Med en för Hollywoodfilmer minimal budget och utan säkrad distribution bestämde sig regissören Kathryn Bigelow att skildra vardagen för USA-soldater i Irak med uppgift att desarmera bomber. Paul Ottosson var den förste som anställdes i filmprojektet. Det färdiga resultatet blev en Oscarsjackpot: ”The Hurt Locker” fick, förutom Paul Ottossons två statyetter, ytterligare fyra utmärkelser.
Därmed sällar sig 44-åringen från Lönsboda i Skåne till den exklusiva krets filmfolk som tagit emot två Oscarsstatyetter vid samma gala, och till den ännu mindre skara svenskar som har Oscarsbelönats dubbelt upp.
– Det är Ingrid Bergman, Ingmar Bergman och Sven Nykvist. Och så Per Hallberg (Pauls svenske kollega i Hollywoods ljudläggarbransch), konstaterar Paul Ottosson efter en stunds googlande på sin handdator.
Paul Ottosson är vänlig och glad, om än något stressad. Han har nyligen startat ett företag som producerar filmer och som omvandlar vanliga filmer till tredimensionella. Dessutom har han kallats in som konsult för ljudläggningen till science fiction-dramat ”Battle: Los Angeles” som ska ha premiär nästa år. Men när vi väl satt oss ned i soffgruppen på kontoret låter han den ständigt surrande mobilen förbli obesvarad.
Rummets främsta blickfång är en gigantisk öppen spis. Väggpanelerna i mörkboaserad ek bidrar till intrycket av brittisk herrklubb eller kanske sällskapsrummet på en sydstatsplantage. Och jodå, Paul Ottosson upplyser att ”Borta med vinden” delvis spelats in just där vi sitter.
– Detta är en del av huset där Rhett Butler (den manliga huvudrollsinnehavaren spelad av Clark Gable) bodde. Senare har det varit kontor åt Gregory Peck och även Mel Brooks. Alla som suttit här har det gått bra för, säger Paul Ottosson och småler.
Att det inte gått så dåligt för herr Ottosson själv vittnar de två Oscarsstatyetterna om, de står uppställda i var sitt hörn av spiselkransen. Fönstren ut mot gräsmattan framför entrén har jalusierna neddragna som skydd mot solen. Ett av fönstren är öppet och knattret från en motorgräsklippare läcker in. Paul reser sig genast och stänger till.
– Jag är känslig mot oönskade ljud. Om vi går ut på restaurang väljer jag helst ett ställe där de inte spelar bakgrundsmusik, säger han.
Det har gått drygt tre månader sedan Paul Ottosson satt på parkett på Kodak Theatre, där Oscarsgalan hålls, och hörde sitt namn ropas upp som vinnare i klassen ”bästa ljudmixning”.
– Jag hade varit oerhört nervös tidigare på dagen. Men när mitt namn ropades upp, då blev jag nästan overkligt lugn. Jag gav mig fru en kyss och gick upp på scenen. Då slutade jag höra omvärlden. Det var som en ”out of body experience” (utomkroppslig upplevelse). Jag höll mitt tal, och såg att några damer som satt nära scenen grät. Men jag visste inte vad jag sa!
Paul Ottosson var nominerad även i nästa kategori. Men när Paul annonserades som vinnare (för bästa ljudredigering) stod han bakom scenen och var osäker på om han hört rätt.
– Jag tog mig i alla fall ut till strålkastarljuset och höll ännu ett tal, med en statyett i vardera handen. Då släppte all nervositet. I stället blev jag så oerhört glad och lättad. Två av mina systrar hade flugit över från Sverige, vi festade fram till halv fyra på morgonen på olika Oscarspartyn.
Vad fick honom att lämna Sverige, och hur hamnade han i filmljudets världselit?
Vi vrider tiden tillbaka till början av 1980-talet och placerar oss i Lönsboda, ett samhälle med knappt tvåtusen själar i nordöstra Skåne, mest känt för den sällsynta svartgraniten och för att ha varit fäste för de upproriska snapphanarna. Här växte Paul Ottosson upp med mor, far och fyra syskon. När han började nionde klass i Örkenedsskolan hände något som kom att påverka resten av hans liv.
– Vi hade fått en ny musiklärare som hette Elisabeth Bergman-Karlsson. När vi kom in i klassrummet för vår första lektion, då fanns där inga bänkar. Hela rummet var fyllt med musikinstrument: trummor, bas, elgitarrer, blåsinstrument. Det var en enorm kick att se det där rummet. Jag hade spelat lite innan, men det var där och då som jag fördes in i musiken på allvar.
En parentes: Oscarsvinnaren berättar detta med ett sådant eftertryck att när jag kommer hem till Sverige måste jag bara ringa upp Elisabeth Bergman-Karlsson, som bor kvar i Lönsboda. Visste hon att hennes musikpedagogiska manöver blivit ett avgörande ögonblick för Paul Ottosson?
Hon låter behärskat men glatt överraskad:
– Jo, jag har hört att flera av mina elever fortsatt med musik. Det är roligt att undervisningen satt spår. Och jag kom ihåg att eleverna såg helt förstummade ut när de kom in i det bänktomma rummet. De fick spela den musik de själva tyckte om och så småningom bildade flera elever, däribland Paul, olika rockgrupper. Sedan blev det ljudsättning i stället för musik för honom, och nu har han fått två Oscarsstatyetter. Jag kan bara gratulera och lyckönska!
Under gymnasieåren i Hässleholm började Paul Ottosson spela med hårdrockgruppen Sadwings.
– Vi körde sådan här typisk åttiotalshårdrock, Aerosmith och Guns ’n Roses. Jättelångt hår och massor av ringar och halsband. Tommy Persson, en av killarna i bandet, och jag snackade alltid om att vi skulle göra något extra när vi var klara med plugget. Åka till Västindien, eller dra till Kalifornien och skaffa en gammal amerikanare.
Den 13 augusti 1987 – Paul nämner tveklöst datumet – flög den fem man starka gruppen över till Los Angeles.
– Inte för att spela rock i största allmänhet. Utan för att bli rockstjärnor, säger Paul Ottosson, som sålt alla ägodelar – bil, säng, skivor – inför flytten.
– Pappa sa: ”Varför kan du inte spela i Sverige.” Han ville att jag skulle utbilda mig och ta ett jobb här hemma. Men du vet hur det är när man är kring tjugo. Det känns som om allt är möjligt. Och från att ha varit väldigt besvikna över att jag for i väg, har mina föräldrar blivit de stoltaste i hela Sverige. I hela världen kanske.
Efter en tid togs Sadwings om hand av en manager och fick bo på dennes ranch norr om Los Angeles. Den blev basen för spelningar runt om i Kalifornien, mest på mindre rockklubbar.
– Det gick inte fantastiskt, men okej. Vi hade inga stora krav. Bara vi hade pengar till kläder, mat och bensin. Och till att festa. Det fanns en studio på ranchen där vi repade på dagarna.
Efter några år var ett lyft i karriären i sikte: Sadwings skulle åka på en riksomfattande paketturné där bland annat tjejrockbandet Vixen ingick.
– Vi var förstås jätteglada. Men så insjuknade managern som höll i det hela. Hon hamnade i koma och det konstaterades hjärntumör. Turnén frös inne, säger Paul Ottosson.
Vid det laget – 1990 – tröttnade några i bandet och åkte hem till Sverige. Men Paul hade sin flygbiljett utställd ett halvår fram i tiden.
– ”Jag väntar ut min biljett”, tänkte jag. Så fick jag jobb som finsnickare och det var så pass roligt att jag bestämde mig för att stanna ett tag till.
Efter ytterligare något år blev driften att gå in i studion för stark. Men den här gången ville han sitta bakom mixerbordet i stället för att stå framför mikrofonen.
– Jag ringde runt och fick till slut napp på en studio där jag fick börja som lärling. Jag fick rulla ihop sladdar, sätta upp mikrofoner, rengöra inspelningsmaskiner och sådana saker.
– Men efter ett tag ville jag bli mer involverad i att mixa och producera. Så jag skickade ut min cv till olika musikstudior och hade turen att få jobb som assisterande ljudtekniker på en studio uppe i Burbank. En dag när jag var ensam i studion kom det in en producent och sa: ”Jag är inte riktigt nöjd med ljudmixen på den här skivan. Du mixar skivor, eller hur?” Javisst, sa jag, fast jag aldrig ansvarat för en egen mix.
– Jag fick i alla fall göra en låt på prov och killen var nöjd. Det var en gospelskiva, och jag fick göra hela den nya mixen. En gospelkyrka med kör, 120, 130 pers att spela in, svarta tvåhundrakilostanter som sjöng med sån känsla att man bara grät. Där stod jag, en supervit tunn kille med hår ner till midjan. Men dom blev jättenöjda och jag fick göra fler gospeljobb.
Det var din vita lögn om din erfarenhet som gav en knuff framåt i karriären?
– Ja, det började med att jag ljög om vad jag kunde, men sen följde jag ju upp med att klara uppgiften. Så har det varit många gånger, folk har gett mig chansen utan att jag förtjänat det, säger Paul Ottosson – blygsamt.
Via musikinspelningarna gled han långsamt över till att göra filmljud, något som de senaste femton åren varit Paul Ottossons heltidssyssla. Han har ljudsatt några av filmhistoriens dyraste filmer, som ”Spiderman 2”, ”Spiderman 3” och undergångseposet ”2012”. För ”Spiderman 2” var han Oscarsnominerad redan 2005.
Varför är just ditt filmljud så framgångsrikt?
– De jag jobbat med brukar säga att jag är bra på att understryka filmens story genom ljudet. Givetvis måste man ha talang för det ljudtekniska också, men det handlar i mitt fall inte om ”wow, vilka ljudeffekter”, utan om filmen i första hand.
När vi möts någon dag senare håller Paul på med ljudet till ”Battle: Los Angeles”. Den ljudansvarige har fått sparken av producenterna och Paul Ottosson har kallats in för att styra upp det hela.
– Det är ett konsultjobb, jag får nog inte ”credits” i eftertexterna, säger Paul Ottosson där vi står utanför ljudläggningsstudion i byggnaden Jimmy Stewart inne på Sony Pictures stora studioområde någon kilometer från Pauls ordinarie arbetsplats.
Han tillägger att detta mycket väl kan bli hans sista renodlade filmljudinsats.
– Ja, Venture 3D (företaget för tredimensionell film som han driver med två kolleger) slukar så pass mycket tid. Och jag är övertygad om att 3D är filmens framtid. Jag vill gärna vara med på det tåget. Jag har ju inte jobbat med filmljud för att bli Oscarsbelönad, det är utmaningen jag gillar framför allt. Men visst känns det bra att sluta på topp. Nu är jag färdig med ljudet, nu fokuserar jag på nästa grej.