CANNES. Mönstret som rinner som vindlande floder över Hawaiiskjortan går på längden. Ovanför går ett brett full-i-fan-leende på tvären. Man tar inte miste på Terry Gilliam.

Allt kring honom snurrar i halsbrytande Gilliamkurvor. I Cannes fick hans film ”The imaginarium of doctor Parnassus” efter galavisningen en lång stående applåd. Alla ville visa sin respekt för den avlidna stjärnan Heath Ledgers sista film. Dagen efter kommenterade Gilliam vid en rundabordsintervju den högtidliga stunden.

– Oh, det var en larvig kväll!

Heath Ledger var 29 då han avled i januari 2008. Det var mitt under inspelningen av ”Imaginarium”, och dagen efter Cannesvisningen praktiskt taget tigger journalister Gilliam om att exploatera sentimentaliteten.

Men nej:

– Till slut får det ju räcka, man tänker ”Lägg av, kan vi inte få gå nu?”. När applåderna bara fortsatte och fortsatte blev det som någon sorts väckelsemöte.

”The imaginarium of doctor Parnassus” handlar om uråldrige Parnassus (Christopher Plummer) som kuskar runt med sin besynnerliga vagn där man kan få gå igenom en spegel och hamna i sin egen fantasivärld. Medhjälpare är Percy (Verne Troyer, ”Mini Me” i ”Austin Powers”-filmerna), unge Anton (Andrew Garfield) och Parnassus dotter Valentina (Lily Cole).

Heath Ledger kommer in i bilden när sällskapet på sin väg upptäcker honom hängd under en av Londons broar (en scen inspirerad av italienske bankiren Roberto Calvis öde 1982). Återupplivad träder han in i truppen.

En man till är välkommen, eftersom doktor Parnassus försöker ta sig ur en pakt med Djävulen (Tom Waits), som tänker utkräva Valentina på hennes sextonårsdag.

Filmen är fylld av typisk Terry Gilliam-surrealism. Den stora, hästdragna kärran där ena sidan fälls ut när det är föreställning, är en äkta konstruktion som drogs genom Londons gator. Scenen på bron togs verkligen där, med en livrädd Andrew Garfield dinglande i en lina under räddningsaktionen.

Gilliam gör märkliga filmer som makterna ofta tycks motarbeta på de märkligaste sätt. Hans nedlagda Don Quijote-film, där stjärnan blev sjuk och inspelningsplatsen dränktes, har blivit föremål för en dokumentär.

Ledgers död är det värsta som drabbat en Gilliamfilm. Ingen ville att filmen skulle följa Heath Ledger i graven, och Johnny Depp, Colin Farrell och Jude Law tog som en gest mot den avlidna kollegan i olika avsnitt över hans roll.

I en Gilliamintervju får man hundra procent Gilliam. Utkastade frågor smashas till hörnor man inte väntat:

– Vi har ju sett filmen nu men våra läsare kommer att få se den senare...

– Om de inte dör.

– Du sa att serieromanen ”Watchmen” inte gick att filma, nu är den ändå filmad?

– Ja, och hade jag inte rätt då, kanske?

Det bubblar av bilder i honom, i filmen återfinns gamla favoriter som färgglada luftballonger och löjliga brittiska bobbies. Men Gilliam har också rum med åsikter. Ledgers rollfigur visar sig heta Tony och vara en svindlare, och i varenda mikrofon som hållits fram har Gilliam sagt att man gärna får tänka på Tony Blair. Gilliam förlåter inte förre brittiske premiärministern att han följde USA in i Irak:

– Han ljög, han fuskade, han drog landet in i ett krig som startades utan anledning.

I filmen håller doktor Parnassus liv i de för hela världen nödvändiga berättelserna, sagorna. Fantasin och det fria berättandet behövs för att motverka tidningarnas och tv:s berättelser, ”tråkiga gamla klichéberättelser”:

– De tycks vara till för att skrämma oss och jag vill göra motsatsen, jag vill väcka hoppet. I filmen är Djävulens modell att skrämmas som medierna gör nu och som regeringarna gärna hjälper till med därför att ju räddare vi är, desto mer benägna blir vi att vara försiktiga och sitta lugnt. Men Parnassus låter människor föreställa sig saker och ryckas med av fantasierna. Asch. Jag säger samma sak om varenda film.

Utslätningen är Terry Gilliams dödsfiende. Han har inget emot Hollywood i sig, men ”hatar” makten Hollywood har över vad vi ser. Till London kommer Almodovars filmer och kanske någon Haneke, ”och det är London”.

Och egentligen kan inte heller Almodovar ge Disney- och Pixarälskaren Gilliam vad han vill ha. Det behövs något mer än det smala.

– Jag vill att människor som gör stora, breda filmer ska kunna ha andra visioner än Hollywoods.

Han lever som han lär, tycker han, låter fantasin flöda samtidigt som han strävar att vara ”reasonably commercial, hyggligt kommersiell”.

Trots att alla försökt avråda honom strävar han nu med att återuppta den år 2000 nedlagda, stora, maffiga Don Quijote-filmen.

–Jag lär mig visst aldrig, va? Hahaha!

Nej, låt oss hoppas det.