Effi Briest är en av dessa levande fantasifulla kvinnor som går under i konventionens strypgrepp, släkt med Anna Karenina och Emma Bovary. Hon är sjutton år när hennes föräldrar bestämmer att hon ska gifta sig med en baron, mer än dubbelt så gammal som hon.
– Hon är en drömmande, längtande person. Hon är fri och oberoende i sitt tänkande, säger Julia Jentsch när jag ringer upp henne i Hamburg.
– Tankarna som författaren Fontane uttalar genom henne, är moderna tankar. Hon säger: Jag vet inte alls om jag måste vara kvar i äktenskapet, hon talar om jämställdhet.
Baronen är en humorlös karriärist med anlag för svartsjuka – han skrämmer henne, lika mycket som hans dystra hus. Det som händer på bröllopsnatten skulle i dag kallas för våldtäkt och det erotiska blir för Effi något obehagligt till dess hon möter en charmig ung major ... Många år senare när kärlekshistorien är slut upptäcker hennes man några kärleksbrev. Nu måste han förskjuta henne, fast han egentligen inte vill, och skilja henne från deras barn. Även hennes föräldrar måste förskjuta henne.
Filmens förlaga, ”Effi Briest” Theodor Fontanes roman från slutet av 1800-talet är en av de stora tyska samhällsromanerna. Julia Jentsch berättar att de flesta skolbarn har konfronterats med den och antingen hatat eller älskat den.
Effi Briest dör 29 år gammal, hennes hälsa har alltid ansetts bräcklig, hennes krafter räcker inte till.
– Det är ju en undergång. Hon har en inre styrka som person, men den räcker inte för att förändra något.
Samhällsordningen är starkare än hon ...
– Ja ... men som regissören Hermine Huntgeburth säger: Fontane fick göra eftergifter för publiksmak och tidsanda: Kvinnorna var det svaga könet och gick under.
– Men den kvinna som var förebild till romanfiguren levde i själva verket länge, hon blev 98 år och fick barnbarn. Med den vetskapen uppstod väl regissörens önskan att inte låta Effi Briest gå under utan skynda vidare mot ett nytt liv..
Där Theodor Fontane arbetade med antydningar, ambivalens och mångtydighet är Hermine Huntgeburth tydlig och ibland övertydlig, en tysk tidning kallade hennes ”Effi Briest” för ”såpopera ”.
När Fassbinder gjorde film av Fontanes roman med Hanna Schygulla i huvudrollen, tog han sig också friheter, men av ett helt annat slag. Filmen fick en stark form som matchar Fontane: svartvit, stiliserad, genomkomponerad..
– Jag blev fascinerad av hur politisk den är, den handlar om samhället, individens ansvar, och det som hände i Tyskland senare, säger Julia Jentsch.
Julia Jentsch har blivit en del av den nya tyska filmvågen som började 1998 med ” Spring Lola! ”: I ”Undergången” har hon en liten roll; i anarkistkomedin ”De feta åren är förbi” har hon en kärlekshistoria med Daniel Brühl från ”Good bye Lenin!”; men framför allt, i ”Sophie Scholl – de sista dagarna” gjorde hon sin starkaste skådespelarinsats hittills.
– Med Effie Briest och Sophie Scholl som levt i andra tidsperioder söker man en biografi för personen, även om den ena är en romanperson och den andra faktiskt har levt.
Sophie Scholl var bara 21 år när hon avrättades med giljotin för att ha spridit flygblad mot kriget tillsammans med sin bror. Året var 1943 och Hitlers arme hade besegrats vid Stalingrad. Någon har jämfört Julia Jentsch med Dreyers ”Jeanne d’Arc” också ställd inför rätta. En närgången kamera och ett naket ansikte, där vi läser in upprördhet, sanningslidelse och ögonblick av ångest.
– Inför Sophie Scholl var faktiskt bästa förberedelsen att läsa manus. Det var ju till 90 procent baserat på vad hon verkligen sade enligt de förhörsprotokoll som hittades i de östtyska arkiv efter murens fall.
För Julia Jentsch är Sophie Scholl fortfarande en speciell roll, om inte annat för storleken.
– Jag är med i stort sett varje scen och det skapade naturligtvis en särskild intensitet. Det var extremt ibland, det fanns inte plats för någonting annat. Vi hade kort inspelningstid, 28 dagar, det är inte mycket för ett sådant historiskt ämne. Det finns ju egentligen ingen action, inga yttre händelser, det mesta sker ju i samtal och dialog.
Julia Jentsch säger att det stora arbetet handlade om att hela tiden besluta vad hon skulle berätta och hur. Vad är det som ska tränga ut av hennes inre ... Hur ser hennes styrka ut.
– Vid den tiden hade jag inte gjort så mycket film. Jag tänkte bara att för mig var det en jätteuppgift, och hålla mig kvar där och ... känslan. Jag gjorde allt jag kunde. Och för det krävdes en enorm koncentration. Jag ägnade mig bara åt detta. Hon drivs av sin övertygelse och idén att samvetet står över lagen.
– Men det handlade om adrenalin också. Precis när syskonen borde sluta placera ut flygblad i universitetsbyggnaden, så vänder hon om och bestämmer sig för att kasta ut resten i det stora trapphuset. Och de blir upptäckta.