För tio år sedan var Stina Gardell och snorklade vid ett korallrev utanför Maldiverna. Eftersom hon är ”gruppfobisk” gav hon sig av på egen hand för att få havet och horisonten för sig själv.
– Plötsligt kom en gigantisk rocka simmande mot mig och strök tätt förbi. Jag blev chockad av kraften och fick en nästan religiös uppenbarelse, säger Stina Gardell.
I mitten av 2000-talet kom reseminnet tillbaka när hon skulle döpa sitt nystartade filmbolag. Det fick bli Mantaray – rocka på engelska.
– Jag vill att mina filmer ska kännas på samma sätt – som ett litet mirakel i ögonblicket när man ser dem, även om de kanske passerar förbi och kanske inte var så gigantiska som man först trodde, ler hon på kontoret i ett gammalt kulturhus på östra Södermalm i Stockholm.
– Men jag kan bara jobba med regissörer som gör sina filmer på liv och död, för att låta pretentiös. Så jäkla roligt är det inte att göra underfinansierade filmer. Min uppgift är att hjälpa regissören att förverkliga sin vision, säger hon.
Hittills har hon lyckats riktigt bra. Maria Kuhlbergs sociala arvet-dokumentär ”Han tror han är bäst” har fått ett strålande mottagande – trots att ingen distributör trodde att den skulle passa på bio. I stället för att gnälla på kammaren fixade Gardell distribution på egen hand. Just nu turnerar hon och regissören landet runt med sitt känslostarka Kain och Abel-drama om två hatfyllda svensk-italienska bröder. För att vara en Mantaray-film är ”Han tror han är bäst” närmast ett undantag. Filmerna brukar visserligen ha kvinnliga regissörer, men är oftast öppenhjärtiga berättelser om starka kvinnor som vågar visa sig svaga framför kameran.
– Ja, jag upptäckte nyligen att jag har nobbat männen, men det är absolut inget självändamål. Det handlar helt om vilka historier jag går i gång på – och vilka regissörer som behöver mig. Jag tror att branschens sneda könsfördelning handlar om att kvinnor inte lyckas presentera sina historier lika bra för filmkonsulenter, säger Gardell.
Hennes största drivkraft är att hon är ”sjukt nyfiken” på människor.
– Claude Lévi Strauss pratade om totempålar i samhället, det vi samlas kring. Jag vill helt enkelt undersöka vilka totempålar som folk formar sina liv omkring, säger hon.
Driften att undersöka och diskutera kom med modersmjölken. Modern var frireligiös centerpartist, pappan en socialdemokrat och fanatisk ateist. Diskussionerna vid köksbordet hemma hos familjen Gardell i Enebyberg var som ett enda långt avsnitt av SVT Debatt. Något som även tycks ha präglat hennes stridbara bröder, författaren Jonas, religionshistorikern Mattias och socialarbetaren Pelle.
– Trots att mina föräldrar aldrig var överens så kände jag att de alltid älskade varandra. Det lärde mig att allt i livet handlar om att kommunicera, precis som med bra dokumentärer, säger hon.
Mantaray har inga hemmagjorda dogmamanifest men hon har upptäckt att det krävs traumatiska familjehemligheter och starka konflikter för att hon ska gå i gång.
– Om det inte finns konflikter så får man skapa dem. När jag och Maud Nycander gjorde ”Nunnan” skapade vi en egen konflikt med huvudpersonen. För mig var det lite provocerande att hon valde att leva och dö i ett kloster bara 200 meter från havet utan att vare sig träffa någon kärlek eller gå ner till vattnet. Var hon lycklig med sitt liv? Jag hoppas att publiken ställde samma fråga kring sitt eget liv, säger hon.
Ett annat karaktärsdrag är att hon älskar att leka kurragömma med publikens fördomar.
– Jag tror till exempel att ”Alice och jag” effektivt tog död på schablonbilden om Alice Timander som en blond bimbo, säger Stina Gardell som nu sitter på golvet och leker med sin tio månader gamla dotter.
Själv är hon dödstrött på schablonerna som förknippas med dokumentärgenren, grå galapremiärer och pannor i djupa veck.
– Jag tycker att dokumentärfilmare kan kosta på sig ett leende och lite humor i sina filmer. Och jag förstår inte varför det inte kan vara lite lyxig och glamorös inramning även om man är seriös, säger hon.
– Och allra viktigast: jag vill att de som är med i mina filmer ska känna ”det var värt det” när de tar emot applåder och blommor under premiären, säger Stina Gardell.
”Han tror han är bäst” tycks ha fört den djupt splittrade familjen Ingrosso närmare varandra. I samband med premiären bjöd hon dem på en trerättersmiddag med svensk husmanskost på Pelikan.
– Det var djupt tillfredsställande och rörande att se hela familjen tillsammans. Så numera tror jag inte att filmer kan förändra liv. Jag vet.