Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Film

Julkalendern ska bli en smakrik historielektion

Erik Haag och Lotta Lundgren tar sig nu an barnens historia. I nästa års julkalender i SVT reser de tillsammans med barn tusen år i tiden, från 1015 till 2015. DN:s Georg Cederskog har följt den pågående inspelningen.

Vi befinner oss på Skansens västra sida, i Konsumbutiken. En mjölk- och brödaffär som de såg ut för sisådär åttiofem år sedan med tidstypiskt helmodernistisk inredning efter KF:s originalritningar. Här såldes förr mejerivaror och limpa, men också bullar, öl, sodavatten jämte godis i stilsäkra pappaskar.

Butiken får uppenbarligen Erik Haag och Lotta Lundgren att framstå som utklädda Skansenguider i 1940-talsplagg. De turistande japanerna som promenerar förbi denna duggiga oktoberförmiddag verkar bortse från både filmkamerorna, mikrofonbommarna och skylten med ”Filminspelning pågår”.

– Frågar de oss något så är det möjligen var björnarna finns, noterar Erik Haag.

För produktionsbolaget Thelma/Louise är hela Skansen som en redan rest kuliss för den ännu inte namngivna julkalendern. Innan alla 24 avsnitten à 13 minuter är färdiginspelade måste filmteamet ändå ut och resa i landet för att fånga sådant som 1960-talslika fjällmiljöer och nödboenden från 1920-talet. Men också naturens och vädrets skiften. Tv-serien utspelar sig under ett helt år, från vår, sommar, höst till vinter.

De inblandade medger utan omsvep att uppdraget är något extra. Regissören Karin af Klintberg (”Värs­ta språket”, ”Landet brunsås”, ”Historieätarna”) känner sig direkt hedrad.

– Det här är det mest ärofulla uppdrag jag fått och viktigt, säger hon. Men också en stor utmaning. Att få lära barn vettiga saker på en fin sändningstid gör att jag känner både ansvar och ödmjukhet inför uppgiften.

Haag, af Klintberg och Lotta Lundgren ska tillsammans med en hel kull barn i olika storlekar göra både kul jullovsunderhållning och samtidigt berätta om en närmast vit fläck i den svenska historien – barnens historia: Hur var det att vara barn i Sverige år 1215 eller 1815? Vad åt man? Hur klädde man sig? Hur lekte man? Var de vuxna snälla? Och hur påverkades de yngsta av allt som deras föräldrar kämpade med, boende, försörjning, matbrist och rädslan för svält och krig?

Varje avsnitt bygger på researchunderlag från historiker och annan expertis. Trions arbetsmetod är dock i hög grad präglad av improvisation och infall. Tydlig regi funkar sällan för barn har af Klintberg lärt sig och också Lundberg och Haag styrs med lösa tömmar.

– Vi gör ingen ren dramaserie, utan snarare en hybrid mellan fakta-, reality- och lite dramaserie, infotainment. Vilket ju är rätt modigt av SVT, poängterar regissören.

Julkalendern må ledas av den multimediala duon Lotta Lundgren och Erik Haag, det är dock deras många unga sidekickar i serien och deras tankar som ska stå i fokus. Olika barn är med i olika avsnitt, de är inte några direkta huvudpersoner.

I dag är det Arvid Sands, 12, från Sollentuna och Sabina Seble Walldins, 8, tur att ta plats framför filmkamerorna. De har klappat kaniner, lekt med plockepinn, men framför allt hjälpt sina föräldrar för dagen – Lundgren och Haag – med sådant som att konservera ägg. Arvid har dessutom fått ett par byxor uppsydda i tyg från pappa Eriks avlagda, ”väldigt ofräscht”, påpekar han.

– Den största skillnaden mot nu är nog att barn på 1940-talet gjorde så många sysslor hemma och de jätteannorlunda kläderna. Skorna är dessutom väldigt hårda, säger han.

– 1940-talet verkar dessutom inte ha varit alls lika feministiskt som Sverige är i dag. Killarna ansågs vara bättre än tjejerna då. Så var det också när vi spelade in avsnittet om 1920-talet och åt kokt kålhuvud och brännässlor – vi fick den mat som blev över när Erik och Lotta lagt upp till sig.

Sabina tycker att människor verkar ha varit mer rädda om sina saker förr och lagat mer.

– Nu för tiden slänger man bara allt och köper nya saker och slösar pengar på kläder.

Hur tror ni barnen på 1940-talet hade upplevt vår tid?

– Att det hade varit skönt att slippa arbeta så mycket och ha råd med mer, svarar hon. Arvid understryker att maten är ”extremt mycket godare nu”, men att mycket samtidigt är stressigare i dag.

– Fast på 40-talet hade kriget brutit ut och det var också väldigt stressande, men då sov man ofta allihop i samma säng och det var ju rätt mysigt. Nu har nästan alla eget rum.

De är dags att spela in ännu en middagsscen. Tareq Taylor, tv-kocken som ska laga tidskorrekt mat i alla avsnitt, bjuder på kaningryta med brun sås och oskalad potatis. Barnen hugger in. Men när de får reda på att det är ett litet näpet pälsdjur på porslinstallrikarna, just en sådan som Skrubby som de klappade på bakgården i förmiddags, blir stämning tryckt.

– Är det här Skrubby? frågar Sabina med darr på stämman. Deras tv-föräldrar undviker att svara. Arvid konstaterar att deras kompis har mördats.

– Man vill liksom hålla om köttet nu, säger Sabina och lägger händerna om sin lilla lårbit.

Erik Haag förklarar att på 1940-talet var det ibland hungern som styrde vad man åt. I sådana lägen kunde också Skrubby och hans kamrater bli kvällsmat.

2015 års julkalender bygger precis som upphovstrions ”Historie­ätarna” på ett intresse för vårt förflutna. När redaktionen började läsa idéhistoriska och historiska luntor inför den inspelningen insåg de snart att de funnit en källåder. Högläsning utbröt. Redaktörer blev ”helt bergtagna, håret reste sig på armarna”, förklarar Lotta Lundgren med en entusiasm som skulle kunna driva tårar ur en läroverksadjunkt. Hon misstänker att dagens febriga historieintresse delvis är en effekt av alltför tråkig historie­undervisning i skolorna.

– Det har resulterat i en stor bildningslucka. Och i dag när ingen behöver kunna något utantill så känns det jäkligt sexigt att kunna ha lite klassisk bildning i ryggen, där kommer historieämnet in.

Karin af Klintberg tror att det också handlar om en längtan efter att bättre begripa sig själv.

– Det är ju genom att titta på människorna i vår historia som man förstår sig själv, säger hon. Erik Haag i sin tur tippar att populära tv-serier som ”Rome”, ”Game of thrones” och ”The Tudors” jämte Hilary Mantels rosade ”Wolf Hall”-trilogi dessutom eldat på intresset.

– Man tycker ju att det är roligt när det händer något annorlunda, som det gör i historien. Det är ju kul när någon blir halshuggen till exempel, påpekar han. Och folk var ju inte så hämmade på den tiden. Kände man för att ligga med någon så gjorde man det, även om det satt någon bredvid och var dålig i magen.

Liksom i ”Historieätarna” ska sakkunniga historiker fungera som pålästa bollplank i vissa avsnitt. Dessutom ska en grupp Antagonister, gestaltade av skådespelare som Shima Niavarani, gästspela som bärare av tidens ideal och stränga uppfostringsidéer.

Kritikerna applåderar i regel det ni tre gör ihop, vad är det i ert tilltal som skiljer er från andra tv-makare?

– Det där handlar väl om att vi lyckats få göra program om sådant som vi själva tycker är intressant och spännande att utforska, svarar Lotta Lundgren. Haag menar att framgångarna har sin huvudförklaring i pedagogiken. Att lära tv-tittare något nytt är tacksamt.

– Jag tror att jag och Lotta skulle kunna vara jättebra guider, leda sommarturister på vandringar i Camilla Läckbergs hemstad Fjällbacka eller så, funderar han.

Att underhålla genom folkbildning är ändå ingen stor nisch i dagens tv-utbud. Den som tittat i en tablå från 1974 påminns om det.

– Jag tänker ofta på det där när jag ser på tv, ”varför gör dem det här programmet?”. Ibland känner man att det är svårt att svara på det – eller så blir man äcklad av svaret. Det pedagogiska uppdraget som vi gett oss själva – att ens program ska kunna berätta något så att alla fattar det – gör mig peppad. Det är något jag tror på och som ger en hjälp och fart, säger Erik Haag.

Att vilja lära ut något om svunna tider verkar också funka otippat bra som tv för de yngsta. De har träffat åtskilliga tioåringar som följt ”Historieätarna” slaviskt trots att den serien inte lyfte fram barnens perspektiv. Här finns rent av ett demokratiskt uppdrag för deras julkalender, säger Haag, om än med ett mer Bolibompigt än Frans G Bengtssonskt tilltal.

De hoppas att 2015 års julkalender ska förändra både barnens och de vuxnas syn på den svenska historien. Till exempel den utsatthet barn varit drabbade av genom århundradena med stöd från ovetenskapligt hopkomna, men auktoritära, uppfostringsteorier.

Julkalendrar som ”Trolltider” (1979) satte outplånliga minnen i regissören Karin af Klintberg. Hon kommer ihåg sin barndoms kalendrar som tv-program med ”en särskild dignitet och upphöjdhet”.

– Man minns dem för man såg dem ihop med sina föräldrar och talade om dem på ett annat sätt än andra program. Så den julkalender vi gör nu kommer ju att finnas i medvetandet hos många tittare i kanske åttio år, säger hon.

– Det finns inte en unge som inte kommer närmare vår historia efter att ha sett nästa års julkalender.

Fakta. Årets julkalender

Årets julkalender ”Piratskattens hemlighet” i SVT är något helt annat än nästa års faktaspäckade matlektion – en klassisk skattjaktshistoria med ledtrådar och magiska kartor, spänning och nerv, godhet och ondska. Den spelades in i Kroatien i våras. Syskonen Minna och Sam åker med sin mamma till Orkidé­kusten i Kroatien för att fira jul. Men den idylliska kusten är hotad och det enda som kan rädda den är om Minna och Sam kan hitta den legendariska piraten Aqulias försvunna skatt.

Ida Kjellin och Sofie Forsman har skrivit manus till ”Piratskattens hemlighet” i samarbete med Tomas Tivermark och Johan Kindbom.

Redan i höst är det sändningsstart för den andra säsongen av ”Historieätarna”, första avsnittet den 17 november i SVT.

Rättelse 2014-10-08 12:41
Bildtexterna i bildspelet ovan har rättats. I en tidigare version fick tyvärr Lotta Lundgren fel efternamn.