För 20 år sedan försvann tvåkanalsystemet i svensk tv, och det sägs att svenska folket i den vevan slutade att titta på ett och samma tv-program, samtidigt. Det var i och för sig kanske inte så konstigt eftersom det bara fanns ett enda tv-program, och det var "Hylands hörna". Det var i svartvitt och det sågs av alla svenskar som över huvud taget kunde få upp ögonen den dagen. Det var också det enda som människor hade att prata om. Hyland, Hyland, Hyland.
Den svenska tv-muren föll på nyårsafton 1987, när TV3 började sända från London, varpå valfrihet infördes. Med valfriheten kom yttrandefriheten, tvånget att prata om Lennart Hyland hävdes av regeringen 1988, varpå TV:4 föddes.
Medelåldern på meteorologer sjönk drastiskt och dramatiskt.
I dag har vi tillgång till 120.000 tv-kanaler och 1,2 miljoner tv-program - per sekund. Pay per view, pay för you, pay for me.
Ingen nu enda levande varelse skall behöva tvingas se ett enda tv-program som man inte har varit helt ensam om att se. Om man vill det.
Visst är det under rådande omständigheter (som Tage Danielsson hade sagt) konstigt att längtan efter att se samma program, och uppleva lite av samma sak, fortfarande är så stor? Så gott som varje dag finns det en svensk tv-kändis på en svensk tidningslöpsedel, och det finns inget ämne som det bloggas mer om än tv.
Samtidigt är både tidningarnas medieanalytiker och bloggarnas många medieexperter sedan flera år tillbaka helt överens, och särskilt med varandra, om att televisionen är död. Den är så död så att man i stort sett måste säga det varje dag.
(Och detta utan att jag någonsin, i en enda mediakrönika, läst en enda definition av vad tv är för något. En apparat? Ett program? En form av distribution?)
För att vara en så trivial, stendöd företeelse drar tv:n till sig uppseendeväckande många tittare, och för att vara en så kolossalt omodern sysselsättning ägnar nästan överdrivet många moderna människor extremt mycket tid åt vad som visades på tv igår.
Längtan efter att få skriva om ett tv-program är också snart lika stor som längtan efter att få titta på ett. Jag skall erkänna: Jag älskar television, men jag skriver inte om tv för att jag älskar tv mest av allt. Mest av allt skriver jag om tv för att tv älskas så intensivt. För att det betyder så mycket. Inget annat massmedium har, än så länge, haft större genomslagskraft än tv:n. Vare sig vi vill eller inte formar den vårt sett att se på världen. Och hur vi än väljer att titta på den.
Mitt liv förändrades på ett ögonblick när jag som 13-åring, i tv, fick se Sydvietnamns polischef Nguyen Ngoc, på nära håll, mer eller mindre stående i vårt vardagsrum, höja sin revolver och avrätta en FNL-soldat. NBC:s kameraman Vo Su tog tv-bilderna som påverkade en hel värld. Kanske till och med förändrade den.
Det ringer okända mitt i natten och vill småprata om Rapport, det ringer kända skådespelare tidigt om morgonen och skriker om "anständighet", det kommer fram hotfulla män mitt på gatan för att korrigera mig om något jag har skrivit om deras älsklingsprogram. Hundra bloggare är tokiga över att jag placerat fel b-skådis i fel c-serie.
En känd svensk programledare sade samtidigt härförleden att han inte för sitt liv begrep varför man skulle skriva om ett tv-program som redan visats, en tv-producent tyckte att man inte lärde sig något av kritiken - en småbitter kollega, med en våt dröm om att skriva tv-kritik i en stor papperstidning, skrev att det bara var skrapet på redaktionerna som blev tv-krönikörer.
Ja, nej, jo, absolut.
Den här nyordningen, DN:s nya tv-sidor, skulle varken inledas med en programförklaring eller en kärleksförklaring, men det blev både ock: Det här jobbet är det viktigaste som jag gjort som journalist under 30 år.