Det är alltid nervöst att se Julia Roberts de första minuterna. Nu senast i ”Duplicity” där hon står och svajar lite på höga klackar på en ambassadfest, spärrar ut näsborrarna, tar några stolpande steg, frustar till. ”Glam and sexily pisssed off” som någon kritiker skriver. ”Med kurvigare former, en liten trötthet runt ögonen och rastlöshet i rösten är hon nu, vid fyrtioett, i sitt esse”, skriver en annan. Åldern måste ju nämnas.
”Ms Roberts [har nu] nästan helt lämnat sina valpiga Americas sweetheart-manér, utom när hon använder dem strategiskt, för att avväpna eller förvirra.” New York Times går rakt på kärnfrågan. Det är nämligen det alla är rädda för när hon dyker upp i någonting annat än en Gary Marshall-komedi mot Richard Gere: Att hon ska börja spela Julia Roberts i stället för rollen hon är kontrakterad för.
För mycket av det där jätteleendet som hon lyser upp rum med släcker ut dramat. För mycket skelande med de enorma bruna ögonen och fiktionen bryts. Men när hon sätter på sig solglasögon och drar ner mungiporna ser det å andra sidan bara ut som om hon ”leker vuxen”. Och när hon försöker driva med sig själv blir det bara kokett och odrägligt. Så hur ska hon hålla charmen i schack?
Charmoffensiven i hennes genombrottsfilm ”Pretty woman” från 1991 var så massiv att folk inte har hämtat sig än. När man ser om den nu kan man förstå varför den fullfjädrade tjugotreåringen förändrade Hollywood. Inte för att hon övertygar i rollen som prostituerad flicka på Sunset Boulevard, utan för att hon gör sin Vivian så absurt – och intagande – frejdigt att allt blir på låtsas. Allt hon rör vid blir romantisk komedi. Hon är öppen och sårbar och hundra procent manipulativ på en gång. Precis som sin genre.
I want the fairy tale, säger Vivian och får prinsen och miljonerna. Julia Roberts överöstes med jobberbjudanden och blev världens bäst betalda kvinnliga skådis någonsin, alldeles utan någon rik torsk.
Det är därför Jules i ”Min bäste väns bröllop” vägrar lyssna när hennes redaktör avråder henne från att jaga efter kärlek i en stulen brödbil. Hon vill inte ta in det faktum att medan hon jagar älsklingen så jagar älsklingen sin fästmö men att ingen jagar Jules.
Hon slänger argt ifrån sig mobilen och kör vidare. Hon är Julia Roberts, den romantiska komedins härskarinna. Naturligtvis ska hon få sin drömkille till slut. Det ska bara spelas upp några galna förvecklingar till först. Hon har en missklädsam glipa mellan jeans och tröja, hon har för lite balsam i lockarna. Hon kedjeröker. Hon går över otrevliga gränser för att stjäla någons brudgum dagarna före bröllopet.
Till slut, när hon har förlorat allt och sitter som en utstyrd panelhöna på bröllopsfesten räddas hon av redaktören. Han är förstås, ”i likhet med de flesta förödande attraktiva, ogifta ensamstående män i hans ålder”, homosexuell (är det en referens till Richard Gere?), men han har i alla fall flugit hit från New York enbart för att bjuda upp henne till dans. Jules resignerar, skrattar sitt världsberömda gapskratt och – ridå.
Loppet är kört för America’s Sweetheart. Hon går samma öde till mötes som många sexuellt utlevande skönheter med jaktinstinkt, humor och en fullkomlig oförmåga att förstå att det finns olika villkor för män och kvinnor i kärleken: Hon hamnar på ”överblivna kartan”. Det är ett ganska grymt slut för dem som identifierar sig med Jules och trott att en karaktär som hennes är förenlig med ”vanlig” lycka. Men härligt för dem som någonsin haft en lite för attraktiv väninna i närheten av sin man. Han väljer ju hustrutypen, inte den ”långbenta faran”.
Många producenter, regissörer, manusförfattare och naturligtvis Julia Roberts själv, har snappat upp att publiken som älskar henne också är rädd för henne. Det finns inte en framgångsrik komedi där hon inte blir uppläxad och nedpetad.
I ”Runaway bride” från 1999 trakasseras hon av en hel by för att hon flyr från sina bröllop och jublet när hon äntligen får en ring på fingret är närmast religiöst. Den långbenta faran är i hamn. Det blev gamle Richard Gere som fick ta hand om henne igen. Det är logiskt. Det var han som plockade upp henne från gatan i ”Pretty woman”. Han får ta ansvar för att hon slutar springa omkring med sitt ”överflöd av flörtig energi” och ställer till det.
”Min bäste väns bröllop” är intelligentare och roligare än ”Runaway bride”. Den leker med publikens konventionella förväntningar, men stöder dem inte. Den tycks säga att en kvinna som Jules/Julia ska strunta i konventionerna, acceptera sitt stolta outsiderskap, ”the exquisit tragedy, the Susan Hayward of it all”. Sanningen är smärtsam men nödvändig om man vill bli fri.
Det kan onekligen se ut som ett bättre budskap än att man ska söka lyckan på Sunset Strip. Eller vid altaret.
Samtidigt kortsluter Hogan och Bass själva den irrationella energi som har drivit Julia Roberts till toppen och som är den romantiska komedins essens. Romcoms har aldrig varit intresserade av sanningen, utan av drömmen. Inte bara drömmen om att bli gift, som många tror, utan om att få bryta mot kärleksspelets regler och ändå bli gift. Att få vara jobbigt attraktiv, högljudd, tävlingsinriktad och tydlig med sina begär och få mannen, huset och barnen i alla fall.
Julia vill ha kakan och äta den (ibland, när regin är slarvig, eller lite för långsam, lyser den ambitionen igenom på ett mindre ”härligt” sätt) och hon har inspirerat miljoner att försöka. Som alla stora romantiska komedistjärnor flyttar hon fram positionerna för hur en kvinna får uppföra sig och vad hon får begära.
Men det är inte bara i ”Min bäste väns bröllop” hon råkar illa ut. Julia Roberts unnas sällan någon exemplarisk lycka. Hon paras ihop med äldre män, män med envisa bögrykten, män med envisa skitstövelrykten som den tjugosex år äldre i Nick Nolte i ”I love trouble”, en odräglig kvinnokarl (men också den relation det slagit mest gnistor om).
Det finns ett undantag. Det lyckliga slutet på metafilmen ”Notting Hill”. Hon får ju faktiskt Hugh Grant. Han är ganska jämnårig och lika dyrkad av det motsatta könet. Men karismautslaget måste ändå ha talat väsentligt till Roberts fördel eftersom de valt att göra henne till en superstar och honom till en bokantikvarie. Man förstår varför bjässen Nolte passade henne bättre. Det känns hela tiden som om Roberts skulle kunna råka mosa Grant i handflatan.
Julia är en gigant därför att hon byggs på från alla håll. Inifrån, från publiken, från kritiken. Hon kan aldrig bara vara karaktären hon spelar. Allt som skrivs om henne påverkar hur hennes karaktärer tolkas. Alla hennes komedisuccéer efter ”Pretty woman” har haft ett inslag av metafilm eller på något sätt refererat till ”Julia as such”.
Den enda realistiska, till och med verklighetsbaserade karaktär hon har gjort rättvisa åt – och fått en Oscar för – är Erin Brockovich, kvinnan som utan utbildning eller erfarenhet lyckades klämma åt en elbolagsjätte på 333 miljoner dollar i skadestånd till ett helt samhälle. Men en människa behöver ju inte vara realistisk bara för att hon finns. I ”Erin Brockovich” smälter Julias frustande otålighet, bitchighet, sårbarhet och manipulativa charm samman med Erins så att man kommer i väg från filmen med en livsfarlig känsla av att allt som behövs för att förändra världen är en rejäl dos romantisk stjärnenergi.
Arton år, ett tjugotal filmer och åtminstone sex succéer efter ”Pretty woman” har Roberts lagt sordin på gapskrattet, men kanske också äntligen gett upp ambitionen att spela karaktärer som inte är ”larger than life”. Hon kan helt enkelt inte gömma sig.