Hon kom som en modellvacker ung kvinna med konstnärsutbildning i bagaget. Hon skulle komma att ägna sig åt science fiction, polisaction, FBI-infiltration i knarkande surfgäng, mordhistorier och haveriet på en atomdriven sovjetisk u-båt. Efter varje film har Kathryn Bigelow fått frågan om varför hon som kvinna söker sig till sådana ämnen.
Och när det talades om vampyrfilmens återkomst i Sverige apropå Tomas Alfredsons "Låt den rätte komma in" dök också ett gammalt citat upp i vampyrkonversationerna: "De kan bara döda dig en gång, men de kan skrämma dig för alltid."
För de mer minnesgoda har genren alltid tillhört de odöda.
Citatet hänförs till en film signerad just Kathryn Bigelow. Just den här gjorde hon för över tjugo år sen och den hette "Natten har sitt pris" ("Near dark", 1987). Det skulle inte förvåna om både författaren John Ajvide Lindqvist och Tomas Alfredson är bekanta med den.
Kathryn Bigelow fusionerade vampyrtemat med västernmytologin, borta var vitlök, korsviftning och vigvatten, ordet vampyr används inte - och filmen spelar än i dag rollen som visuell inspiration och klassiker för de flesta som ger sig i lag med de blodtörstiga.
Ungefär samtidigt gjorde också Bigelows landsman Joel Schumacher en vampyrfilm, "The lost boys". Den blev en publikframgång. "Natten har sitt pris" blev det jämförelsevis inte.
I gengäld är det "Natten har sitt pris" som tagit en plats i Museum of Modern Arts utvalda samlingar.
Det är typiskt för Kathryn Bigelows hela filmskapande: aldrig gigantiska publikframgångar, ofta bemötta av en kluven kritik och publik, ändå alltid kvardröjande minnesvärt, risktagande och förnyande.
Hon är mästare på att destabilisera publiken genom att överskrida genregränser, utmana allehanda genusförväntningar och med sina bilder bjuda in åskådaren till att psykologiskt, ofta nästan fysiskt förstå filmernas karaktärer. Så kvinna hon är, säger hon när vi träffas i Venedig, dras hon till "berättelser med hög effekt, mycket adrenalin, och möjligheter till ett stort melodrama. Men jag har aldrig någonsin tänkt på dem som 'action'".
Hon har kort sagt aldrig lytt rådet om var sak på sin plats: auteurskridskorna i isskåpet och säkerhetslinorna i Hollywoodschablonerna.
Nu är det dags igen.
I höstas deltog hon i Venedigs filmfestival med "The hurt locker" - just nu också aktuell på Göteborgs filmfestival. Till dragningskraften i projektet hörde den här gången också själva ämnets relevans och dess krav på realism och autenticitet. "The hurt locker" skildrar en grupp amerikanska bombdesarmerare i Bagdad. Manuset är skrivet av Mark Boal som skrivit en rad uppmärksammade och avslöjande reportage från Irak, som själv varit "inbäddad" journalist i en sådan grupp och även skrev manus till Paul Haggis "In the valley of Elah".
Men den första frågan de får handlar om den osäkerhet som filmen redan skapat hos en del av publiken:
Är den för eller emot kriget?
- Vi öppnar filmen med ett citat om kriget som drog, svarar Kathryn Bigelow på sitt lågmälda och klara vis.
Man känner sig fullt övertygad om att hon var den enda som behöll svalkan under den krävande inspelningen under intensiv hetta och obönhörligt bländande sol. Hon besitter ett slags Deneuveliknande coolness, som om allt hennes eget adrenalin verkligen kanaliserats in i filmen för att den ska få verkan.
- Det är hämtat ur New York Times-journalisten Chris Hedges bok "War is a force that gives us meaning" ("Kriget är en kraft som skänker oss mening") där han beskriver stridens speciella psykologi, fortsätter hon. Den är ryggraden i filmen såsom den speglas hos den centrala gestalten William James; han attraheras av att gå i strid, attraheras av den särskilda rush som uppstår när man kanske tio tolv gånger om dagen ställs inför sekundsnabba beslut som avgör liv eller död.
- Det förändrar ditt liv, det förändrar din psykologi. James är ett slags hjälte men vi dekonstruerar samtidigt hjälten. Han har tveklöst både stympats av erfarenheten, och är å den andra sidan också extraordinär i vad han gör. Vad jag vill tro att filmen uttrycker är att denna speciella individ måste betala ett enormt högt pris för att kunna göra det han gör. En stor del av honom är fullständigt avstängd, han blir till och med oförmögen att hitta frukostflingor i snabbköpet. Han betalar ett gigantiskt pris för sin förmåga att göra något som mycket få människor behöver uträtta, strängt taget världens farligaste jobb.
Svarar gör också Mark Boal:
- Den som tycker "The hurt locker" talar för kriget måste sakna några hjärnceller. För mig visar den med alla till buds stående medel krigets meningslöshet. Det förskräckande i kriget och en amerikansk hjältes oförmåga att göra något som räddar en enda människas liv. Samtidigt tror jag att publiken och i viss mån även kritikerna förväntar sig att "antikrigsfilmer" måste vara fyllda av polemiska tal, att någon så att säga står upp och ropar jag hatar detta krig, jag hatar presidenten…! Själv avskyr jag den sortens tal och den sortens filmer. Vi försökte säga vad vi ville genom att demonstrera genom action, soldaternas arbete, vad de går igenom utan polemik. Själv går jag inte på bio för att få en lektion med hemläxa. Anledningen till att några Irak-filmer inte gått så bra är den sortens polemik som publiken ser komma på kilometers avstånd. En del uttalanden om krigspolitik är helt enkelt för sofistikerade att lägga i munnen på en rollkaraktär för att bli meningsfulla. Jag skriver hellre en artikel för att behandla krigets strukturella orsaker och varför det är meningslöst. Vi vill illustrera det dramatiskt.
Både Kathryn Bigelow och Mark Boal talar intensivt om den radikala förändringen mellan Vietnamkriget och Irak-kriget - och samtidigt om deras spegling i filmen.
Vietnam förvandlade oskyldiga unga pojkar till brottslingar. Den kritiken går inte att tillämpa på Irak. Vietnamkriget fördes av inkallade soldater. I Irak finns en armé av frivilliga som valt kriget, och de facto blir besvikna om de inte får delta i några strider. Varför gör de detta?
Självklart: de är patriotiska, det är ett jobb och allt men det finns denna intressanta psykologiska dynamik. Mark Boal:
- De väljer det för att det på någon nivå är lockande och spännande, och innan vi som samhälle kommer till en punkt där vi kan erkänna att det finns en del i kriget som människor fascineras av och tycker är roligt kommer vi att sluta ögonen för kriget som sådant. Jag menar se på Bushs lycka när han annonserade att "nu går vi in!". Vi måste erkänna det, vara ärliga om det, annars kan ingenting förändras.
- Det är filmmediets skönhet, säger Kathryn Bigelow, det unika och enastående att det kan transportera dig dit du annars inte kan komma. Få dig att förstå känslomässigt, psykologiskt, erfarenhetsmässigt ja med inälvorna vad det betyder att leva det livet, dag ut, dag in.
Så sitter vi också där på typiskt destabiliserat Bigelow-vis i hettan med bombgruppen, i deras tunga skyddsvästar och deltar i de livsavgörande sekunderna då vad som helst kan hända. Precis som i de flesta av hennes tidigare filmer spelas de av okända skådespelare.
Som hon själv säger:
- Det drar undan mattan för publiken. Det är ju ingen mening med att ha Tom Cruise på rollistan, då vet man ju från första bild att ingen bomb kommer att brisera under honom.
Den största belöning Kathryn Bigelows "The hurt locker" reste hem med från Venedig blev för övrigt ett sponsrande kosmetikaföretags stora "stilpris".
Det är på sätt och vis också typiskt, men jag tror uppriktigt sagt inte att hon bryr sig.