En syrlig koftklädd lärarinna i förnuftiga skor och hårda lockar, Barbara Covett är den svåraste roll hon någonsin gjort. Och spännande att titta på för premiärpubliken på filmfestivalen i Berlin. På presskonferensen efter filmen får hon enorma applåder, mer än Robert de Niro, mer än Cate Blanchett och till och med mer än Clint Eastwood.
En väldigt mörk och väldigt rolig roll, tycker Judi Dench om Barbara i "Notes on a scandal" (svensk premiär 23 februari).
- Men jag skulle inte vilja ha henne i min närhet, säger Judi Dench på sin välvårdade engelska. Om den här filmen har något budskap så kanske det är: Se upp med ensamma isolerade människor, bjud inte hem dem på te. Håll ett öga på din självdestruktiva sida.
Judi Dench är brittiskt osentimental om rollen, medan manusförfattaren Patrick Marber talar om en desperation, en ny sorts ensamhet, som vi alla kan drabbas av i en miljonstad. En kvinna som aldrig blivit älskad och inte älskat. Patrick Marber som också är pjäsförfattare, hans "Närmanden" har spelats på Dramaten, skrev rollerna direkt för Judi Dench och Cate Blanchett och hoppades att de skulle säga ja.
Rollen var verkligen något att bita i: en sarkastisk manipulativ roll för Judi Dench med en generös, intelligent och lite drottninglik image.
Barbara Covett (Judi Dench) är välformulerat föraktfull mot sin omgivning och styr sina elever med järnhand i den nedslitna Londonskolan.
- Hon tror att hon är en bra lärare men hon är för sträng. Det finns ju lärare som har förmågan att upptäcka begåvningen hos elever och som de aldrig glömmer. Men hon är inte generös nog för att hjälpa de elever som skulle kunna bli duktiga.
Hon har inga nära vänner, hennes närmaste är katten Portia. När den nya teckningslärarinna Sheba Hart (Cate Blanchett) dyker ned från en betydligt trevligare stadsdel, kanske med en dröm om att göra något vettigt med de underprivilegierade skolbarnen, är Barbara nedlåtande och negativ som vanligt.
- Sheba kommer från annan del av samhället. Hon är bohemisk, har en privilegierad bakgrund, är en välbärgad gift kvinna med två barn från en mycket trevligare del av London. När Barbara upptäcker det och ser att hon har persikohy, då blir hon besatt av henne.
- Barbaras tragedi är att hon inte har någon familj, och hennes hunger efter värme och tillgivenhet blir hennes fall.
Sheba har ett liv som verkar lyckat, men är ändå ganska ensam. De två udda personerna som är så olika, blir vänner, och allt verkar frid och fröjd. Men när Barbara upptäcker att Sheba har en historia med en av eleverna, lika gammal som hennes egen dotter, utnyttjar hon denna explosiva kunskap till sin egen fördel.
- Det är som ett tomt hål inuti henne. Hon är oanvänd och barnslig. Därför, när hon på slutet av Sheba anklagas för att vara lesbisk, blir hon väldigt chockad. För jag tror inte att hon har kommit så långt som att analysera det. Hon vill ha Sheba i lägenheten och skrubba henne på ryggen i badkaret.
- Många frågar om jag tycker om Barbara eller inte. Det är ingen mening med att tycka illa om rollfiguren eller tycka om henne. Jag får bara försöka att förstå henne, Och förstå varför hon uppför sig så konstigt. Jag tror hennes ensamhet driver henne.
- Jag tyckte att det var mycket svårt, det var en balansakt, det kändes som om det fanns hundra sätt att göra varje scen, hon är så komplex. Det var roligt att arbeta med en så oerhört lyhörd skådespelare som Cate. Vi hade kunnat filma varje scen på 25 olika sätt och varje gång skiftade den en aning. Tur att regissören Richard Eyre visste precis vad han ville ha.
Hur hittar man då den där obehagliga personen så långt från en själv? Judi Dench har ett helt livs referensbibliotek uppe i huvudet, där hon undermedvetet samlar iakttagelser:
- Man får ha ett allhörande öra och ett allseende öga, säger hon och pekar på ett osynligt tredje öga i pannan. Man kan inte ha erfarit allt. Om jag tänker på lady Macbeth som jag spelat, så måste man ju faktiskt inte ha drivit någon till mord för att göra den rollen.
- Min man sa en gång: Du kan inte uttrycka mer rädsla än du själv förstår. Jag minns att jag argumenterade emot det. I dag vet jag att han hade rätt. I stället för att förstå måste man iaktta. Jag har lyckligtvis aldrig varit ensam, men jag har vänner som inte haft någon nära relation i hela sitt liv och är förtvivlade.
Judi Dench undviker att tala om psykologi och skådespeleri.
- Jag hatar när folk talar om skådespeleri. Det kan jag inte. Jag skulle inte kunna stå och hålla föreläsningar. Och framför allt, vi får inte göra oss märkvärdiga.
Judi Dench blev nedtagen redan som 17-årig när hon gjorde sin första stora roll som Ofelia i "Hamlet" på Old Vic. Kritikerna "slet henne i bitar " som hon säger: Hur vågade en nationell teater sätta en skolflicka i Ofelias roll?
- Det är en hård bransch, så man behöver humor för att överleva. För om man tar sig själv för allvarligt kan man bli anspråksfull och pretentiös, och det händer med skådespelare och skådespelerskor och jag hatar det. Jag lever inte som en diva, verkligen inte. Jag bor utanför London i ett gammal bondgård, med min dotter och mitt barnbarn och många djur: katter, hundar, getter, fiskar, hamstrar och ankor.
Scenen måste hon alltid tillbaka till. Det är där hon känner att hon har sina fötter. Där känner hon sig hemma.
- I en filmstudio känner jag mig inte avspänd, jag kan inte tillräckligt mycket. Jag håller på och lär mig, det gör jag. Men jag har noterat att riktigt bra filmskådespelare tittar på tagningarna efteråt. Det kan inte jag göra, för då blir jag alldeles för självkritisk och ser bara det som är dåligt och fel.