Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Film & TV

Juliette Binoche trivs bäst i blåzonen

Juliette Binoche ratar en kassaskåpssäker karriär som chokladsöt förförerska för mer utmanande filmroller. Om två veckor är det premiär för kontroversiella ”Elle” som handlar om studentprostitution.

Som ung dramastudent hade Juliette Binoche en lesbisk väninna som sålde sex till en äldre man för att finansiera sina studier.

– Det gjorde mig mycket obekväm. Jag ville inte döma henne, men har alltid undrat varför hon gjorde det, säger Juliette Binoche med en aningen besvärad min.

Snart tre decennier senare har den franska filmstjärnan återigen konfronterats med sociala fenomenet. Ett fenomen som tycks ha vuxit med internet, och som då och då uppmärksammas i de franska medierna. I Malgoska Szumowskas ”Elle” spelar Binoche en stjärnreporter på magasinet Elle som skriver ett reportage om unga kvinnor som säljer sex för att klara sina universitetsstudier. Under de intima intervjuerna börjar Binoches stadgade familjekvinna reflektera över och ifrågasätta sin syn på sex, pengar, kärlek och familj.

– Jag tycker att ”Elle” är en intressant reflektion över gamla arketyper som mamman och horan. Det är inte den gamla schablonbilden av en socialt utslagen gatflicka som väntar på att bli upplockad av en torsk, utan mycket mer en gråzon där många hävdar att de till och med gillar sitt extraknäck. Men det är fortfarande prostitution per definition och jag ser det som en del av ett missbruk där man stänger av och inte vill känna. Och det kan gå fruktansvärt fel om de träffar fel person, säger Juliette Binoche när vi möts på ett kafé vid Potsdamer Platz under Berlins filmfestival.

Precis som Steve McQueens plågsamma sexmissbrukardrama ”Shame” skildrar ”Elle” modern alienation med hjälp av mycket explicita sexscener. Inför manusarbetet anlitades dokumentärfilmaren Hélène de Crézy för att intervjua unga flickor. Hon blev så fascinerad av deras berättelser att hon gjorde dokumentären ”Escort” av bara farten. Regissören Malgoska Szumowska säger sig vara chockad över vissa av kvinnornas svar, men serverar varken några moralkakor eller kommer med enkla sanningar. Något som passar Juliette Binoche som handen i handsken.

– Jag gillar inte film med budskap, det är för tråkigt, för uppenbart, för stereotypt, för pushigt. Jag vill att alla ska bilda sin egen uppfattning genom att gå in i rollfigurernas känslovärld, säger Juliette Binoche.

– ”Elle” är en spegel av den extremt förvirrade tid som vi lever i. Allt är en enda uppochnedvänd röra där unga flickor befinner sig i en värld där lyx, sex och pengar flyter ihop. Att ha ett vanligt knegarjobb blir mer förnedrande än att sälja sex. I slutändan vet ingen längre vad man känner. Sex – vart tar det oss? När blir vi tillfredsställda? Jag tror att vi behöver prata om det, säger Binoche omedveten om att travesterar en prisbelönt svenska twittertråd #prataomdet.

Juliette Binoche gillar att prata. Under en knapp timme lägger hon gärna ut texten om allt möjligt. En öppen, varm, intelligent, karismatisk, självsäker filmstjärna som ofta brister ut i gapskratt – medveten om att hon bär på en stämpel som aningen svårmodig och pretentiös.

– Om man verkligen ser mina filmer så upptäcker man att man kan skratta åt dem – till och med ”Elle”. Och jag har jobbat med Steve Carell, skrattar hon självironiskt och syftar på den fyra år gamla, svårt översockrade komedin ”Dan in real life”.

Men det är inte komiken som gör att hon fortfarande är lika besatt av sitt jobb som när hon fick sin första filmroll som 21-åring i Jean-Luc Godards ”Hail Mary”, en kontroversiell nytolkning av jungfrufödseln. Trots att hennes chef i snabbkassan försökte stoppa henne.

– Hon sa att jag skulle ångra mig, att det var idioti att säga upp sig från kassan för att arbeta med ”den där Godard”. Jag förklarade att teater är min passion. Redan då insåg jag att en skådespelare måste tro på sig själv först – annars så kommer ingen annan att göra det, ler Juliette Binoche som vunnit både Oscar (”Den engelske patienten”) och prisats som bästa skådespelare på filmfestivalen i Cannes (”Möte i Toscana”).

Juliette Binoche föddes på teatern. Hennes mamma var skådespelare och dramalärare, pappa var teaterdirektör. Vid 14 års ålder var hennes öde beseglat när hon fick sin första stora uppenbarelse när hon såg en Peter Brook-pjäs hemma i Paris.

I dag är ”La Binoche” en av sin generations mest älskade franska aktörer. Hon är det folkkära alternativet till den tio år äldre och mer demoniska och osäkrade Isabelle Huppert som aldrig riktigt lyckats charma den breda Hollywoodpubliken. Ändå finns det likheter dem emellan. De är båda beredda att gå över lik för sina rollfigurer, de är oftast bättre än sina filmer och de är båda klassiska blandmissbrukare som vägrar fastna i rollfack.

Binoche slog igenom i Philip Kaufmans ”Varats olidliga lätthet” och blev ett världsnamn efter filmer som Oscarssuccén ”Den engelske patienten” och Lasse Hallströms livsfarligt sockrade feelgood-drama ”Chocolat”. Det är uppenbart att den mörka chokladbönan Binoche skulle kunna välja ett bekvämt liv som charmig fransk förförerska på båda sidor av Atlanten, men Binoche trivs bättre på den smala vägen. Hon tackade bland annat nej till både ”Mission impossible” och ”Schindlers list”, samt nobbade ”Jurassic park” för att få spela i Kieslowskis ”Den blå filmen”. Och precis som Isabelle Huppert arbetar Binoche obekymrat över hela världen med arthouse-regissörer och auteurer som Hou Hsiao-hsien, Michael Haneke, Leos Carax, Abbas Kierostami, David Cronenberg och Olivier Assayas.

– Jag har ett starkt behov av att vara i kontakt med andra människor, jag är nyfiken av vad som händer på andra sidan jordklotet. Hou Hsiao-hsien bor i Taiwan, men ligger väldigt nära mitt hjärta. För mig är distansen inte geografisk. Jag känner mig ofta mer främmande inför många filmer som görs i Frankrike, säger Binoche och ler.

Hon är fortfarande besatt av sitt jobb – även om hon påstår att hon har fått lite mer distans och balans i sitt liv. I början av karriären var filmerna viktigare än livet, viktigare än allt. Varje gång kameran stängdes av fick hon feber och drabbades av brutal separationsångest. Ett återkommande sjukdomstillstånd som ändrade sig först efter inspelningen av den romantiska ”De älskande vid Pont-Neuf” där hon spelar en chic överklassflicka som tas om hand av en uteliggare, i regi av dåvarande pojkvännen Leos Carax.

– Jag höll på att drunkna, förlora mig själv, när vi spelade in filmen. Den fick mig att ändra hela min inställning till skådespeleri. Plötsligt tvingades jag inse att kärlek faktiskt är viktigare än något annat, berättar tvåbarnsmamman Juliette ­Binoche.

Hon är fortfarande allra mest stolt över rollen i Kieslowskis mystiska sorgedrama ”Den blå filmen”. Samtidigt blev hon helt ”omskakad” av sin senaste inspelning, den romantiska ”A monkey on my shoulder”, efter Mario Laines bok. I filmen spelar hon ena halvan av ett kirurgpar i södra Frankrike som drabbas av en oväntad händelse.

– Det var länge sedan jag var med om en sådan omtumlande upplevelse. Jag hade mycket svårt att skaka av både rollen och filmen - till min förvåning. Jag fastnade på något sätt utan att riktigt veta hur det gick till, men det hände, säger hon allvarligt och tittar lite drömmande ut i tomma intet.

Trots att hon har gjort filmroller i snart 30 år händer det fortfarande att hon kör fast. Sedan många år tillbaka tar hon hjälp av ett slags mental personlig tränare, en skådespelarcoach från New York, som rekommenderades av Michael Haneke.

– Som skådespelare känner jag mig mycket ensam och behöver guidning, annars är det svårt att se sig själv. Hon är ett geni. Man skulle kunna likna våra sessioner vid terapi, vilket är något som jag absolut inte vill hålla på med medan jag filmar. Hon har en intuitiv förmåga att plocka upp aspekter i rollfiguren som rör vid ett lager inom mig själv. Jag blir mer tillgänglig och kan ge mer av mig själv om jag vet vem jag är, säger Juliette Binoche.

– Som skådespelare handlar det hela tiden om att konfrontera känslan, annars går det inte att ”spela pianot”. I början av min karriär åkte jag alltid upp och ner som en jojo upp i känslorna, men numera kan jag stanna mer i mitten. Jag måste inte hela tiden identifiera mig med alla mina rollfigurers känslor, berättar hon och ser lite lättad ut.

Med åren ser hon sig allt mer som en kombination mellan att vara skådespelare och medproducent.

– Jag brukar trampa upp min en egen stig på inspelningarna. Även regissörer behöver ju support. Min erfarenhet är att ju bättre regissör, desto friare och öppnare är de för en skådespelare. Verket är redan signerat så de blir inte så desperata över att kontrollera alla detaljer. När jag arbetar med namn som Kierostami, Ferrara, Cronenberg, känns det nästan som om jag regisserar mig själv. Fast jag är öppen för idéer. Men jag älskar flexibiliteten, säger Juliette Binoche som också fuskar som konstnär och dansare.

– Oavsett uttryck så handlar det om att dela med sig av en passion. Det handlar om att ta vara på den här rörelsen, en gnista som tänds inom oss som gör att man vill ge sin själ ... och kroppen med för den delen, ler hon.

I ”Elle” finns en onaniscen där kameran vilar länge på Juliette Binoches ansikte. I en annan scen dricker hon så mycket vodka att spagettin sprutar ur munnen när hon fyllefnissar. En recensent skrev att Binoche måste ha druckit vodka på riktigt.

– Haha, fantastiskt! Tror ni verkligen att jag onanerar framför kameran på riktigt också? säger Binoche och brister ut i ett gapflabb:

– Ni fattar inte hur bra skådespelare jag är!

Juliette Binoche

Född 1964 i Paris. Skådespelare, dansare, konstnär. Belönades med en Oscar för birollen i ”Den engelske patienten”. Är den första kvinnan som utsetts till bästa skådespelare på samtliga Europas tre största filmfestivaler: Cannes, Venedig och Berlin. Sägs vara Frankrikes mest välbetalda kvinnliga skådespelare. Spelar i David Cronenbergs kommande film ”Cosmopolis”.

Filmografi i urval

”Varats olidliga lätthet” (1988), Philip Kaufman.

”De älskande på Pont-Neuf” (1991), Leos Carax.

”Wuthering heights”(1992), Peter Kosminsky.

”Frihet – den blå filmen” (1993), Krzysztof Kieslowski.

”Den engelske patienten” (1996), Anthony Minghella.

”Chocolat” (2000), Lasse Hallström.

”Dolt hot” (2006), Michael Haneke.

”Breaking and entering” (2006), Anthony Minghella.

”Möte i Toscana” (2010) , Abbas Kierostami.