Elegant men opersonligt. Inte ens Tilda Swinton lyckas ge liv åt ett såsigt italienskt matdrama, skriver Kerstin Gezelius.
”Kärlek på italienska” låter som någonting bullrigt och sinnligt där vilda italienskor suger i sig såsig spagetti med hissad kjol. Så det kommer som en svalkande överraskning att det här handlar om milanesisk mat och milanesisk kärlek. De första tjugo minuterna är massivt atmosfäriska och fångar exakt den gravlika stämningen kring ett matbord i ett industrimagnatpalazzo i norra Italien.
Den asketiska estetiken är inte skönhet i någon uppenbar bemärkelse men lika oavvislig och tung som guldtackor i ett dunkelt bankvalv. Medlemmarna av textilindustrifamiljen Recchi skämtar och berättar om sin dag för varandra men de vet att patriarken iakttar varje gest, jämför barnbarnen och ser ut sin arvtagare.
Middagens värdinna, en ingift ryska, rör för säkerhets skull inte en min. Hon talar prickfri italienska och har till och med lagt av sig sitt eget ryska förnamn för att inte orsaka ett alltför stort avbräck i familjetraditionen. Eftersom hon spelas av Tilda Swinton, som är närmare två meter lång och rödblond och ser ut som en framtidsvision, har hon inga goda förutsättningar för att bli en fluga på väggen, men hon gör sitt bästa. Ofta flyr hon upp på sitt rum eller tar ut små andningspauser genom att svara fördröjt på frågor eller stanna upp ett ögonblick mitt i rummet som en vilsen svan.
Till dess att en skäggig, ung man med kärleksfulla ögon och ett nästan zenbuddistiskt lugn knackar på glasportarna med en present till familjens son. Det är en spännande scen, superbt filmad och full av möjligheter. Vem är den mystiske främlingen? Tänker han förgifta familjen? Är han en förlorad son? Är han muslimsk terrorist? Suzanne Ostens ”Skyddsängel” och Pier Paolo Pasolinis ”Teorema” fladdrar förbi.
Tyvärr är han bara en kock och presenten en tårta. Han är förstås också kärleken som originaltiteln syftar på. På så sätt förtjänar filmen sin förlöjligande svenska titelöversättning. Hela den här magnifika uppbyggnaden av en historia om en industrifamiljs inträde i den globala världen resulterar bara i sex på liguriska kullar och mat som upprör sinnena så till den grad att den orsakar död och sammanbrott (utan att de eleganta bildkompositionerna rubbas ett ögonblick).
Den verkliga kvinnan träder fram, eller i alla fall får vi se Swintons hudbristningar och behå-märken och det får väl stå för en verklig kvinna. Några egentliga personligheter ser man inte skymten av.
Den här filmen hade gjort sig bättre, till och med bra, som en dramaserie för tv med långsam rollutveckling och långdragna attraktioner som skulle kunna nära en hel säsong. Inklämd på ett långfilmsformat känns den (melo)dramatiska utvecklingen bara forcerad och lite löjlig.
Det är svårt att göra äldre kvinna–yngre man-berättelser utan att hamna där. Kanske trodde man att Tilda Swinton skulle garantera värdighet. Men tyvärr. Det kan bara riktiga rollfigurer och ett trovärdigt drama göra.