Isabelle Ann Huppert är torsk på Stockholm – trots att hon aldrig har satt sin fot på svensk mark. Det närmaste hon kommit är ett kort rendez-vous i Tyskland med Ingmar Bergman och ett ytterst motvilligt shoppingbesök på Ikea i sin nya komedi ”Min värsta mardröm” som har fransk premiär i kväll. Men nu ska det bli bot och bättring. Nästa vecka kommer madame Huppert för att ta emot en Lifetime achievement award på Stockholms filmfestival.

– Jag är väldigt ivrig att få åka till Stockholm. Mon Dieu, det är samma land som gav världen Ingmar Bergman, Nobelpriset och Ingrid Bergman! Till skillnad från Frankrike har jag har hört att hela Sverige är anpassat till mammor med barnvagn, det var inte så väldigt länge sedan som jag själv drog en. Jag känner mig hedrad, säger trebarnsmamman och karriärkvinnan Isabelle Huppert uppspelt och låter mer imponerad än inställsam.

Några minuter tidigare har hon stormat in på Hotel L’Abbaye i St Germain i centrala Paris. Hon bär chica helsvarta kläder och mörka solglasögon trots att Paris är lika grått som Marcel Carnés ”Dimmornas kaj”. Hon ber om ursäkt för att hon är några minuter sen, slår sig ner och pustar ut i en lugn vrå av hotellet som skulle kunna vara perfekt scenografi i någon av Claude Chabrols högborgerliga filmer. Efter mer än tre decennier i branschen är hon fortfarande samma rödhätta med vitblek hy och uppkäftiga Pippi Långstrump-fräknar.

Just nu är hon aktuell med Anne Fontaines ”Min värsta mardröm”, en lättviktig komedi som plockar bonuspoäng på hennes offentliga image som den europeiska konstfilmens egen älsklingspsykopat och favoritbitch. Huppert spelar en stram, très chic gallerist som dyrkar minimalism, aldrig drar på smilbanden och lever i ett äktenskap som är ”kallare än Antarktis”. Först i mötet med en vulgär belgisk hantverkare (spelad av Benoît ­Poelvoorde) som bland annat tvingar med henne till Ikea tinar hon upp.

– Jag var mycket road av att leka med den där konstiga schablonbilden som publiken tycks ha fått av mig genom mina filmroller; iskall, intellektuell och rationell. Trots att det bara är en handfull filmer där jag spelar pervers, galning eller psykopat så är det oftast denna bild som häftat sig fast, säger Isabelle Huppert och ger ett smakprov på sin spetskompetens när det handlar om att spela med ögonen som gett henne epitetet ”den bästa stumfilmsskådespelerskan sedan ljudfilmen kom”.

– Men så länge jag har människor runt omkring mig som älskar mig så spelar det ingen roll hur folk uppfattar mig. Det tråkiga är när det används för att försöka marginalisera en särskild sorts filmer som jag gillar, som jag försvarar. Och tyvärr kan det vara ett misogynt sätt att avfärda vissa karaktärer som galna monsterkvinnor, menar Huppert.

Kanske är det priset hon får betala för att ha könsstympat sig själv med sylvassa glasbitar (”Pianisten”), massakrerat en borgarfamilj (”Ceremonin”) eller blandat gift­drinkar (”Violette – en giftmörders­ka” ).

I en av hennes mest kontroversiella roller, i Michael Hanekes ”Pianisten”, spelar hon en masochistisk och sexuellt perverterad piano­lärarinna som försöker få andrum från sin tyranniska mamma genom att smyga runt i sjaskiga porr­butiker, titta på peepshows medan hon sniffar på använda trosor. När hon blir övergiven av sin unge älskare placerar hon sylvassa glasbitar i rockfickan hos hans nya kärlek för att hon aldrig mer ska kunna spela piano. Eller som i Claude Chabrols ”Ceremonin” där hon spelar en lesbisk psykopat till postarbetare som ingår en folie à deux med ett dyslektiskt hembiträde och sedan mördar en hel borgarfamilj med jaktgevär med ett leende på läpparna.

Till skillnad från Hollywoods Buttericks-pimpade ”monsterskådespelare” skrämmer Huppert på riktigt, som om hon lyckas sticka hål på den tunna hinnan av fiktion som skyddar publiken från personerna på filmduken.

Det är det mänskliga lidandet som är intressant att gestalta för en skådespelare. Särskilt när gränserna mellan ont och gott ligger kusligt nära varandra, menar Huppert.

– Det monstruösa är inte så långt borta som vi tycks tro. Det blir alltid mer störande om det känns verkligt. Jag måste inte sympatisera med mina roller men däremot känna empati. Visst är Erica Kohut i ”Pianisten” pervers, men jag ser också hennes melankoli och förtvivlan, det är samtidigt en fantastisk kärlekshistoria. Om publiken inte också hade uppfattat detta och blivit gripen så hade filmen inte varit lika populär. Men i Patrice Chereaus ”Gabrielle” spelade jag också en lidande kvinna som inte var pervers och det var också en mycket stark film, säger hon som hela tiden växlar mellan ett skärpt allvar och flickaktiga leenden.

Michael Haneke menar att Huppert är den enda aktrisen som bär på alla extremer inom sig. Andra regissörer prisar hennes unika mix av varmblodig känslosamhet och kylig intellektualism. DN:s filmkritiker Kerstin Gezelius skriver att ”Huppert kan spela alla skällsord man kan ha på en kvinna: nucka, hora, frigid, nymfoman, bitch och på något märkligt sätt alltid avgå med segern.”

– Hela poängen och skönheten med skådespeleri är att gå emot sin egen natur. Min yrkeslust bygger på att spela mot min egen personlighet. Och jag hade privilegiet att tidigt upptäcka att de udda rollerna är de allra roligast att spela, säger hon och ler.

Ingen som har sett henne som den oskuldsfulla och känslostympade frisörseleven Pomme i genombrottsfilmen ”Spetsknypplerskan” (1977) kan någonsin glömma hennes hjärtskärande blick på pojkvännen som överger henne och gör att hon hamnar på mentalsjukhus.

– Jag blir fortfarande djupt rörd av den filmen, säger Huppert lite drömmande.

– Jag är så lycklig över att jag fick chansen att göra den rollen så tidigt i karriären. I den åldern brukar kvinnor få spela på sina mer förföriska kvaliteter, men detta handlade bara om rena känslor, säger Isabelle Huppert.

Redan året därpå gjorde hon en helomvändning i ”Violette – giftmörderskan”. Huppert spelar en luspank familjeflicka som prostituerar sig i hemlighet som en protest mot en sexualfientlig och andefattig uppväxtmiljö, samtidigt som hon drömmer om att en prins med vit Bugatti ska ta henne till Rivieran.

Häromåret gjorde hon en av sina största roller i Claire Denis ”White material” där hon spelar en kaffe­plantageägare i ett namnlöst afrikanskt land som vägrar inse att hennes tid är ute när inbördeskriget håller på att bryta ut. En stark kvinnofigur som är fast i sin egen livslögn och lever i total förnekelse.

– Claire Denis är en av de mest fascinerande regissörer jag har jobbat med. Precis som med Chabrol och Haneke gillar jag hennes sätt att undersöka individens relation till samhället, tidigare har filmer mest handlat om relationen mellan goda och onda rollfigurer, säger Huppert.

Isabelle Huppert har medverkat i mer än 90 filmer, men gillar inte att titta i backspegeln. Visst händer det att hon råkar zappa ”av slump eller olyckshändelse” till sina egna gamla filmer på tv, men är mycket mer nyfiken på nuet och vad som finns runt hörnet.

– Som skådespelare ogillar jag nostalgi, ja även som åskådare. Fast jag tyckte att Woody Allen skildrade nostalgin i ”Midnight in Paris” på ett väldigt underhållande och intelligent sätt. Just denna idé om att alla har sin egen guldålder som är bättre än alla andra är en roande tanke, säger Huppert.

Fast Hupperts guldålder är alltid nu. Kanske är det just hennes extrema fixering vid nuet som gör henne till en extraordinär aktris. Huppert tacklar inte av, spelar aldrig på gamla meriter, uppfinner alltid sig själv på nytt. Hon går fortfarande i gång på motsägelser, paradoxer, helst i gränslandet mellan normalitet och galenskap.

– För mig handlar skådespeleri aldrig om att imitera, utan helt och hållet om närvaro. Allt annat på film är ju bara fejk. Jag tror inte ens på idén med rollfigurer, om man ser det så blir jag ju bara en marionettdocka. För mig är det en verklig person på duken som råkar vara jag. Jag vill inte vara begränsad av en rollfigur ens om jag ska göra klassiker som Medea, Fedra eller Madame Bovary, det är jag som gör den. Det enda som är sant är om det finns en känsla, kameran ljuger om allt annat. Jag vet inte hur många gånger som jag hört folk säga till mig: ”Åh, jag fattade inte att du var så liten”, säger Isabelle Huppert.

En fransk aktris som inte tror på rollfigurer är den optimala anti­tesen till en amerikansk metodskådespelare som förbereder sig genom att ”leva” sina rollfigurers liv. Även om det brukar sägas att hon bär på ett mysterium framför kameran så gör hon inget för att mystifiera skådespeleriet.

Isabelle Huppert har sin egen anti­metod.

– Jag förbereder mig inte alls, säger hon lite nonchalant som bara den som är riktigt framgångsrik kan unna sig.

– Oftast får jag en vision om hur min roll ska gestaltas med det fysiska och allt, ibland kommer bilden lite senare. Jag ger uttryck för mitt inre via rollerna, men det är ingen intellektuell handling. Ren instinkt, säger hon.

Skådespeleriet är hennes drog. Hon är en arbetsnarkoman som får sin fix på teaterscenen mellan filminspelningarna.

– Oui, när man älskar att göra något så är man besatt. När man känner så stark passion till det man gör blir man beroende, kan inte sluta, blir besatt av sig själv,

Skulle du kalla dig själv för narcissist?

– Självklart! säger hon och lyser upp. Det är svårt att inte vara narcissistisk i detta yrke. Men alla är vi neurotiska, jag har inga problem med det, säger Huppert som är lika noggrann som nojig kring sitt utseende och gärna skulle censurera de flesta bilder som sprids av henne.

Hur har din narcissistiska läggning förändrats sedan du var yngre?

– Nej, nej, jag är precis lika narcissistisk nu som då, vilket inte vill säga lite, haha. Rollfigurerna är bara ett alibi, jag låtsas gå in i någon annan men i själva verket går jag in i mig själv. Det är trevligt, men samtidigt en ond cirkel; för att vara så sann som möjligt måste man gå genom sig själv, i slutändan handlar allt om mig själv. Fiktionen, rollfigurerna och annan bullshit fungerar som ett perfekt skyddsnät, det sätter gränserna, säger Isabelle Huppert.

Samtidigt erkänner hon att gränsen mellan besatthet och missbruk är hårfin. Kicken hon får av att stå på scen triggar hjärnans belöningssystem och får henne att bli hög på livet.

– Det är en väldigt skön, klinisk känsla. Allt handlar om att folk tittar på mig, om jag så bara tar ett glas vatten eller en klunk vin. Det är en mycket märklig kombination av att vara totalt medveten och helt omedveten på samma gång. Om man har upplevt den någon gång så vill man göra om det om och om igen. Det är som en drog. Men det är bättre än andra sorters missbruk, d’accord?

För Isabelle Huppert är skådespeleriet till och med en naturkraft som kan hålla sjukdomar borta.

– Jag är ganska blyg privat och kan vara rädd för många saker, men när jag jobbar så kan jag ge mig hän åt vad som helst, saker jag aldrig skulle göra privat. Men däre­mot har mitt yrke inte förändrat mig. Det har gett mig starkt självförtroende, samtidigt som jag bär på samma sorts tvivel som jag alltid har gjort. Om det bara handlade om säkerhet så skulle jag vara en robot, säger hon.

Hennes mamma var engelsklära­rinna, medan hennes pappa sålde kassaskåp. Kanske är det ett av skälen till att hon lyckats hålla privat­livet hemligt. Det är osäkert om Huppert föddes till teaterapa. Hon kan inte minnas några särskilda ögonblick när hon fick uppenbarelsen att bli skådespelare. Ett av hennes starkaste biominnen var när hon såg Michail Kalatovs ”Och tranorna flyga” i 12-årsåldern.

– Man väljer att bli dansare eller läkare, men inte skådespelare, det bara blir så. Vi hade en mycket tillåtande atmosfär hemma, mina föräldrar var öppna, uppmuntrade mig och reste aldrig några hinder. Jag liknar dem båda, förklarar hon.

Instinkten tycks ha gått i arv. Hennes dotter Lolita Chammah är redan en etablerad skådespelare som just nu spelar i Jean Genets ”Les bonnes”, ironiskt nog samma teaterpjäs som inspirerade Chabrol att göra ”Ceremonin”. Förra året spelade mor och dotter mot varandra i Marc Fitoussis komedi ”Copacabana” som vänder upp och ned på den klassiska generationskonflikten. Lolita var en lillgammal dotter som söker tryggheten i en tråkig man, medan mamma Huppert fick spela en utsvävande och ansvarslös mamma.

Det var fruktansvärt kul. Lolita är duktig. Men jag skulle aldrig våga ge henne några råd. Det är svårt nog att ge sina barn råd när de är fem år, även om man bara vill guida dem med handfasta tips uppfattas det som en order. Att förstå hur man ska vara en ”role model” för sina barn är ett mycket större mysterium än skådespeleri, säger Isabelle Huppert och ler.

Vilka regissörer vill du jobba med?

– Jag älskar att jobba med dem jag har jobbat med tidigare: Michael Haneke, Claire Denis, Benoît Jac­quot. Och Chabrol, fast honom kommer jag ju aldrig mer att få jobba med uppenbarligen, säger hon om sin husregissör, den gamle franska nya vågen-legenden som gick bort förra året.

– Om man gör två filmer med samma regissör så betyder det mycket, om man gör 6–7 så betyder det att man har ett alldeles särskilt intresse för varandra. Chabrol lärde mig att allt handlar om enkelhet, hans regi är så osynlig som den bara kan vara om man har full kontroll, säger Isabelle Huppert.

Fast Huppert tycks vara allra mest starstruck av Bergman som hon mötte vid ett tillfälle i Tyskland i slutet av 1980-talet.

– Jag brukar sällan bli riktigt imponerad, men jag måste erkänna att mitt hjärta klappade lite extra, säger hon och rodnar för första gången under intervjun.

– Han var väldigt varm, vänlig och snäll. Vi pratade om film, om livet, ja lite av varje. Bergmans filmer förändrade vår syn på film och betydde så mycket för alla kvinnliga skådespelare. Han öppnade nya dörrar till våra allra innersta rum på film. Att få göra en film som ”Persona” där man berättar en historia bara genom ett ansikte – det är varje skådespelares dröm, you know.

Om Bergman förändrade så hjälpte Huppert till att flytta gränserna för vad kvinnor kan göra på filmduken.

– Men jag tänker inte ta på mig skulden för detta, det skulle kännas alldeles för pompöst att säga så, skrattar hon, kurar ihop sig och borrar ner sina svarta pumps med små rosetter i den gröna sammetssoffan.

– Men visst, de kvinnliga rollerna har blivit mer komplexa, mer vågade, mer känslomässiga, mer äventyrliga, mer fysiska. Det onda och goda i rollfigurer var mer definierade, nu är det mer blandat.

Så vilka av dina kolleger tycker du är bäst?

– Tyvärr är det alltför många som fuskar, men jag tycker att Jennifer Jason Leigh är så äkta på film, och Meryl Streep kan förstås vara magisk. När det gäller teater är tyskorna bäst i världen, jag såg Angela Winkler i ”Loulou” förra veckan – hon var fantastisk!

Lär du dig något av dem?

– Non.

Hon är superstjärna i Frankrike, har nominerats till en fransk Oscar mer än ett dussin gånger, varit stamgäst på röda mattan i Cannes så länge som någon kan minnas. Men till skillnad från franska kolleger som till exempel Juliette Binoche har Isabelle Huppert aldrig blivit något hett namn i Hollywood. Hennes första större försök i Michael Ciminos ”Heaven’s gate” i början av 80-talet råkade bli ett publikfiasko, sedan dess har hon gjort en oförglömlig roll som en nunna som skrev porrnoveller i Hal Hartleys 90-talscoola ”Amatör” och spelat mot Jude Law, Naomi Watts och Dustin Hoffman i ”I heart huckabees” i mitten av 00-talet.

– Jag är en fransk skådespelare. Och jag känner mig extra fransk när jag kommer till USA, lite som en outsider. Om Scorsese eller Coppola vill att jag ska vara med så är jag öppen för förslag. Jag är pragmatisk, säger hon och ler.

– Lustigt nog är Sydkorea den plats där jag känt mig som mest hemma, säger Huppert som just spelar en fransk främling i Hong Sang-soos senaste film.

Många skådespelare med hennes erfarenhet brukar börja fantisera om att regissera, men Huppert är inte särskilt frestad.

– Eh, jag är fullt tillfredsställd som skådespelare. Och ofta känner jag mig som en regissör på inspelningen. Jag brukar alltid koka ihop min egen gryta, you know, ler hon och kväver en gäspning efter nära två timmars samtal.

Hupperts gryta kommer att fortsätta att hålla sin franska gryta kokande på inspelningar världen över även om hon också fått en ny vana att åka världen runt och hämta hederspriser.

– Mmm, det har blivit en vana, men det är en bra vana, haha. Jag ser det inte som om Stockholms filmfestival försöker pensionera mig eller begrava mig. Nej, nej, snarare som en uppmuntran halvvägs i karriären, säger Isabelle Huppert innan hon försvinner till hemmet några stenkast bort.