En psykologisk thriller, en historisk dokumentär, en biografi eller kanske ett relationsdrama? Filmen "The last king of Scotland", sexfaldigt nominerad till brittiska Independent film awards, är i all sin komplexitet svår att etikettera.
Men Kevin Macdonald gör ett försök:
- Som en Shakespearetragedi. Om en man som är ett offer för sin egen karaktärs brister, säger han.
Den beskrivs vanligen som en film om Idi Amin, men det var egentligen inte historien om en av världens värsta massmördare som Kevin Macdonald lockades att berätta.
Han ville penetrera människans psykologi när det gäller att förtrollas av makt, och hennes förmåga att vända bort blicken från det obekväma. Filmen handlar lika mycket om den nyutexaminerade skotske läkaren Nicholas Garrigan (James McAvoy) som söker äventyret i Afrika och av en slump blir Amins (Forest Whitaker) personlige doktor och närmaste rådgivare. Om hur han i sin naivitet berusas av den charmfulle diktatorn och väljer att blunda för den tyranni som han snart inser pågår bakom hans rygg.
- Det är något i relationen mellan de båda som funnits i alla tider, på alla platser. I Hitlers Tyskland, i ett amerikanskt företag med en karismatisk ledare som börjar fiffla och får sina anställda med sig, eller i ett förhållande som fungerar dåligt men där man fortsätter att leva tillsammans för att man inte vill peta i det obehagliga, säger Kevin Macdonald.
För några år sedan vann han en Oscar för sin dokumentär "En dag i september", om terrorattentatet mot den israeliska truppen vid OS i München 1972. Nu fortsätter han att tränga in i våldets psykologi, i en långfilmsdebut som kunde ha varit enklare. De anhöriga till Idi Amins offer lever med terrorn i färskt minne, samtidigt som den på ytan charmige diktatorn fortfarande väcker många ugandiers beundran. Macdonald trotsade dessutom alla råd och valde att bli den första i världshistorien att spela in en långfilm i Uganda.
- Allt blev dyrare och svårare, men det är det bästa jag gjort. Den unika miljön, den underbara arkitekturen, är en främmande värld, som man aldrig sett Afrika förr. Dessutom fick vi möjlighet att träffa Idi Amins offer, hans gamla ministrar, hans familj. Forest Whitaker var väldigt noga med att inte göra en kliché av Amin, och alla dessa möten bidrog till att det inte blev så.
Filmen har hittills bara släppts i USA och där har just Forest Whitakers porträtt av Amin fått reservationslösa hyllningar. Han anses som en möjlig Oscarskandidat för bästa manliga huvudroll, även om det var nära att Kevin Macdonald ratade honom.
- Jag trodde inte att han var tillräckligt explosiv för att göra Idi Amin. Jag letade efter en Amin i Europa i Afrika, i USA, och var nära att ge upp. Men så såg jag Forest på en audition och han hade en empati för Amin, ett psykologiskt djup i att vilja förstå Amins komplexitet. När han spelade arg var det inte som en vanlig person som är arg, utan som en genuint galen mans ilska. Han hade det farliga, det skrämmande som jag sökte.
Till vissa delar bygger filmen på Giles Fodens roman med samma namn. Filmen består av fiktiva karaktärer och en uppdiktad historia, samtidigt som porträttet av Amin och hans skräckvälde gjorts så autentiskt som det bara är möjligt. Det är inte bara miljöer och byggnader som är desamma som Amin rörde sig i på 1970-talet - till och med bilen som används i filmen är Idi Amins riktiga.
Kevin Macdonald var noga med att inte framställa Idi Amin som enbart ond, utan också visa att det dolde sig en man med goda intentioner bakom den korpulente diktatorn.
- I Uganda är det tydligt att det fortfarande finns människor som beundrar honom. Han ses av vissa som en som stod upp mot de brittiska kolonisatörerna, han byggde skolor, gav nationen sitt eget språk, sin egen historia tillbaka och många känner att han gav ett slags stolthet till nationen.
I början av sitt välde lyckades Idi Amin charma alla: folket, journalister, västvärldens ledare och filmen är också en berättelse om västs nonchalanta inställning till Afrika. Kevin Macdonald beskriver relationen mellan den unge läkaren och Amin som ett mikrokosmos av alla kolonialmakters förhållande till sina tidigare kolonier.
- När Amin frågar Nicholas Garrigan om han är som alla andra britter, på plats bara för att knulla och ta ifrån, är det som när folk i dag åker till Thailand, ligger med någon infödd, använder billiga droger, billig sprit och sedan åker därifrån. De är på plats för att se fattiga människor för att de tror att det berikar deras liv. Det var viktigt för mig att göra en film inte bara om hur bisarr Amin var, utan också om hur han var en kolonialmaktens kreation.
Kevin Macdonald är själv skotte och det är Idi Amins berömda ord när han erbjuder sig att sparka ut engelsmännen och bli "Skottlands siste kung" som givit filmen (och romanen som den delvis bygger på) dess namn. Amin var en beundrare av Skottland, av skotsk kultur och musik och det är en av anledningarna att han i filmen utvecklar en så stark relation med den unge läkaren Nicholas Garrigan, som dras in i en mardröm när han till slut inser vem Amin egentligen är.
En kuslig detalj i filmandet är att Kevin Macdonald efter ett tag upptäckte att han gjorde en liknande resa som Garrigan. Ugandas nuvarande president, Yoweri Museveni, träffade filmteamet och gav dem sin personliga välsignelse. Det gjorde att Kevin Macdonald och hans kolleger kunde röra sig fritt i Uganda, att de behandlades som kungar i landet.
- Det var en obehaglig insikt att vi kanske inte använde vår makt på rätt sätt. Vi gav pengar till välgörenhet, hjälpte till att bygga en skola. Men så hörde vi rykten om oppositionspolitiker som försvann, och ju mer vi hörde, desto mer började jag känna mig som Garrigan. Att man inte ville se det, att det är så lätt att inte se. Det väckte tankar: Borde jag ha vetat mer, ifrågasatt mer? Och, ja, det är inget tvivel om att hemska saker fortfarande händer i Uganda, även om de inte är i närheten av Idi Amins nivå.