsade den med teve- och filmvärlden, säger Johan Kling.
Men Kling har inte surfat in i filmbranschen på en räkmacka. Trots att "Darling" är en av de senaste årens mest begåvade debutfilmer fick den inte ett korvöre från Svenska filminstitutet.
- En filmkonsulent nobbade med motiveringen: "Jag är inte intresserad av tomma människor." Jag var helt stum, då är man ju heller inte intresserad av Flauberts "Madame Bovary" eller fin de siècle-karaktärer över huvud taget. Jag kan förstå att manuset ser ut som en vardagssåpa, typ "Skilda världar", men min novellfilm visade ju vad jag försökte göra, säger Johan Kling.
Tack vare Svensk Filmindustri och SVT lyckades produktionsbolaget Spader Knekt få ihop en nödbudget på 8 miljoner kronor. Filmen fick spelas in på helger och nätter med minsta möjliga kamerainställningar och omtagningar. Med tanke på detta ser filmen sensationellt bra ut - stram, snygg och stiliserad.
- Många som gör svensk film är väldigt teknikorienterade och tycker att det är kul med rörlig kamera. Jag ville ha det stela och raka. Filmens utseende ska spegla tomheten, ödsligheten, det autistiska uttrycket. Men jag ville också att den skulle se dyr ut för att kännas trovärdig. Däremot försökte jag aldrig göra någon social rundmålning av bratskulturen, eftersom jag vet för lite om den. Och det behövs heller inte eftersom den numera syns överallt - från "Trälen" och "Hey Baberiba" till Ebba von Sydow, säger Johan Kling.
- Nu känns det skönt att lämna Stureplan bakom sig. Men jag tror att "Darling" kan bidra till att man känner att Stockhom ändå är ganska schyst - i all sin kyla.