Lars von Trier knäpper upp sin svarta fleecejacka och blottar en t-tröja där Ingmar Bergman ler saligt på toppen av ett mulligt vitt moln.
– Jag fick den av filmaren Stig Björkman, han envisas alltid med att ge mig för små storlekar, säger Lars von Trier aningen besviket och försöker nypa loss den slimmade t-tröjan från sidfläsket.
Nyligen försökte han lägga vantarna på Bergmans käpp under den uppmärksammade Bukowskiauktionen. Men slutbudet på drygt 50 000 kronor blev lite väl saftigt även för Danmarks hårdaste Bergmanfan, trots att pengar inte längre är något problem för Nordens ledande – nu levande – ”dämonregissör”. I veckan blev Lars von Trier en halv miljon kronor rikare när han fick Nordiska rådets filmpris – tillsammans med sin producent Meta Louise Foldager – för den kontroversiella ”Antichrist”. Filmen är ”en passionerad berättelse om känslornas och naturens irrationella krafter som varken förnuft eller kognitiv terapi kan bemästra”, enligt juryn.
– Jag tror att jag gillar ”Antichrist” lite bättre nu, ler Lars von Trier under prislunch med sushibuffé och en Tuborg i hans högkvarter, Filmbyen utanför Köpenhamn.
Han är uppenbart lättad över att ha kommit ut ur sitt livs tyngsta depression, sin ”Antichrist”-kris.
– För mig var det en extremt turbulent period. Jag genomgick en djup depression, kunde knappt ta mig ur sängen och pimplade alldeles för mycket vin. Inspelningen blev ett slags rehabträning där jag var tvungen att hålla mig till ett strikt schema. Tack och lov mår jag bättre nu. Men de extrema känslorna av obehag som jag upplevde färgade hela filmen. Jag kände mig precis så som det ni ser på filmduken, säger Lars von Trier.
Nej, von Trier kan inte ha haft det allt för muntert; klitorisstympningar med sax, splattervåld, blodiga ejakulationer och en talande räv som förkunnar att ”Kaos härskar!”. Än en gång har von Trier lyckats skapa kontrovers. Hans originella häxbrygd av sorg, skuld, sex och skräck piskade upp känslostormar under vårens Cannesfestival. I Sverige har filmen kallats för allt från motbjudande gyno-horror och kbt-satir till en profetisk miljöthriller, alternativ bibelskola och en propagandafilm för kvinnohatare. I somras tände debatten till ordentligt i DN när författarna Maria Sveland (”Bitterfittan”) och Katarina Wennstam (”Smuts”) anklagade von Trier för att vara en ”tragisk och sjuk kvinnohatare”. De hävdar att han alltid framställer kvinnor som offer i sina filmer och odlar den manliga konstnärsmyten.
– De är lite förbannade har jag hört, säger Lars von Trier.
– Jag gillar att få den sortens respons, jag tar det inte personligt. Tyvärr är många journalister mer fixerade vid min person än vid mina filmer: ”Hatar du kvinnor, Lars?” Men det finns något som heter fiktion, säger han och gör en kort paus:
– Och, nej, jag hatar inte kvinnor. Visst har jag försökt, men jag lyckas inte hata dem, det går bara inte, säger Lars von Trier ironiskt innan han blir snäppet allvarligare:
– Det låter som om de har sett filmen på ett mycket ytligt sätt. Jag tror att vi lurar oss själva om vi tror att könen är helt lika. Hela poängen är ju att det ska finnas olikheter, därmed inte sagt att vi inte ska sträva efter jämlikhet, säger von Trier.
Vad är det i dina filmer som triggar i gång så starka reaktioner?
– Jag tror att det fortfarande är lite provocerande att ha en kvinnlig huvudperson. Männen borde egentligen vara mycket mer förbannade på mig eftersom jag alltid framställer dem som naiva och överciviliserade idealister som tror att allt går att fixa med lite rationalitet. Naturligtvis går det snett ...
I ”Antichrist” går det mycket riktigt käpprätt åt skogen när Willem Dafoes självgoda psykolog försöker hela sin sörjande hustru (Charlotte Gainsbourg) med kbt-övningar i det våta gräset. Ett mönster som går igen i filmer som ”Breaking the waves”, ”Dancer in the dark” och ”Dogville”. Nej, von Trier menar att han har lättare att identifiera sig med sina kvinnliga rollfigurer som spelats av Emily Watson, Björk respektive Nicole Kidman.
– Jag använder kvinnor för att representera mig själv. För mig symboliserar kvinnorna det emotionella, den ursprungliga människan, säger Lars von Trier.
Paradoxalt nog, anser han att den kryptiska ”Antichrist” är hans hittills enklaste film.
– Eftersom jag gjorde filmen enbart i syfte att komma upp ur sängen och delta i livet, hade jag varken tid eller ro och slipa bort de vassa kanterna. Då är det lätt att börja överanalysera och se symboler i allt.
Han tror också att filmen har väckt reaktioner för att den är en bastard som blandar Hollywoods genrefilm och europeisk konstfilm.
– Publiken är inte beredd på att någon ska ta element från genrefilmen – explicita scener med sex och våld – och placera det i en art-house-miljö. Men jag växte upp i en miljö där vi kallade saker vid dess rätta namn. En spade var en spade. Och för mig är det naturligt att till exempel visa penetration när det handlar om sex. Jag går alltid på mina instinkter, säger von Trier.
En annan typisk von Trier-reflex är att skydda sitt inre från yttre influenser. Han har noll koll på vad som går på biorepertoaren.
– Till viss del beror det på lathet, men jag är också rädd för att bli alltför fascinerad av nya filmer och börja följa trender. Jag följer mitt kall och mina favoritregissörer tenderar att vara väldigt konservativa. Ken Loach, Stanley Kubrick och Ingmar Bergman har gjort sin grej om och om igen.
Vilken är din bästa film?
– … Jag är väldigt stolt över ”Dogville”, måste jag säga. Eftersom jag har privilegiet att göra vad jag vill har jag ett ansvar att göra galna saker utanför de vanliga ramarna, men jag vill aldrig provocera för sakens skull, säger Lars von Trier.
Just nu håller han på att skriva manuset till ”Melankolia”, en sciencefiction-film där jorden är på väg att kollidera med en jättelik planet. Den här gången har han dubblerat den kvinnliga huvudrollen – i katastrofens centrum står två systrar.
– Jag är fascinerad av romantikens idé att det är melankoliker som bär på de största visionerna. Men sedd ur ett biologiskt perspektiv – vad i helvete ska ett djur ha melankoli till? Om en planet är på väg att krascha mot jorden – vem fan bryr sig då om Beethoven?
Är du rädd för att din kreativitet ska förstöras av depressionerna?
– Inte ett dugg. När man är djupt deprimerad eller upplever äkta dödsångest så bryr man sig inte ett smack om film – inte ens om det är en film om en planet som hotar att kollidera med jorden. Film är en ren lyx – jämfört med liv, död och barn betyder det ingenting, säger han.
Precis som von Triers tidigare engelskspråkiga filmer kommer ”Melankolia” att ha en internationell ensemble av kända skådespelare. Inspelningen börjar tidigast nästa sommar – troligtvis i Tyskland eller Sverige.
– Jag är mycket glad över att Willem Dafoe och andra hör av sig och vill jobba med mig trots att mina manliga rollfigurer inte är särskilt intressanta. Om man inte betalar Hollywoodstjärnorna så mycket vet man att de inte gör det för pengarna. Nicole Kidman var mycket billig när vi gjorde ”Dogville”. Vi räknade ut att hon brände hela sitt gage på sin första flight fram och tillbaka mellan USA och Sverige med sin privata Gulfstream.
– Vi har inte råd att göra ”Melankolia” på danska om vi ska få en anständig budget och sälja den utomlands. Och vi kommer aldrig att ha råd att anlita Paprika Steen, hon är alldeles för dyr. Jag tycker att det är dags att skicka de danska skådespelarna till Hollywood, säger han och skrattar sarkastiskt.