Bakom Nordiska museet på Djurgården i Stockholm ligger ett ställe som heter Josefina. Det är en gigantisk uteservering med rad efter rad av låga soffor och kuddar och lite färgade skynken och fuskpalmer. På kvällarna är det mycket folk där som gillar att ha en champagnehink på bordet och som gärna skulle vilja vara i Saint Tropez i stället.
Det är också ett ställe som skulle passa bra för ett antal av rollkaraktärerna i filmen ”Sommaren med Göran” som har premiär i dag. Lite lifestyle, lite event, lite fräscht nyrenoverad lägenhet. Det är därför ganska roligt att skådespelaren bakom den figur ur filmen som känns mest osannolik på Josefina nu sitter på en av de blommiga soffkuddarna. Mirja Turestedt spelar Grynet, fotografen som dyker upp i huvudpersonen Görans liv och skakar om honom. Grynet är lite som en blandning av Hugh Grants lillasyster Honey i ”Notting Hill” och någon rejäl svensk brutta med ”fötterna på jorden”.
”Sommaren med Göran” är skriven av Peter Magnusson som plockat med sig regissören Staffan Lindberg och skådespelarkollegan David Hellenius från TV 4:s ”Hey Baberiba”. Magnusson spelar själv Göran, den lätt förvirrade eventkoordinatorn som precis gjort slut med sin monsterflickvän när han träffar Grynet.
– Jag tyckte det var en bra roll, hon är rak och framåt och vet vad hon vill. Ganska rapp i mun med bra dialog, säger Mirja Turestedt som tidigare bland annat har spelat Arns mamma Sigrid i ”Arn – Tempelriddaren”.
Sedan inspelningen av ”Sommaren med Göran” förra sommaren har hon ägnat sig åt att turnera med Västanå teaters uppsättning av Selma Lagerlöfs ”En Herrgårdssägen”, lite tysk-svensk tv-deckare och rollen som Monica Figuerola i den tredje Millennium-filmen ”Luftslottet som sprängdes”. Detta är dock första gången hon gör renodlad komedi.
– Jag har gjort någon teateruppsättning som har haft komiska inslag tidigare, men inte så här mycket. Det jag kände var lärorikt var att det handlar så mycket om tajmning och rytm, speciellt eftersom de andra är så vana vid det höga tempot i sketchformatet. Men jag tänker aldrig en ”rolig” roll, jag tänker mer en ”bra roll”. Jag tror aldrig att man kan gå in för att ”spela” rolig. Jag kan bara gå in i vad som händer och vem jag ska gestalta.
Hur mycket betyder manuset för att det ska bli roligt?
– Ett bra manus hjälper absolut. Men riktigt duktiga komiker som har det där speciella som gör dem så roliga kan få något att lyfta bara för att de har den talangen. Jag tror nästan det är svårare att få fram komiken i en roll än dramatiken.
– Men manuset är förstås jätteviktigt, att det finns bra roller, bra dialog, och främst bra situationer. Det är ju de som blir roliga, beroende på hur man hanterar dem som skådespelare.
Rollen som Grynet är dessutom begåvad med Tourettes syndrom, ett klassisk lättköpt komiskt inslag som Turestedt ändå lyckas lyfta till något mänskligt.
– Jag träffade en man med Tourettes och pratade med honom om hur det fungerar, när det händer och var det händer. Sedan var det upp till mig och regissören att få in det i filmen och efter ett tag började det nästan hända av sig självt. Alla människor har någon sorts tics och neuroser. Jag menar, att bita på naglarna är också tics även om det inte är att ha Tourettes. Vi är ju alla lite lagom konstiga.
Filmen bjuder på karikatyrer av dominanta flickvänner, pösiga rikgubbar och blonda bimbos och Murja Turestedt säger att schablonerna gör många av figurerna komiska i sig.
– Men det gillade jag med Grynet, hon är kanske inte lika rolig men hon står för ett allvar och kändes som på riktigt för mig.
Den 27 november har ”Luftslottet som sprängdes” premiär, den sista filmen i Stieg Larssons Millennium-triologi. Där spelar Turestedt också en ovanligt ickestereotyp kvinna. Monica Figuerola är polisen som skakar om en annan manlig huvudrolls liv.
– Den rollen var väldigt kul, även om den är väldigt nedbantad i filmversionen. Jag är kanske inte så jättelik henne, i boken är hon ju 1,85 lång och värsta kroppsbyggaren från Dalarna, haha. Men regissören ville väl ha något annat.
Har du någon särskild drömroll annars?
– Jag vill spela drottning Kristina på film. Mig veterligen har det inte gjorts sedan Greta Garbo. Det skulle jag vilja gå in för – gå upp i vikt och förändra utseendet, göra sånt som nästan aldrig görs i Sverige, vilket jag tycker är väldigt tråkigt. Det blir så typecastat här. Antingen är du den hårdföra polisen eller den snygga blonda och så hamnar du i ett fack och får sedan spela den personen jämt.
Är det för att Sverige är så litet land?
– Jag vet inte, kanske handlar det om resurser. Men det är ju förändring och gestaltning som skådespeleri går ut på, det är därför man utbildar sig i fyra år. Det känns lite försiktigt. Man borde våga lite mer. Satsa på skådespelare som inte alls känns självklara. Det handlar ju inte om att du ska se exakt ut som den du spelar, det handlar om känsla också.