Storyn är lättbegriplig: En marinkårssoldat Jake Sully (spelad av Sam Worthington) får i uppdrag att som avatar, en elektronisk inkarnation, infiltrera en urbefolkning på planeten Pandora. Stammen, na’vi-folket, råkar bo ovan en fyndighet av den värdefulla mineralen unobtanium, och ska därför fördrivas. Men Jake blir kär i stamhövdingens dotter Neytiri (Zoë Saldana) och börjar ifrågasätta invasionsplanen. Snart utbryter ett dånande krig mellan de blå, djupt andliga, na’vi-krigarna och skjutglada jänkare i snagg och kamouflageuniformer.
Vad Cameron velat åstadkomma är en öppen fråga:
En klassisk västernrulle, ett krig mellan hitech-cowboyer och – blåmålade – indianer? Eller en ny Pocahontas, en kärlekssaga mellan Den Gode Västerlänningen och Den Fagra Vilden? En påminnelse om den rika världens koloniala förtryck av den fattiga världen sedan det tidiga 1500-talet? Hjälpligt inlindad kritik av George W Bush och hans valhänta Irakkrig? Eller alltihop på samma gång? Extra allt.
Frågar man svarar han svävande att filmen ytterst handlar om ”förmågan att lära sig se” andra människor och kulturer.
– Neytiri säger till Jake i filmen: ”Ingen kan lära dig att se, det måste komma inifrån.” Vi är alla födda med ett medvetande och som barn är vi väldigt nyfikna. Jag tror att vi också som äldre måste värna den nyfikenheten och se till att hålla oss informerade och medvetna. Se till att vara öppna inför andra kulturer och andras åsikter än våra egna, betonar den grånade mastodontregissören.
Också denna Cameronfilm, hans första på tolv år, är en uppvisning i excesser. Totalbudgeten: hiskeliga tre och en halv miljard kronor – enbart den globala marknadsföringen beräknas kosta en miljard. Bara arbetet med att skapa ett trovärdigt na’vi-språk krävde ett omfattande arbete på den lingvistiska fakulteten vid USC i Los Angeles. Ljud och språkmönster hämtades från Indonesien, afrikanska stammar, indianbefolkning och gamla europeiska tungomål för att skapa ett nytt, melodiskt men ändå helt främmande, na’vi-tilltal. Allt blev sedan skådespelarna tvungna att lära sig utantill och dessutom blanda med engelska satsmelodier.
”Avatar” är vidare den första riktiga mastodontfilm som filmats i ”stereoskopisk 3d”, en teknik som Cameron själv utvecklat. En svaghet för spektakulära specialeffekter – och romantik – löper som en röd tråd genom hans filmografi. James Cameron är inte någon nyansernas mästare, titlarna talar tydligt: ”Piraya II – de flygande mördarna” (1981), ”Terminator” (1984), ”Rambo – first blood, part II” (1985), ”Alien – återkomsten” (1986), ”Terminator 2 – domedagen” (1991), ”Titanic” (1997) och ”Dark angel” (2002).
– Det görs väldigt många filmer med specialeffekter, men James är den ende jag känner som förstår att specialeffekter inte ska användas för effektsökeri. Han använder effekter för att förhöja den emotionella historien i sina filmer, att göra dem ännu tydligare, prisar Sigourney Weaver (forskaren Grace Augustine i filmen) som står vid regissörens sida på podiet under den presskonferens som följer på den glammiga världspremiären av ”Avatar” inne vid Leicester Square.
– I det här fallet, med hjälp av 3d-tekniken, blir den känslomässiga upplevelsen och möjligheten för publiken att verkligen känna historien den verkligt stora gärningen med filmen, säger hon.
Cameron menar att vår tids teknologi borde användas för öka toleransen i samhället, ”se världen ur andra människors ögon”.
– Jag har alltid tyckt att internet har en sagolik potential för det tillåter oss att ha vänner i andra kulturer och andra länder och verkligen knyta samman världen. Men det framväxande mönstret i dag är att folk använder internet för att finna människor som är precis som de. För att sluta in sig i begränsande, självrefererande, bubblor fyllda av folk som har exakt samma synsätt. Jag tror att vi måste bryta oss ur dessa bubblor. Hitta nya perspektiv – och jag tror film är bra på att skapa sådana, säger han och undslipper sig ännu en av många syftningar på före detta Bushregeringen:
– Det är precis som i förhandlingar: Du måste kunna se en pågående förhandling genom motpartens ögon annars kommer ni aldrig att kunna åstadkomma något – det är då man hamnar i poänglösa och brutala krig.
Cameron anser att just science fiction-genren är särskilt lämplig som budskapsbärare.
– Science fiction kan fungera på olika plan: som en uteslutande visuell bioupplevelse, en fantasi. Men de science fiction-filmer som jag växte upp med hade ett budskap, ofta ett dystopiskt, något slags varning. Hur mycket jag än älskar ”Star wars” och alla filmer som följde på den med all action och bildrikedom så blev science fiction med tiden mer eskapistiska fantasier, mindre av varningar med ett intellektuellt innehåll. Jag ser ”Avatar” som ett försök att sammanföra modern science fiction med genrens rötter.
Bushkritiken är uppenbar i ”Avatar”. Begreppet ”förebyggande attacker”, det bland annat vicepresident Dick Cheney nyttjade inför Irakkriget, hamnade inte i manuset av en slump. Också miljöfrågan lyfts, övertydligt, fram – na’vi-folkets inkännande, ekologiska, livsstil ställs mot de leda amerikanernas monstervapen och trädskövlande bulldozrar.
– Jag ser det budskapet som mer känslomässigt än intellektuellt. Jag vill att man ska känna miljöbudskapet, inte tänka på det. Inte uppleva det som… information. Den här filmen är den exakta motsatsen till Al Gores ”An inconvenient truth”, som i sig är en viktig film. Men ”Avatar” är ett äventyr, en actionfilm.
När den korta presskonferensen plötsligt är slut rusar några dussin av de hundratjugo inbjudna journalisterna fram mot det ännu sittande filmteamet på podiet för att ställa ytterligare frågor. I myllret av armbågar, kameror och framsträckta fickminnen hojtar jag till Cameron och frågar vilket hans moraliska budskap med ”Avatar” är.
– Att du måste fatta dina egna beslut utifrån din egen moral. Det är det Jake tvingas göra i filmen – ifrågasätta vad han beordrats att göra och ifrågasätta sin egen världsuppfattning, sin egen inre mänsklighet. Det är den resan den här filmen skildrar.
Läs recensionen av filmen i morgondagens DN Kultur.